Nils Erik Wallman

Jag hade tänkt skriva lite kortare här än på gamla bloggen . Lite som Eckhard Tolle, kanske. Ett par tre ord då och då som sätter fingret på hur det känns. För känns gör det. Väldigt mycket, faktiskt. De senaste månaderna har jag fått oerhört mycket hjälp. Jag har öppnats. Jag känner mer och mer för varje dag som går. Mest känner jag andra människors känslor och fysiska status. Om någon är sjuk i samma rum som jag så kan jag känna dess smärta. Men jag kan också känna dess stolthet och glädje. Jag ser hur jävla underbart livet är egentligen - jag ser hur varmt och kärleksfullt det är. Hur goda och glatt genuina vi människor är. Jag har varit väldigt arg på världen och många av de människor som bor i den, men nu älskar jag precis alltihopa. Det är en stor, stor ynnest att få leva nu. Att få uppleva den här tiden. Se hur det lyser upp i ögonpar efter ögonpar och hur en värld vi skapats för att skapa kan ta form. Jag kan känna vad djur tycker och hur marken mår. Jag kan få en energikick av...

Så, då har tiden kommit att lägga ner det här projektet. Jag har tänkt tanken flera gånger och gjort slag i saken ett par för att rätt snart ångra mig, men den här gången vet jag att interiktigtklok-bloggen står vid vägs ände. Innan jag går in på varför så tänkte jag höra om det finns någon som är intresserad att fortsätta. Temat för bloggen har varit mångordigt resonerande kring konspirationer, världen, uppvaknande, andlighet och kärlek. Livet, helt enkelt – sett inifrån en mycket tänkande människas sinne. Så om det finns någon ovanligt tänkande människa där ute som har lust att ta över projektet är vederbörande mer än välkommen att höra av sig. Anledningen till att jag slutar med det här att jag helt enkelt hittat mig själv. Jag har alltid och kommer sannolikt alltid att skriva mer än de flesta. Jag älskar ord och dess förmåga att förmedla känsla. När jag den 28/10 2010 började posta här så var det för att beskriva mina tankar för mig själv. Det var ett väl valt ögonblick. I brytpunk...

Ett besök på en resebyrå och en dag på kontoret belyste vikten av att tro på det man gör. Tror man inte på vad man gör så beror det antingen på att man inte tror på sig själv eller på att det man gör inte är trovärdigt. Eller bägge. Bägge dessa saker går att åtgärda och då blir det ohyggligt mycket trevligare. Dessutom blir det mycket mindre jobb. Det ramlar så att säga på av sig själv utan kamp. Det man slåss mot när man känner att man måste kämpa är ju tron.