Nils Erik Wallman

En spontan utflykt i den varma kvällen. Sonen och jag. Anskaffandet av större frihet. Ett test. Sagt och gjort. Mitt hjärta slår volter av stolthet, av den frihet han står inför att få smaka. Jag känner mig totalt tillfreds med allt jag gjort. Alla projekt, alla idéer, koncept, företag och produkter bleknar. Jag har varit med och skapat denna individ. Han är framtiden. En sådan framtid alla drömt om. Denna kreativa, kärleksfulla, vackra och enastående unga man som snart sitter bakom ratten i sin  alldeles egna moppebil och tar sig dit hans kreativa hund önskar föra honom. Grattis världen!

Mot slutet av en cykel ökar trycket och nödventilen öppnas. Då ökar trycket ännu fortare och in strömmar försöken att kringgå känslan, att neutralisera den. Tiotusentals tankeformer som givits mandat, verktyg och full lön för att distribuera, neutralisera och gräva ner känslan. En sorg. Något som tog slut. En epok, kanske man kan säga. En idé. Ett knippe relationer. Som en gång varit min identitet. Nu min besvikelse. Över fria val och rädslans triumf. Och en insikt av att det inte tjänar mig längre. Att det behöver ge plats för annat. För evolution. Det var värt att försöka gräva ner. Det fanns trygghet och bekvämlighet att hämta. Men varje gång jag tog i det bubblade besvikelsen upp och min kreativa hund sprang bort. Så nu blir det såhär. Nytt. Tack och varsågod. Bild:  https://unsplash.com/photos/jUq2Zt-3R2g  

"Ditt sätt att vara, din uppfinningsrikedom, din intelligens, ditt sätt att leva älska och skratta gör mig illa. Visa hänsyn och sluta med det. " Jag har fått höra det många gånger. Och jag har försökt göra mitt bästa alla gånger utom en. Några fler försök kommer det inte att bli.

Y = the whY. Motivationen. Framgången. Klättringen på livets stege. Hur högt man når. Överlevandets triumfer. X = seX. Upplevelsen. The eXperience. Sinnets sensationer. Z = djupet. Känslan. Själens intryck. Närvaron i till exempel upplevelsen av framgång.

Jag är ett vitt ljus, placerad högts upp i fyrtornets kropp Ljuset kommer från min låga. Livet som är jag. Passionen, njutningen och sensationerna. Ljuset är rent och starkt. Äkta och uppriktigt. Andra kan se ljuset. Antingen i sin vita, rena form om de stävar uppriktigt mot mig. Eller filtrerat via något av fyrtornets olikfärgade glasrutor. Grönt eller rött beroende på bäring. När vattnet är lugnt kan de annalkande se reflektionen av mitt ljus i den stilla vattenytan. Precis som jag kan se deras lanternor skicka långa, vackra strålar mot mig. Utan varandra kan vi inte uppleva hur vi är när filtreras genom färgat glas. Utan de filtrerade sektorerna är det svårt att veta vad som är äkta och uppriktigt. Utan varandra kan vi inte reflektera. Utan varandra kan vi inte se oss själva. Problem uppstår inte eftersom människor inte älskar varandra tillräckligt. Problem uppstår eftersom människor inte älskar sig själva. Genom att älska varandra. Ömsesidigt. Villkorslöst. Kan man lära sig att äls...

Visioner, tankar och tydliga drömmar Alltid där som outsinliga strömmar Enkla och klara om de bara får vara Men omöjliga att ens försöka förklara De är gåvor från universum till enbart mig Att ge bort dem kan inget annat än skita sig Mitt liv det ger mig de verktyg som jag behöver Att skapa vad jag önskar så att det räcker och blir över I kärlek och lust utan villkor eller krav Är jag gåvornas skapare och inte deras slav När nu självkänslans exil tycks vara förbi Nu när flyktens alla mönster ämnar göra sin sorti Kan den man som är jag – uppriktigt het Stå för det jag har givits och just bara det Att ge utlopp och skapa det jag drömmer om Det handlar mest om mig och inte främst om dom Hur än andra känner eller väljer att prestera Det är mitt liv och mina gåvor att spendera

Emotionell feedback på utförda handlingar. Materiellt förverkligande av tankar. Mystik och lekstuga. Kärlek. Lust. Sex. Jag älskar livet.

Den varma skogssluttningen ett stenkast från motorvägen. Två cyklar i dikeskanten. Hon och jag och en PET-flaska med vin. Vi hittade inte någon svamp. Men vi hittade blåbär. Vinet och bärens socker gjorde oss berusade. Vi vinglade vidare i skogen och hem och vi älskade som bara vi kan. Berusade, förälskade i varandra, oss själva, livet, den tidiga hösten och i blåbär. Det var ett av tusen ögonblick. Det var alldeles nyss. Det kommer alltid att finnas. Sett från den glasade vägen syns de där än. Universums två lyckligaste stjärnskott - två blåbär. Fruset eller inte så kommer riset alltid att dansa av vår kärleks beröring. Det tar aldrig slut.

Högre frekvenser, nätverkets 2.4 GHz, telefonens 900 MHz och elnätets brummande 50 Hz. Pulsen, tanken, dagarna, månaderna, åren och liven. Ena sidans frekvenshöjning sänker pulsen på den andra. En frekvens som är så hög att pulserna inte längre kan urskiljas blir till en enda utdragen puls. Omätbar. Död. Skapandet i expansion, från liv och sin lott utåt, uppåt, strävande att inlemma och äga, tukta och styra. Och dess motsats, implosionen. Detaljer, allt mindre och knappt synbara. Känslan i när foten möter gräset jämfört med omvandlingen av en hektar skog till parkeringsplats. Feberdrömmar där ingen skala finns, där tiden är utsuddad och beståndsdelarnas inbördes avstånd är flexibelt, kontrollerat av flyktiga känslomässiga impulser och tankar. Lugna kroppen, höj frekvensen? Trädet känns stillastående och orubbligt i tiden. WiFi-kortet är blixtsnabbt. Varje puls i trädet motsvarar 2 400 000 000 svängningar i nätverksprotokollet. I vilken existens är upplevelsen intensivast? Går nätverke...

Komplexitet irriterar mig i tilltagande grad. Tidigare har jag uppskattat den, bidragit till den och njutit av att försöka förstå den. Nu är den mest i vägen.  Jag frågar mig varför den ens finns. Och med inblick i många av de processer som pumpar runt i samhället blir utzoomningen en intressant övning. De finns där till stor del på grund av varandra. Komplexitet föder mer komplexitet. Attraherar, graviterar. En enkel tanke. Livet. Existensen i världen startade. Livet leker med tanken på sig själv. Livet känner hur det känns. Livet blir rädd för sin egen känsla och flyr in i tanken. Komplexiteten är född. Känslan skär genom de mest komplexa processtrukturer och släpper fram människan. Komplexiteten kan tillåtas släppa taget när människan tillåter sig själv att vara mänsklig. Där har vi den, pivåpunkten. Här och nu. 

Åsikter, färdigtänkta och paketerade levereras till sinnets dörr och om dess förpackning tilltalar den önskade självbilden ställs de på den mentala lastkajen och interneras efter bästa förmåga i den intellektuella kostym man önskar delge världen som sin identitet. Kostymen blir tung att bära utan att man förstår varför. Inte så konstigt när man stoppat fickorna fulla med sådant man  inte bemödat sig att begripa av rädsla att bli ertappad, outad och avslöjad som - sig själv.

Förändringens vind blåser över det upptinande landskapet och förebud om vad som blir istället letar sig upp genom fötterna och in i medvetandet. Jag är inte annat än i form av fragment medveten om förändringens innebörd och ju mer jag anstränger mig för att se sammanhangen desto mindre begriper jag. Reflexerna att fly från de punkter av här-och-nu där energin verkligen kan upplevas är subtila men kan efter träning upptäckas. När jag känner ett lätt obehag i stillaståendet - då vet jag att jag är på den plats där komfortzonen tunnas ur och förändringen tar initiativet. Genom att stanna där förflyttar jag komfortzonen och så håller det på i steg efter steg. Obevekligt, obegripligt och fullkomligt i sin enkelhet. För oavsett var jag fäster min blick är det fötterna som genomför förflyttningen.

Femte gången till samma fläck på kartan. En och annan tycker det är lite bortkastat att inte uppleva nytt när man ändå slänger ut stora slantar på att åka. "Passa på att se något nytt", men - hur ska man förklara - det är ju det vi gör. Det finns alltid mer att se. Ju oftare vi återkommer hit desto mer upplever vi. Inga stora äventyr, inga avancerade turer eller banbrytande upptäckter utan små, små detaljer som först syns andra, tredje, fjärde eller femte gången man tittar på samma sak. De riktigt stora upplevelserna bor i det nästan osynliga som man plötsligt får syn på eller känner, ju.  Som inne i sig själv. Att kika in till samma punkt och se vad som ändrats sedan sist. Det är riktigt kul att se hur begäret att uppleva, få med sig så mycket i bagaget och proppa sig full med sol och det där lite giriga inte längre finns där.  Det kommer dels inifrån men också av den oerhört enkla anledningen att sinnet vet att det alltid kan komma tillbaka hit och sannolikt också kommer at...

Jag kan känna andra människors hjärtslag. Min kropp är en elektromagnetisk antenn och mina sinnen är känsliga nog att bli medveten om vad kroppen plockar upp. Jag känner pulsen rent fysiskt i mitt hjärta, konstigare än så är det inte. Antenner i både sändare och mottagare, ganska basic faktiskt. Magnetfältet eller "upptagningsområdet" är kan ju bli ganska stort med många vars puls påverkar, särskilt om pulsen är hög. Det är som att vara i ett stimmigt rum - det blir svårt att urskilja ett visst samtal än svårare att få något vettigt sagt. Jag kan hamna i lägen då jag inte vet vilka hjärtslag som är mina på precis samma sätt.  Det är den ena aspekten. Den andra är fokus.  Jag och min energi. Den är olika olika dagar eftersom vi färdas genom tiden. Ibland har jag gjort av med den i förskott och ibland hittar jag en energikälla och har hur mycket energi som helst.  Energins storlek är en sak men styrkan i upplevelsen av den beror ju på över hur stort område man sprider den. ...

Motorsågars ylanden följs av dova mullranden i fjärran. Åratal har gått sedan markägaravtalen skrevs och planerna först lades fram. Hur många gånger har jag inte velat dra locket av burken med vit målarfärg? Om jag gjort det så hade den varit torr för länge sedan. Usless för sitt syfte. Det är två år innan asfalten ligger här och jag - linjemålaren - kan göra det jag tycker mest om. Tills dess kan jag antingen respektera att det tar tid att bygga en väg. Eller så kan jag inte göra det och med mina bara händer skövla skogen, bereda marken, krossa berget och bygga mig en slät yta att asfaltera för att äntligen, äntligen - ÄNTLIGEN få måla mina älskade linjer. En bit bort står någon som packat bilen full. Barnen sitter i baksätet och alla har varit på toaletten. De ska färdas längst vägen men barnen kommer att ha hunnit bli vuxna innan vägen är klar. Sådant är livet, man kan antingen lära sig av att ta strid mot det och förlora eller acceptera det och njuta av alla saker man kan göra unde...

Ibland är jag stilla. Då rör sig äventyret i mitt hjärta. Ibland är jag i rörelse. Då står äventyret stilla. Allting är relativt.

När jag var liten bakade min farmor suveräna chokladtårtor. Syrran ville gärna hjälpa till och fick ansvaret för sockerkakan. Hon tippade i på tok för mycket socker men rättade misstaget innan farmor han upptäcka det genom att kompensera med motsvarande mängd salt i degen. Farmor provsmakade givetvis aldrig tårtorna - hur skulle det se ut om en bit fattades? Men just den här tårtan hade en lite ovanlig smak. Absolut inte äcklig bara – annorlunda. Plus och minus kan aldrig ta ut varandra. Plus och minus spinner upplevelser, dansar omkring och skapar äventyr, upplevelser och erfarenheter. Plus och minus är inte varandras motsatser utan ytterligheterna av vad som får plats i skapelsen. När de släpper av på takten uppstår ett slags lugn. En enkelhet (till skillnad från dubbelhet eller dualitet, alltså), okomplicerat nog. Där finns saker som fungerar. Saker som har få eller inga ord att beskrivas med. Som är självklara och äkta. Jag , till exempel. Hur broderar man ut ett sådant ord utan at...

En mycket lärorik höst går mot sitt slut. Den förestående natten är årets längsta därefter återvänder ljuset. Utandningen övergår i inandning och lärorikheten består. Jag har fått anledning att koppla om många aspekter av mitt liv den här hösten. "Ditt bekräftelsebehov förstör allt som är av värde i din värld, gör om - gör rätt!", det var vad mitt universum inledde hösten med. Arbetet har understundom varit utmattande men samtidigt genererat långt mer energi givet lite tålamod. I kväll är det Baluns. Rimmar på balans, märkligt nog. Minst lika ofärdig och nyfiken som för 40 år sedan i steg för steg turas vänster och höger om att bära den graviterande punkten framåt. Bara en sådan sak.

Alltså, i all önskvärd ödmjukhet. Eller screw that, förresten. Dagens inlägg blir av det mer självgoda slaget. Jag är nämligen mycket nöjd med mig själv. Dels känner jag hur kroppen mår bra efter en veckas ganska intensiv träning. Det förefaller som om jag hittat min puls i träningen efter 40 års famlande i mörkret. Men när sinnet är inblandat, balansen, tankarna och energin i kroppen - då blev det på något sätt alldeles rätt. Sedan inser jag att jag lägger väldigt lite energi på att slåss nuförtiden. Vad som händer i världen runtomkring händer i världen runtomkring och saker är vad de är. Behovet att ha saker att kämpa har liksom avtagit och det känns faktiskt ofta till och med meningslöst för mig att slåss med mig själv. Allt oftare drar jag fram idéboken och låter idéerna bli beskrivna istället för att hålla dem tillbaka. Boken är inte tyngre för det men jag blir avsevärt lättare. Allt oftare säger jag bara som det är och saker fungerar helt av sig själva. Allt oftare låter jag det ...