Nils Erik Wallman

Det finns inte så värst många TV-spel som jag känner att jag i någon blygsam mån behärskar, men Mario Kart för Wii är ett av det fåtal som är två. I detta spel kan man drabbas av ”blixtarna” som den lille säger. Man får ett åskmoln svävandes över sig. Om man har kvar molnet en tid så kommer blixten att slå ner i den egna racingfiguren och tid att förloras. Vitsen i spelet är att man ska göra sig av med blixten genom att krocka med en motspelare. Mario-molnet Det där åskmolnet är ju en ganska exakt analogi till vad som händer när människor råkar på ett retsamt störningsmoment, vaknar på fel sida eller möter en motgång. Man drabbas av en negativ känsla. Ett åskmoln. Negativ energi. Det är en ganska distinkt känsla. Tyngd. En smygande trögrörlighet. Kanske till snabbt uppblossande ilska. Men i alla händelser en tydlig belastning och en tydlig känsla för bäraren. När man drabbas av det negativa har man några val. Antingen kan man försöka jorda det på en gång. Slå ner det i backen och låta

Detta är sannolikt inte något ovanligt sinnestillstånd. Jag har känslan av att den innehas av en oerhört snabbt växande skara människor. Den att man är redo. Avvaktande. Ödesmättad, kan tyckas. Och säkert oerhört bedräglig på många vis, men ändå en distinkt och tydlig närvaro i allt som sker. En närvaro som inte kväver utan som gör det möjligt att se och höra precis allt surret. Avkoda och se det uppochnervända utan att beröras. Inse att allt är vad det är och blir vad det blir. Tillförsikt. Förtröstan. Harmoni. Den skränande ofärdiga människan kallar det för apati. ”Du får inte ge upp”, skriker den. Och så kanske det är för några. Alla har kanske sina syften och utmaningar. Själv känner jag hur det tystnar. Hur livets flod och det hav dess mynning som bär oss till är en fantastisk upplevelse. Svagt anar jag fiskmåsarna vid stranden, den salta doften och ljudet av de brusande bränningarna. Att bäras ut ur floddeltats bruna vatten via de steniga och strömma passagerna ut på det gungande

Det är kanske inte sådär oerhört ovanligt att ha föraningar kring lite mer jordnära händelser av magnitud. Huvudvärk, ohörbara ljudbangar, ringande i öronen, pseudoflygplan – sådana saker. Det visar sig ju inte helt ovanligt när man väl börjar ventilera saken. Liknande föraningar är ju på inget sätt ovanligt bland djur. Man skulle ju nästan kunna utgå ifrån att dessa uppfattade förberedande signaler är jordens egna. De spänningar som rör sig, de sättningar och pressande magmaströmmar som bygger upp sitt tryck inför regleringen. Men det kan ju också vara så att det är signalerna som skapar skeendena vi känner av. Att det är de eventuella elektromagnetiska skurar som orsakar skeendena i sin tur vi känner av. Det förefaller ju nästan ännu mer rimligt.

I höstas byggde jag mig en CB – Chembuster. I korthet kan man säga att det är en tjofräs som gör absolut ingenting eller som hjälper vädret att vara sig själv, lite beroende på hur man väljer att se på saken. Om den fungerar som det är tänkt gör den också en massa andra saker – huvudsakligen genererar den positiv energi till förmån för människorna i dess omgivning. Om man är disponerad att tro på det givetvis. För den som vill ha koll på de underliggande teorierna kring vad detta är föreslås vidare förkovran utefter söktermerna ”Wilhelm Reich”, ”organite”, ”Don Croft” och ”Orgone Energy”. Anledningen till att jag byggde en CB var huvudsakligen för att bota den intills dess växande vanmakt jag kommit att känna inför chemtrails-fenomenet. Sprayningarna blir så mycket tydligare när man bor bortom flygkorridorerna och umgås med den blå himlen den större delen av tiden. Att då se hur ett par flygplan i timmen placerar ut slöjor som framåt kvällskvisten helt skymmer solen tar sin tribut rent

Det blåser. Ganska ordentligt får man förmoda. För om det är något intryck av klimatet vid pyramidens övre regioner som inte går att ta miste på så är det att där blåser. Alltid. Och att solidariteten för individen minskar precis i samma takt som basytan på den våning man befinner sig i. På toppen finns således enbart ett fåtal platser och kring dessa får man anta att någon speciellt ödmjuk kandidaturbaserad tillsättning knappast åvilar. När det så blåser ute i verkligheten, så att till och med de stackars fårskallarna på pyramidens absoluta botten kan känna det, då är det naturligtvis eftersom det är ytterst turbulent uppe i toppen. Vågrörelserna från toppens gnabbande muller fortplantar sig effektivt genom lagren och når i svepande ordalag skocken som ett dovt muller från en stark vind. Man kan kanske ställa sig frågan om vad saken egentligen gäller? Vad går det ut på – pyramidspelet? Handlar det helt enkelt om att vara högst upp? Borde det inte rent resonemangsmässigt vara just så.

Många klurerier kring historien om det farliga askmolnet från Island. Ryanair skickade upp ett testplan med destination Glasgow och har enligt sin skrivelse "inte sett röken av något askmoln". Där rök den förevändningen? Vad man fruktar är att askpartiklarna i flygmotorernas hetta ska bilda glas (kisel under tryck och värme). För Ryanair att välja testdestination måste det därför ha varit den enklaste sak i världen. Glas-go(w). Bildas det inte glas på den rutten borde alla andra vara säkra... Ryanairär ju påfallande "oetablerade" i en bransch som annars består av nästan uteslutande verkligt etablissemangskompatibla aktörer. Är det så att den lilla uppstickaren (observera dubbelmeningen) försöker sticka hål på en och annan förevändning som de stora aktörerna lämnat sitt alibi till?

Förklarade att jag i grund och botten nog var disponerad att uppleva vad man i vardagligt tal ofta slarvigt kallar konspirationsteorier som mer tillförlitliga än gängse monopolistiskt framhamrade verklighetsbild. Ett undslippande orsakat av systematiska säkerhetsfunderingar och dess egen monumentalitet. Jag sa det inte på det sättet. Jag sa att jag inte är säker på att de som utvecklar datavirus är oavlönade. Med nödvändigt resonemangsanhang. Diskussionspartnern genmälde muntert att det sannolikt var på grund av en systematiskt god tro på mänskligheten. Ett resultat av föreställningen ”det kan ju inte vara så att människor är så här jävliga med varandra – måste vara regeringens eller någon annan mörk makts illdåd”. Rackarns när den föreställningen faller - ”you’re in for a bad surprise”. Då kunde jag i min tur och till min egen upphöjda förvåning svara att jag kommit från andra hållet; att jag nästan hela mitt liv sett och låtit mig nedslås av det förmodade faktum att människan är ond

Gårdagskvällens diskussion fick fäste i hjärnbarken så till den milda grad att den pockar på visst nedtecknade i söndagens blåsiga dagsljus. Den handlade bland annat om pengar. Eller kring mitt uttalande om att pengar ju verkligen inte finns. Men hur kan man hävda att pengar inte finns? De bor ju i varje fiber av den vardagliga verklighet vi kallar just vardagen. Men ändå är de ju rent hittepå. Vi behöver inte pengar för att få mat i oss. Vi kunde lika gärna klippt bondens gräsmatta i utbyte mot lite kött. Och så vidare. (Vad vi däremot inte kan byta oss till är de med monopolbelagda monetära säkerhetsmekanismer belagda systemen för energiförsörjning, men det är en annan historia.) Man kan ju fundera på vad som är värst - att ha mycket lite pengar eller att ha pengar i stora mängder. Själv är jag nog av den uppfattningen att de som har stora mängder pengar ofta har ett betydligt fattigare liv än de som har mycket lite pengar. Det finns inbyggt i själva den monetära mekanismen. Den om a

Det är med något upphöjt intresse jag har kunnat bevittna hur jordens undergång, schemalagt till innevarande dag, faktiskt fått viss luft hos medierna. Sådant sker inte av en anledning. Eller flera. Den mest uppenbara anledningen skulle kunna vara att man vill belysa de religiösas å loftet inneboende tomtepupulation. Att man tar tillfället i akt att genom galionsfiguren Campers försorg tydligt påvisa galenskapen i att äga en tro på något bortom materien. Men det finns ju andra möjligheter också. Tiden är inne för den totala paniken. Känns egentligen ganska logiskt givet den accelererande takten i bedrägeriet. Att låta paniken och kaoset få härska några månader skulle tjäna bedrägerimästarna avsevärt. Så om något mot förmodan skulle inträffa får man nog vara förberedd att ta det med både en och nypa särintressesalt i vanlig ordning. Man kan också slås över hur tydligt många förväntar sig någon form av apokalyps. Det förefaller nästan som om denna "ändtidens" eller vad man nu v

Eventuellt skakig historia, vad som nu än rör sig i grunden. Om där finns en nämnbart gemensam nämnare, vill säga.

Jag hörde av en slump ett mycket väl beskrivande program på radio igår. Det var Vetenskapens Värld i P1 där tre personer klassificerade som filosofer talade om sina iakttagelser kring den vändpunkt fysiken står inför. Osedvanligt väl belyst blev det faktum att vi står inför att omvärdera det mesta som kallas materia, vilket ju på ett förtjänstfullt sätt sätter mycket av det materiella fokus vi har i det mesta i ett mycket behövligt frågasättande. Man slås av att de senaste 100 åren varit lite av period av enligt den vetenskapliga metoden bevisande av sådant intuitivt öppna individer insett långt tidigare. För ganska exakt 100 år sedan för att vara specifik. Jag kan inte låta bli att uppleva den vetenskapliga intuitionsdämpande effekten såsom varandes rådande världsordnings ansträngning att hålla mänskligheten från att inse hur saker och ting verkligen fungerar. Lyssna: Vetandets värld Jag fick visst, kunde bara inte läsa... "En av Illuminatis stora utmaningar att i dag hålla kvar

Det är väl bra att inse att vi i nationell bemärkelse sitter i lite av det grönjävligaste av bedrägliga rävsaxar. Resultatet av ett drygt halvsekels pilotprojekt i befolkningskonformitet inför den i offentlighet fördolda men likväl bergfast stadfästa nya världsordningen är relativt total makt över befolkningens sinnen. Vi lyder lagar, myndigheter och förordningar. Litar blint på vad experter säger till oss vet att det inte är god ton att ifrågasätta. Vi äter bajs om livsmedelsverket säger åt oss att göra det. Vi anmäler vår granne till försäkringskassan utan att blinka. Och vi går och röstar för att det känns meningsfullt… Vänta här nu. I måndags var jag i självaste epicentrum för helgens omval. Över kaffet diskuterades demokrati och det faktum att röstningen inte sker digitalt när man ändå gör bankärenden (vad kan vara viktigare än pengar?) via nätet. Det blev en underbart urspårad diskussion hela vägen till vad vi kom att kalla dynamisk direktdemokrati där man i realtid SMS-röstade p

Är inte livet egentligen kapitelindelat? Befinner vi levande oss i livets bok, där varje kapitel behandlar vissa områden och förbereder eleven för nästa? Är det inte därför grävandet i det förgångna för att motivera de egna tillkortakommandena som regel är fullkomligt bortkastat stampande i ett slags låsning där man vägrar ta sig an det nya kapitlet. Se på den där killen! Han fuskar! Han håller inte på och gräver ner sig i all skit som har hänt! Han jagar inte de demoner som gjorde honom till den han var. Han skuttar runt och är tacksam för att de gjorde honom till den han är! Han tar ju inte reda på vems fel det är! Hur ska han veta vem han ska klandra egentligen? Va? Han fuskar! Fuuuuskis! Buuuu! Man får inte bara gå vidare! NEJ! Eller, jo förresten. Är det som Rickfors uttryckte saken – att man vinner ingen frihet utan att offra den man var. Alla gör kanske på sitt sätt. Men de som inte dväljer sig har ofta gjort ett tydligt val. Vilket sällan belyses men som nog skulle kunna vara a

Är vi inte fångna i logikens fackverk? I det endimensionella. Utmaningen kanske är att tränga igenom den grova förenklingen och börja jobba med vibrationer istället. Eftersom det är enklare i sin komplexitet. Allt det som kommer ur den naturliga ambitionen men fjättrats till endimensionalitet blir ju så ohyggligt komplicerat. Strukturer i lager. Låsta fackverk utan egentlig existens utan av fruktans manifestationsmakts vidmakthållande kraft ännu bestående. Försöker begripa spetsens agerande. Hur och varför. Ondska, kärlekslöshet och själslig revanchlust i all ära. Strävan efter fullbordan. Överlägsenhet. Det kan inte räcka - inte med den omfattning vi ser. Nej, här är det någon som kommit med en utfästelse. Någon med ett lika skruvat som klockrent mål. Någon som likt spetsen spelar på vallarna för att komma dit man vill. Någon som lär spetsen en omistlig läxa genom att låta dem göra detsamma med precis alla andra. Logiskt, egentligen.

Jo, jag känner mig lite mentalt förolämpad, faktiskt. Tomtefar i cirkus terror är inte bara stygg och hemsk och stygg och har fult skägg och stygg och har arabiskt namn och är stygg och tränar terrornisster till sin terrortomteskara fastän han kanske var död, nej vänta han levde, nej död förrresten, nej levande och så jo - nu faktiskt. Död. Befrielse! Nej, vänta - uppföljaren kommer att bli ännu värre (Naughty Laden - by the producers of the Bin Laden Show) Hurosmhelst. Det är rent chockande att erfara att denna demon, denna den fria världens yttersta fiende faktiskt ägnat sig åt något långt värre. Något som nästan ingen i den hotade västvärlden gör och som inte på något sätt är en del av den "way of life" lillponken Bush uttryckte sig såsom försvarandes när kriget mot terrorismen inleddes för knappa tio år sedan. DN.se Seriöst - av alla dåliga små gruskorn i floden av desinformation. Detta var bara patetiskt. Jag tar det personligt. Jag uppskattar en god lögn mellan varven

Bloggertjänsten har haft några skakiga dygn. Sådant brukar som regel göra tjänsterna robustare och mer pålitliga. Men den svajiga och fåordigt omnämnda nertid i gränslandet mellan "nere" och "read only" tystade på ett effektivt sätt många bloggare som skriver om obekvämheter under en längre tid. Ser ut som en tanke men måste naturligtvis inte vara det.Ny länk till den här bloggen är: interiktigtklok.se Domänen har varit inköpt sedan länge men inte förrän nu fick jag tummen ur och pekade om den. Oavsett varför Blogger gjorde den vurpa man gjorde så är det en väldigt bra tjänst. Att den sedan sitter i "övervakarnas" garn gör inte att den är mindre användbar än andra tjänster. Internetvärlden är totalövervakad oavsett. Och i grunden påpassligt sårbar.

Så, när man ändå är inne och trampar omkring i vad som lite lätt trendigt brukar kalla ullstrumporna är det väl lika bra att ta även ett lite mer allmän om än ytterst blygsamt omtalat område som möjligtvis kan vara lite av vår svenska specialitet. Den om på svenska så kallad hjärntvätt, även om andekontroll nog är en mer passande översättning. Man slås ju ibland av all ondska som tycks finnas i världen. Och så kikar man lite på den riktigt gamla mänskliga historien – den som inte riktigt hunnit förvanskas (vilket i sig är en ytterst skön paradox). Då inser man att riktigt ond ondska – sådan som vi för argumentets skull kan kalla omänsklig ondska – gärna visar sig vara omsorgsfullt framtvingad. Generation efter generation av hjärntvätt, uppbyggande av kulturer där människor lever i fruktan för gudarna, offrar varandra på altare och begår de mest bestialiska ondskefullheter gentemot varandra efter instruktion från ett litet på subjektens bekostnad välmående prästerskaps instruktioner. C

Det är ju helt och hållet upp till var och en att välja vad man väljer att tro på. Vad man låter forma sin verklighet genom inramandet av de egna tankarna och önskningarna. När man ser sig omkring kanske man finner en del saker som verkar helt galna och omänskliga. Senare inser man att denna omänsklighet egentligen är helt logisk, på sitt eget lilla vis. Och att den egentligen utgör en nödvändighet för att sätta slut för sin egen orimlighet. Det finns ett litet gäng människor som hatar människor mer än något annat. De har ungefär samma syn som de haft i åtminstone några tusen år. Det är de som inbillat oss att det är syndigt att fortplanta sig en gång i historien och som de senaste årtiondena iscensatt föreställningen att vår utandningsluft - koldioxiden - skulle hota hela vår existens. Enligt denna lilla form av människa ska människan alltid vara i skuld, i behov av att göra rätt för sig och att motivera sin existens på olika sätt. När det i själva verket är tvärtom. Åtminstone i min

Svart eller vitt. Höger eller vänster. Rätt eller fel. God eller ond. Gammal eller ung. Med eller mot. Frisk eller sjuk. Obrottslig eller kriminell. Ett eller noll. Kanske har den generation som skulle kunnat skapa vibrationer utan omvägar låsts fast i den logiska dualismen av en anledning. Kanske är det för att prövas aningen hårdare. Att pressas till att flå logiken in på sin nakna uttryckslöshet efter åratal av tänkande format i fykantsvåg. Ett eller noll. Amplituden är given. Mönster av de i spelet enbart tillåtna ytterligheter. Repetition. Frekvens. Vibration. Och ur vad som försetts med ett logiskt lås reser sig smäktande synfonier. Fasförskjutna att ackompanjera varandra. Resonans. Ren och fast energi. Kommen ur intentionen bärandes skeenden med kraft. För när ingen passar in i extrempunkternas tyrraniska klassifikation finner mänskligheten alltid sätt att skapa de tvinnade strängar av vibrerande livskraft man inom sig bär och är resultatet av. Ett repetitivt sönderfall av vad s

Ur diskussionen kring den skapade oredans alla verkningar och syften kommer en lika självklar som invävd reflektion. Den om den turbulenta kreativiteten. Den om det välstädade skrivbordets tyranni. Den om ordning gentemot kaos, stillhet gentemot bullermatta, officiella brevpapper visavi blyerts på servett. När jag för många år sedan jobbade åt ett tyskt företag som genomgick en revidering av sitt ISO 9000-certifierade arbetssätt kom den mest absurda frågan jag mött under hela mitt yrkesliv. ”Who is allowed to have a new idea?” Frågan ställdes med den schwungande tyskengelska självklarhet från botten av den målmedvetenhet som drivit denne certifieringsprojektledare dit han var. Jag började skratta. Men jag var ensam om mitt skratt. Kanske var det eftersom jag ännu inte kände företagets kultur, mer sannolikt eftersom jag då inte riktigt förstått att man enligt tyskt protokoll först började med sakligheter, därefter gav sig på humorn. Inte som vi skandinaver ofta gör, tvärtom. För det här

Om man tänker lite bortom den strikta materialismen och funderar över varifrån tankar och känslor kommer. Kanske funderar på att man är uppkopplad i ett intuitivt nät av möjliga insikter och bedömningar. Att man faktiskt i sig kan söka den gemensamma faktabanken och rent intuitivt bedöma saker genom att helt enkelt känna efter. Jo, jag vet – det är ju knappast vad vi får lära oss. Vi får lära oss att allt är materia och att vi blir bra människor om vi helt släpper de mindre synliga tentaklerna av tillvaron och ger oss hän åt rent logisk fyrkantighet likriktat stuprörstänkande. Om vi går upp tidigt, inte för att se soluppgången, inte för att känna morgonens dofter eller hinna reflektera innan dagen startar utan för att hinna få iväg barn till skolor och infinna oss på våra jobb. Då är vi duktiga. Bra människor. Men vi har det i oss. Den intuitiva bedömningen. Vi vet rent instinktivt när något är bra för oss, när det är positivt eller negativt. När det är sanning eller lögn. Om du inte p

Visst är det väl en fantastisk målmedvetenhet vi har förmånen att se? Den resoluta beslutsamhet med vilken vår stackars kärlekslösa och sedan barnspen oälskade elit tar sig an uppgiften att förstöra världen. Stackars satar. Den hypnotiskt avsedda teater man kallar kriget mot terrorismen gick i går in i ett nytt skede av absurditet när tomtenissarnas hejarklacksledare nummer ett skulle ha avlivats av de amerikanska precitionstorpederna, direktstyrda av ett helt fotbollslag befattningshavare i vita huset som tydligen samtliga gjorde så operationen kunde slutföras. ”USA:s present Obama räddar världen från Usama”. Det förefaller faktiskt riktigt rimligt att den senare varit död i nästan tio år. Smidigt nog är han redan begraven. Till havs. Nu är tydligen posten som ledare för Al Quaida vakant. Detta beryktade terrornätverk, lika existerande som de rosa elefanter som frekventerar olsboskogarna helgfria söndagar. Det fanns en tid då jag irriterade mig på att lögnen faktiskt kunde fortleva. M

Nu tänker jag skryta lite. Jag har två traktorer. Den ena är en röd fergusson. Den andra är Ragnar. Ragnar är en gammal hårt körd baklastare från tidigt 50-tal. Han är trasig nästan överallt. Motoroljan består till mer än 50 procent av vatten. Han drar knappt 20 liter diesel om året. Men han går som ett urverk. Om man kan tänka sig ett urverk som med jämna mellanrum måste lagas med pinnsvets. Ragnar är min Actiontraktor. Hans hedersuppdrag är att agera eldgaffel vid majbrasan. Detta år bröt han dessvärre en styrled och blev brädad av grannens flashiga Huddik-grävare, men han han festa loss ganska ordentligt innan dess. Actiontraktor in action...

Nu tickar klockan in på andra året. Majbrasans rök och glöd minner om förra årets eldhärjningar. Det var min sista dag med honom. Och vilken heldag det var. Jag visste att han var sjuk. Jag visste att han visste att det inte bara var allvarligt. Vi pratade aldrig om det explicit men vid sidan av olika byggmässiga angreppssätt handlade våra diskussioner de sista månaderna nästan uteslutande om att livets innehåll i alla sammanhang trumfar livets längd samt hur givandet är det som ger livet mening. För ett år och tolv timmar satt han i fåtöljen och pustade ut en stund. Han tittade på mig och sa ”det syns att du trivs”. Jag svarade att jag trivdes bortom vad jag trott var möjligt och att det i mångt och mycket beror på att jag hittat sätt att ge som inte var destruktiva. Tvärtom, jag hade hamnat bland de som – likt han – var av samma varma sort. Han tittade på mig länge – på ett helt annat sätt än han tidigare någonsin gjort. Och om jag inte tagit in det förr så begrep jag det då. Hur sna