Logikens fackverk

Är vi inte fångna i logikens fackverk? I det endimensionella. Utmaningen kanske är att tränga igenom den grova förenklingen och börja jobba med vibrationer istället. Eftersom det är enklare i sin komplexitet.

Allt det som kommer ur den naturliga ambitionen men fjättrats till endimensionalitet blir ju så ohyggligt komplicerat. Strukturer i lager. Låsta fackverk utan egentlig existens utan av fruktans manifestationsmakts vidmakthållande kraft ännu bestående.

Försöker begripa spetsens agerande. Hur och varför. Ondska, kärlekslöshet och själslig revanchlust i all ära. Strävan efter fullbordan. Överlägsenhet. Det kan inte räcka - inte med den omfattning vi ser. Nej, här är det någon som kommit med en utfästelse.

Någon med ett lika skruvat som klockrent mål. Någon som likt spetsen spelar på vallarna för att komma dit man vill. Någon som lär spetsen en omistlig läxa genom att låta dem göra detsamma med precis alla andra. Logiskt, egentligen.

Kommentarer

  1. Ett tredimensionellt fackverk som föll var ju de tre tornen (WTC1,2 och 7) den 11/9. Och för att man inte ska få perspektiv är det tvunget att media skriver ettorna och nollorna som den trasiga Turingmaskin den är - inget gå bakåt och se om det stämmer - strictly forbidden.

    Jag menar; själva grundstoryn är så kass att den blir nästintill en parodi på sig själv:

    Att ett gäng “fundamentalistiska” muslimer som sysslade med “fundamentalistiska” muslimska saker som att supa, utnyttja prostituerade och knarka lyckades kapa 4 flygplan med hjälp av några kartongöppnare låter ju inte så där jättetrovärdigt som öppning. Ändå mer Alice i Underlandet blir det när man betänker att dessa urusla piloter som knappt kunde flyga en Cessna lyckades ta ner 3 skyskrapor med bara 2 plan.

    Och allt sköttes av en skäggig njursjuk man i i Afghanistan som släpade runt på en dialysmaskin hoppandes från grotta till grotta.

    Hur kan man ens komma en så taskig grundhistoria? Medias likriktning av det binära flödet stoppar alla korrigeringar bakåt på remsan. På sätt och vis är det ganska imponerande att de lyckas.

    SvaraRadera
  2. Jag ska informera mig för att kunna hjälpa samhället i rätt riktning (låter rätt normalt tycker jag), vi får se hur detta kommer funka i att få den information man har rätt till. (har en känsla att detta kommer bli en del läsning)Om hur vårt samhälle funkar på riktigt.

    SvaraRadera
  3. L> Men en turingmaskin är det - den löser ännu så länge problemet. Åtminstone sett från den "orkestrerande sidan". Påminner mig om när jag var liten. Syrran lovade mig att jag skulle få än det ena och en det andra. Jag visste at hon bara hittade på. Men jag kunde ändå känna den där förtjusande känslan i att faktiskt tänka mig in i att jag skulle få en ny cykel, en gummibåt eller ett litet flygplan. Med hennes ord som tankens kittlande alibi, så att säga. För jag visste ju att det var lögn. Ändå tillät jag mig gör en stund att leka med den beskrivna verkligheten. Mja, stickspår kan tyckas men anammandet av den ju fullständigt vansinniga verklighetsbeskrivning vi får till oss via media kan nog med stor behållning användas av många som känner sig (inlärt) otrygga i såväl sig själva som sitt liv i övrigt att finna viss trygghet.

    S> Alltid värt ett försök.

    Btw så flygs det inget. Alls.

    SvaraRadera
  4. Jag vet inte vilken relation du hade/har med din syster men jag känner igen det där med min syster. Jag är ett maskrosbarn som blev bror duktig åt min storasyster (och resten av familjen) väldigt tidigt; därav min jobbiga omnipotenta pekfingerstil - att alltid ställa allt kaos till rätta. Men jag jobbar på det, försöker i alla fall, har åtminstone viss självinsikt och det borde vara en bra början (inbillar jag mig?)

    Så jag har nog en inbyggd kompass som berättar riktningen fastän det är full storm och kaos (pluss den jobbiga tendensen att alltid peka ut åt alla djävlar vart de ska gå!).

    Undrar om medias kanske spelar lite på att vara den allvetande ställföreträdande föräldern? (dvs den rollen jag brottas med) Folk är så alienerade och världen så kaosaktig att folk tyr sig till media som om de vore ens föräldrar. Små barn ifrågasätter aldrig sina föräldrar - de avgudar dem. TV:n har ju blivit vårt altare och till den sätter vi vår tilltro - den allsmäktige TV-Fadern som skänker oss tro, hopp och placebokärlek i vår ensamhet.
    Kanske "uppvaknandet" som sker nu är en purbetetsuppror från den pseudofamilj som media (och framför allt TV:n) erbjuder? Kanske är det därifrån växandet och ifrågasättandet kommer ifrån.

    Själv har jag aldrig gått igenom puberteten - jag var ju mer vuxen än både mina föräldrar och syster. Å andra sidan verkar det som jag aldrig kommit ur den heller - att jag fastnat i puberteten; ifrågasättandet av auktoritet och den självklara säkerheten på att alltid veta vägen själv (som en obstinat 3-åring som alltid "kan själv"). Vi är komplexa motsägelsefulla varelser - men det är väl det som gör oss till människor, antar jag.

    SvaraRadera
  5. Jag var nog den där ängsliga sortens storebror. Ganska tyst, grubblande och rädd för nästan allt. Men isses vilken pubertet det blev på det ,-) Mina plågoandar bodde i skolan men så här i återblick vill jag ofta tacka dem. Men det är en annan historia. En uppväxt utan något att klaga på. Tvärtom, faktiskt - givet perspektiv.

    Visst är det väl så att media pekar med hela handen. Och även om vi kanske är bedragna i det vi ser och hör av varandra så tror jag att de flesta vet på en själslig nivå att det är lögn det mesta vi hör. Därav det enorma ointresset för de så kallade världens skeenden. Kanske väljer vi att köpa det av trygghetsskäl. Och av sociala skäl. Så länge som vi köper lögnen är det inte vårt fel på något sätt. Det är lögnarnas ansvar. Vi är kanske inte tillräckligt stora för att axla livet själva. Men lektionen går kanske ut på att bli precis det.

    Där media står idag stod förut religionen i vår del av världen. Men till följd av skickligt spel på just den där tonårsuppvaknande känslan du nämner så lyckades media ta över istället. De "revolutioner" vi ser är väl inge mycket annat än repeat av just denna händelse.

    Familjeliknelsen kring media är ju i det närmaste verklighet. Om inte annat är TV/ TV-spel barnvakt i de allra flesta familjer. En barnvakt vars behov till stor del dikteras genom de vuxnas uppbundenhet i hamsterhjulet kallat arbetsliv. Mja, detta kan man också orda mer om en annan dag. Eller inte. Vi vet ju.

    Jag uppskattar ditt direkta sätt och jag tror att det är långt mer effektivt i vårt nuvarande läge än mitt inlindande baklängesordplockande. Alla behövs sannolikt. Våra uttrycksformer är knappast slumpartade utan i min värld synnerligen omsorgsfull ödesformat.

    Visst skulle det vara kul att utmana den konventionella mediastrukturen med en "peka-med-hela-handen-tidning" (fysisk) som trycks och distribueras av frivilliga. Ganska görligt, egentligen. En rörelse som får sin egen bärkraft och som en bit längre ner längst vägen måste hjälpa sina åhörare att finna sanningen inom sig själva istället.

    Men jag tror det blir svårt på "massmediabasis". För att med ärligt uppsåt ge andra del av sin syn och sina insikter kring livet kräver en relation. Att hålla någons rädsla i sin hand och säga "ok - jag ser vad du är rädd för, men vet du - det du är rädd för är egentligen något helt annat. det är inte på riktigt. du behöver inte vara rädd".

    Att däremot säga "du duger inte. du suger. allt är farligt. du måste vara rädd. du är ful, obetydlig men din utandningsluft förpestar vårt jordklot. du gör inte rätt för dig och om du blir gammal kommer du att ligga dina barn till last". det kräver ingen relation. Det kräver det motsatta. Det kräver frånvaron av relation.

    Men i själva uppvaknandetillståndet - det vi nu befinner oss i - där finns en alldeles utmärkt mellanväg. Den där vi hjälper varandra att klura ut hur vi blivit lurade. Det är viktigt. Men ännu viktigare är det som kommer sedan. För det finns ju motiv till vår bedrägelse. Det finns någotså oerhört kraftfullt vi människor kan åstadkomma om vi lär oss lektionen och bryter igenom bedrägeriet. Det är kraften i detta som faschinerar mig. Lockar mig och drar iväg på irrfärder i tanken.

    För jag är - på gott och ont - en sådan där upprorisk tänkare. Jag ser ett egenvärde i att tänka annorlunda, eller i vissa fall att inte tänka alls utan att köra på ren instinkt. Jag ser alltid de "felaktiga" vinklarna först. Och jag lider av ett svårartad "not-invented-here"-syndrom. Alla är olika. Precis som alla andra.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion