Nils Erik Wallman

Känslan, eller kanske snarare sinnet, är öppet. Sinnet kan inte i egentlig mening begränsas, hållas åter eller styras. Sinnets nycker, känslor och idéer äger fritt flöde i gravitationslöshet. Det är tanken som infekterar begränsningarna. Om vi ser tanken som en tank. En tank med genomskinliga väggar, golv och tak. En tank förankrad i det tredimensionella rummet som vi kan fylla och tömma själva. Från början är tanken fylld med klart vatten. Vi fyller tanken med lärdom, kunskap och värderingar. Vi häller ner sådant vi möter efter livets stig i tanken. Vi lär oss. Vi formar tankens innehåll. I livet kan inte sinnet nås utan att blicka igenom tanken. Vad vi har i tanken begränsar hur vi kan se sinnets projektioner. Ju kunnigare vi är i tanken desto mindre ser vi av sinnet. Om vi till exempel lärt oss att saker är omöjliga så skymmer detta sikten och begränsar vad sinnet kan förmedla till det tredimensionella medvetandet. Det fanns där vid uppvaknandet. En tydlig bild, beställt och leverer

Så. Nu tänker jag bli alldeles hänsynslöst personlig för en stund och delge en reflektion av det ledsammare slaget. För ungefär en månad sedan blev jag dålig (magen). Kroppen nöjde sig inte med att fjättra mig vid toaletten några dagar utan slog därefter till med en ganska hänsynslös ledvärk. Smärta är som regel inget problem för mig men när det hindrar mig från att göra det jag vill göra, då blir jag vansinnig. Denna ledverk hindrade mig så jag knatade i väg till doktorn. Doktorn sa efter ett sänkaprov med klingande tyschk brütning att jag fått en reaktiv artrit, d.v.s. en reaktion från immunförsvaret på bakterier och att det schkülle kunna ta schirka tre monante för dethela att ge med sig. Om tre månader hade jag bland annat tänkt att ha stallet klart ute i ladan så det var ju en ganska stor besvikelse, men den vita rocken vidmakthöll att det låg till så men att jag kunde få schmertzschtillande om jag ville. Men tjurig surbonde som man ju faktiskt är så tycker jag inte om smärtstilla

Det förefaller som om en fot är på kajen och en i båten. Som om ett skifte redan inträtt i det småskaliga under det att det aldrig kommer att ske i det som tidigare betraktats som den verkliga världen. Den ton, den värme och enkelhet som utgår från den lilla närmaste världen bär ingen likhet med det yttre kaosets paradigm. Den lysande stråle kring vilket det kommit att kretsa. Vad som tidigare var verklighetens terra firma har förbytts mot vad som anlände i en liten båt och ankrade upp vid lustens kaj. Den verklighet som grott från sjösidan är så enormt mycket mer övertygande och verklig att den koloniserat landet på den växande ön samtidigt som den tidigare verklighetens tentakler lite parodiskt söker nå sin publik från det sjunkande fartyg den numera är förvisad till och vars trossar vid bryggan inte består av något större antal fibrer. Är detta tiden för skiftet? Är det under denna nästan subtila övergång som man utan att ens anstränga sig växlar tyngdpunkt och låter vad som i sanni

Efter att ha kikat igenom mina egna skriverier en i ett slags sommarrevision så blir det tydligt att jag ju faktiskt ikläder orden åsikter. Så var det inte avsett. Mina åsikter. Inkodade i så gott som vare liten passage. Åsikterna är å ena sidan ganska extrema även om den extrema åsikten till största delen kretsar kring en kärna av eftertänksamhet och påtvingad reflektion. Tror jag. Men det slår mig att mina ord i många stycken cirklar runt den egna reflektionen på ett under stundom ganska raffinerat sätt. Att de genom sitt uttryck syftar till att ventilera sådant utåt som jag faktiskt skulle behöva reglera med mig själv – inuti. Vad som uttrycks som från en tanke i en mening är kanske inget annan än den återspeglade reflektionen av en känsla som kräver att få kännas. Hon gör på det andra sättet. Hon känner. Med som hon själv uppfattar det ytterst få åsikter. Det stämmer ju; hon visar sällan övertygelsernas eller inlärda åsikternas uttryck. Istället låter hon känslan styra. Hon tänker

Precis som alltid när det smäller på det där sättet så dyker den upp i slutet av en förträngd korridor. På en absurt avsmalnande stig ställer den sig framför mig, gång på gång och blänger mig i ansiktet. Min vana trogen skuttar jag raskt undan men mina steg blir allt mer tunga. Men den vet hur man gör. Man berövar mig rörligheten, möjligheten att ta det via det fysiska konstruerandet om den när passagen blivit trådsmal står där och inte släpper blicken. Då får den mig. I en lika kort som uttömmande genomgång fick jag den identifierad. Jag identifierade den själv men med god hjälp från symmetriskt utpekat håll, anlänt – som så ofta numera – just vid den plattform som livet självt ansett nödvändigt. Givetvis fanns det den som redan visste och som såg. Men hon vet också att det inte kan påtalas än mindre ventileras. De lika barnens enda givna möjlighet. Hon känner mig och hon äger det oändliga tålamodet. Men ögonblicket efter identifikationsövningen stod den där. Mitt på vägen, tvingade m

Om man kastar sig i vattnet från hög höjd med fast beslutsamhet att dyka till botten upprepade gånger och varje gång avbryter försöket efter fem meter. Slår man huvudet i en och samma sten varje gång? Har man ett rep om vristen? Eller är det öronen som smärtar så att man måste vända varje gång på exakt samma djup? Efter ytterst snabb genomgång av det ökända materialet är mönstret dessvärre alltför tydligt. Andra, tredje och fjärde gradens bedrägeri har trängts igenom. Därefter tar det konsekvent tvärstopp. Det kan ha att göra med att sinnet bak analysen varit så fast övertygad att få till sin på förhand beslutade syntes, men å andra sidan – med det omfånget; nästan hopplöst att hålla sig på exakt samma djup under så lång tid. Vad som inte finns omnämnt i en halv viskning är det som rör sig från fem till sju meter i sambandens bassäng. Sambanden bakom de verkliga skuggridåerna. Parat med den konkreta uppmaningen till ridderlig blodsspillan och revolutionärt fjantande bär det från min n

Rent intuitivt känns det som om det är dags att damma av ett gammalt inlägg om andekontroll med anledning av en och annan Norgehistoria. Det eller en lite urspårad insiktsfullhet, kanske. Inte slåss. Foliehatt II . Tänk själv. Det var allt!

OK. Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig vilket är ganska underligt då jag egentligen inte hade någon idé om hur det skulle te sig. Men att förhålla sig som ett blankt papper inför en händelse som inte inträffat är sannolikt lika svårt som att tysta ner sinnet för att lyssna bortom dess idoga tjatter. Vad man önskar får man också och kanske har jag varit lite väl sugen att få prova den alternativa vägens kraft i fråga om de fysiska manifestationerna av obalansen. Kanske var det rentav därför det föranleddes, vad vet jag. Men obalanserna förefaller skaka fram ur den fortfarande relativt nyvakna kropp som ännu i allt väsentligt landar i den ljuvliga verklighet som uppstått i slutet av en mörk passage. En landning som under sitt pågående ackompanjerats av några verkligt viktiga frånfällen men också av några riktigt genomgripande insikter. Det har säkerligen spänt bågen. Låter rensningens process komma till den yttersta delen i det holistiska. Låter det värka ut genom själva kro

Visst visste jag att den lurkade där inuti knutpunkterna. Gjorde sig påmind så snart obalansen rörde sig över blygsamhetens bortre rand. Den har, tillsammans med sin mentala broder, burit mig genom åren. Givit mig den kraft och den känsla av möjlig kort levnadstid som jag just då funnit betryggande. Den har hjälpt mig att definiera ett litet avsnitt av tid som helheten istället för att göra nutiden betydelselös i förhållande till framtiden. De värdefulla ögonblicken blev till stjärnor på en mörk himmel. Stjärnor som användes att likt ädla stenar plocka med i den öken som under det stekande solljusets obönhörliga slammer varken gav liv eller vatten. Tankarna på stjärnorna var allt sådana dagar. Stjärnorna – de oändligt små punkterna – var små tidsytor – i sig själva helt uppfyllande genom de bägge smärtornas försorg. Nu är grundläget ett annat. Jag har lämnat öknen, ledd av den starkaste stjärnan till ett grönskande paradis. När jag så njuter detta paradis såväl om dagen som natten kräv

Min fru är rädd för Jason; ni vet den där figuren i fredagen den 13:e. En subversiv rädsla som gett upphov till ett ymnigt uppmonterande av armaturer för belysning å gårdens mörkare partier. Jason är ju ett monster; knappt en varelse än mindre än person. Han är ett beteende. En metod. En modus operandi. Ett tvångsmässigt beteende. Denna skylt pryder vår entré. För läsare av viss art som inte redan insett sin imaginäritet är det då god tid att upphöra att existera. Alternativt byta skepnad. Dessa monster finner vi ju lite överallt. Monster som inte finns utan som är ett tvångsmässigt beteende. Beteenden vi inte vill ta i ens med tång. Beteenden som är så avskyvärda att vi ser blotta tanken på dess anledningar och ursprung som så hotfulla att vi stämplar utövaren monster. Ett slags demoniserande förnekande vi ser lite överallt om man tänker på saken. Ta religiösa sektister som begår massjälvmord, till exempel. De flesta av oss tränger vid nyheten om en sådan händelse inte så långt in i d

Vad vet jag? Inte mycket, egentligen. Det mesta av det jag i dagligt tal skulle kalla min vetskap eller kanske snarare kunskap är ju olika former av tro. Wikipedia definierar tro och vetande enligt nedan: Tro. Begreppet tro används vanligtvis för att beteckna det att hålla ett sakförhållande för sant. Att tro någonting är således att inta en viss attityd till ett givet påstående. Vetande / Kunskap. Kunskap är ett begrepp som kan syfta på inlärda teoretiska förmågor, alla fakta eller vad någon känner till om ett sakförhållande eller en situation. Jag snubblade häromdagen över en tydligen ganska utbredd tankeriktning. Den om ihåliga himlakroppar i allmänhet och ett ihåligt jordklot i synnerhet. Det finns eoner av liknande tankeriktningar att använda för att provköra det egna vetandet gentemot men jag fann denna ytterst uppfriskande. Uppslaget fann jag via en kommentar kring ett annat ämne hos Helena Palena av Josef Boberg som här beskriver den ihåliga jorden. Skiss över en ihålig jor

Jag tänker för en gångs skull tala klartext. Så desperat angeläget tycker jag detta budskap vara. Vad som försiggår i världen just nu är en uppviglingsmanöver. Anmärkningsvärt nog är det tydligast på det ekonomiska fältet. Det målmedvetna raserandet av Sydeuropas ekonomier bär samma tydliga uppviglingsstämpel som den så kallade Arabiska våren. Det är meningen att folk ska bli uppretade och till den grönjävliga gränsen förbannade att de förlorar fattningen. Att de går man ur huse av ilska gentemot sina regimer, mot de påtvingade sparprogrammens effekter, mot bankernas pyramidspel och all skit som kastas i deras ansikte. Det är en ren och skär provokation. Och syftet är kristallklart; att skapa ett socialt kaos och en situation så förfärlig som möjligt. Det har aldrig handlat om att rädda finanssystemet – dess undergång är inmurad i dess eget fundament. Hur ska ett system som bygger enkelsidigt skapande av fiktiva maktmedel – så kallade pengar – och tagandet av ränta på dessa luftprodukt

Tänk hur väl proppar kan hålla sig dolda. Som efter att ha täppt till och besvärat, tryckt och klämt, stört och irriterat faktiskt får för sig att släppa. Ge efter och låta det som utgjort trycket mot proppen faktiskt få välla fram och flyta upp till ytan i sin egen, ohöljda skepnad. Det behövdes – som kanske alltid – att hela tankegången och skevheten fick löpa hela vägen in i det absurda målet. Till den punkt att dess löje och barnslighet pressade sin nagel rakt in i hjärtat på dess bärare. Så. Ljuvligt. Nu slipper man det tvehågsna eländet. Den yta som är mer ursprung än något. Den som trots sin relativa utsatthet gång på gång hållit ursprungets värme och ännu bär återklangen från de mest betydelsefulla personerna på plats. Som aldrig upphör att fascinera eller forma. Jag säger inte att den kommer att bli min. Jag kan inte betrakta det som en determination lika lite som jag faktiskt anser mig kunna äga den då andra också har anspråk på det arv den faktiskt utgör. Dimmorna lättar. Ut

Homeopatin står under de snusförnuftigas mest juvenila ehuru påstridiga angrepp. Sverige förefaller bli ett så kallat föregångsland att förbjuda sådant som fungerar utan att man vet varför. Och stämmer inte verkligheten med kartan så måste det ju vara verkligheten det är fel på, inte sant? Allrahelst då rådande ordning och struktur ("stabilitet") ju helt utgår från kartan. Dagens homeopati har en absolut strålande orientering kring av homeopatins något i juridisk mening prekära situation; citat: Drottning Kristinas livläkare, grégoire Francois Du Rietz startade Collegium Medicum 1663, förlagan till vår tids socialstyrelse. Syftet var att övervaka alla läkare så de höll sig till vetenskapen och inte använde sig av otillåtna naturmetoder samt att få bort den tidens alternativmedicinare, kloka gubbar och kloka gummor. Fem år efter att Collegium Medicum startade började de största häxprocesserna i Sveriges historia. Över 300 häxor avrättades och många av dessa var den tidens alt

Det är ju inte utan att man ställer sig frågan kring vad man kan göra ibland. Att gräva sig allt djupare ner i sambanden känns meningsfullt så länge man håller farten uppe, men när man stannar till och funderar lite över det – då känns det inte alltid lika givande. För vad är det man finner? Man finner högar av indicier som blir till en spindelväv av sammanhang och hur man än vänder sig så ser man att jag själv och så gott som alla andra människor sitter fast i denna spindelväv. Vari ligger då nyttan i att söka finna ytterligare spindelvävda sammanhang? Den inbyggda nyfikenheten, det mentala upproret som på något sätt kräver att få veta varför det alltid känts så galet – allt det där man fått itutat sig. Kanske ett slags intern uppgörelse eller till och med upprättelse, vad vet jag. Den fagra förhoppningen är ju att djupt där nere finna ”lösningen”. En tråd som när man drar i den upplöser hela spindelväven. Får den att rämna. Men eftersom nätet är spunnet av lögner är detta mindre sann

Det ska bredvilligt erkännas att jag inte följt historien. Hur något sådant ens skulle kunna vara möjligt med tanke på att det är "mediarnas krig" där sanningen ju på naturliga grunder inte har något som helst existensberättigande. Han måste varit på på gång med något, den gode Murdoch. Kanske var han på väg att - kanske till följd av sin höga ålder och till följd av denna alltmer obevekliga insikter - göra något oerhört modigt. Kanske var han i stånd att belysa vad som först skulle tyckas vara den mediala avigsidan men som sedan skulle visa sig vara medias rätta ansikte. Konungamakare som han ju är. Vem om inte denne man skulle i så fall kunna genomföra en slik manöver. Så ohyggligt smidigt att i bästa tabloidstil faktiskt påpeka att de är nakna hela bunten. Och förutom de försök som ju trots allt görs av de yttre, mer synliga tentaklerna - vem ska stoppa honom? Kan bli en uppfriskande fläkt på teaterscenen. Bara en liten tanke av sedvanligt försumbar relevans. En annan, lik

Jag har ju varit där, ganska ordentligt. I den prekära situation där ett felaktigt ord från någon, en alltför igenkännande blick, ett ”felaktigt” tilltal eller någon kvarglömd attiralj skulle kunnat spräcka hela bubblan. Under den tiden mottog jag några mer eller mindre väl dolda propåer med dubbel klangbotten i det gängse men också med några tydliga referenser till kännedom om det som skulle förbli dolt. I mitt fall rörde det sig om ett vanligt enkelt dubbelliv. Den där klassiska sorten där man av tusen och ett skäl är för mjukostmesig för att lämna det förhållande som aldrig fungerat utan var något helt annat. Istället blåste jag bubblor genom de hål jag lyckades gräva fram i verkligheten. Bubblor som innehöll den syrerika luft jag ansåg mig behöva. Men bubblor som krävde total isolation från det liv som kanske skulle kunnat kallas vardagen. Lösningen låg till stor del i att använda de möjligheter som gavs via ett mycket krävande och kringflackande jobb och dels – föga meriterande me

Vad som skulle vara riktigt underhållande vore om det för en gångs skull kunde pekas på upprorsmännens verkliga incitament, huvudmän och syften. Om det ur den sedvanliga preludierande likriktningsmediala tongången skulle skutta fram vad var och en faktiskt vetat sedan länge men som så genomfjantingt undantryckts på av medias ägare. Det – om något – skulle kunna bli underhållande. Och underhållning är ju just medias favoritgren i sitt paralyserande uppdrag.

Nej, grekerna är inte latare, oförmögnare och dummare i huvudet än andra nationaliteter. Inte heller de som står näst i kön: Irländarna, Portugiserna och Italienarna. Jag skulle nog tvärtom hävda att många av dessa folk i mycket större omfattning än vi protestantiskt frostnupna nordbor faktiskt begripit vad livet går ut på. Att sedan detta inneburit en mer avslappnad hållning till fenomenet hittepåpengar är kanske den naturligaste sak i världen. De små kärleksrädda stackarna i pyramidens topp försöker nu utnyttja detta för att starta en orosvåg genom Europa. En sådan där gammal klassisk sak där kaoset får breda ut sig alldeles lagom mycket för att en fascistisk lösning ska kunna vinna erforderlig acceptans. En omsorgsfullt kultiverad våg av ilskna européer som kastar surmjölk, ägg och handgranater på ordningsmakten. Skriker okvädesord och beter sig som fotbollshuliganer på dålig träsprit. Just den sortens irritation och civilt upplopp vill man ha. Människor som skränar om att ”nu ska d

Det blir ganska uppenbart när slåttermaskinerna smattar runtomkring. Jag är inte bonde. Inte på det sättet. Bönder runtomkring tar hö, buntar det och skeppar iväg det. Till exempel till oss. Hö som fåren får om vintern. Och mössen. Samma sak gäller skogen. Det finns vedförråd på rot som mer än väl räcker till vårt löpande energibehov. Men likväl står ännu träden där och en vagn med ett stort antal kubikmeter från en mer driftig granne inköptes för de annalkande vintrarnas fjuttande. Tanken som inte utan vidare låter sig bara deporteras ur sinnet är den kring marken; rätten till marken och brukandet av marken. På pappret är det ju jag och min fru som äger den här marken, dock med vederbörligt bankförbehåll vilket ju beroende på åskådning kan förändra innebörd. Men om jag som markägare inte tar reda på dess överskott; dess ved och hö. Om jag bara låter några djur beta i hagar – är jag då en god markägare? Eller är jag på något sätt skyldig marken att utveckla den? Ta hö ett par gånger om

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag läser nyheter längre. Det sker reflexmässigt och dagligen. Vanan började tidigt, någonstans på mellanstadiet. Den höll i sig och föranledde ett ymnigt insamlande av tillsynes orelaterade detaljer. Ett slags irrelevansfilter där enbart det som betraktas som irrelevant fastnar. Jag förstår nu att jag inte är den ende som samlat irrelevanser. Tvärtom, de är fler än jag någonsin trott. För när det handlar om människor av kött och blod. Sådana som känner, lever och skrattar en hel del; då förefaller detta vara det så kallat normala beteendet. En stark distinktion gentemot den väluppfostrat tankemässigt fångade utbildade akademikern tillika rövslickande karriäristen vilken låter livets utsikter påverka perceptionen. Idag är nog nyhetsknarkandet mer en fråga om pussel. Jag kan inte låta bli att samla på bitarna. Se hur de verkligen sitter samman. Vad nyheterna försöker säga oss är ju inte sådär direkt jättesvårt att tänka ut, men hur de hänger samman i

Det var nu exakt ett år sedan det brände åstad och giftes. En dag som i allt väsentligt påminner om den här dagen, med följande vederbörliga undantag: Gården innehåller cirka hundratalet färre personer Ladan är signifikant mindre städad Tystnaden är något mer hörbar idag I övrigt är det precis som den dagen. Vädret är hett med ett inte alltid lättuttolkat molntäcke. Gräshopporna spelar nere i hagen. Fåren rör sig inte mer än nödvändigt. Det bor märkliga simmande djur i poolen. Lamporna på altanen är fortfarande trasiga och varje vindpust åtrås av den perspirerande huden. Och mest signifikant: kärleken till dig, min fru – är gränslös. Blotta tanken på din existens gör mig fullkomligt lycklig. Fullkomligt harmoniskt. När våra själar rör varandra känns det i djupet. Våra tystnader är två brunnar till samma källa. Våra liv varsin reflektion av samma känsla. Vi stod där vid altaret och lovade det jag aldrig trodde att man kunde lova någon annan. Tre år har gått sedan vi sågs första gången.

Efter mycket krångel kom hon tillslut hit, den långväga gästen. Flyttade in i den omdöpta drängstugan (”Australian Embassy”) för några dagar. Dagar vars antal faktiskt skrämde mig en smula. Vilket i sin tur blev en tankegång värd att undersökas. För den här gästen härstammar ur min gamla värld. En värld där allting ovillkorligen kretsade kring arbete. En värld där jag enbart under flyktens paradigm ansåg mig kunna vara mig själv och hänge mig åt sociala aktiviteter. Det var därför den här vännen blev en vän från första början. För på andra sidan jorden, där kände jag mig allra mest som mig själv. Där var jag kunde ta ut svängarna, öppna mig och leva fullt ut. Ju längre bort, desto bättre. Den här vännen såg nog det; även om jag försökte dölja det väl. Hon är den iakttagande sorten, nämligen. Så inför hennes besök infann sig viss bävan. En mycket speciell sådan. Den att jag faktiskt skulle spendera tid med någon ur den gamla världen på det sätt som jag endast gjort med de ur det nya par

Det framstår allt tydligare, detta med att ha en plan. Vissa har dem, andra inte. Jag tror nog att det kan vara riktigt bra med planer; men kan ändå inte hjälpa att se vissa aspekter av planerandet från min avslappnade horisont som faktiskt inte är så där vansinnigt smickrande. Synen av planen som ett armeringsjärn i en massa betong som på grund av felaktig blandning och otillräcklig homogenisering aldrig kommer att brinna. Planer görs ofta för att skapa struktur. För att skapa ett rutmönster i den kommande framtiden att fästa händelser mot. För att stödja de beslut som fattas löpande (eller som planläggaren sannolikt uttrycker saken – ”efter vägen”). För att kategorisera händelser, tankar, uppenbarelser och val såsom varandes planenligt visavi icke planenligt. Nyttigt visavi icke nyttigt. Avvikelserna, divergensen från planen, är per definition förlorad tid. Men i själva verket är ju diversionerna ofta små bubblande celler av förkovran. Små tillsynes slumpartade händelser som – om man

Jag tänkte igår att jag nog börjar närma mig 500 inlägg snart. Ovanligt riktigt - detta är det femhundraförsta. Det är bara att beklaga, men någonstans måste ju skiten ut. Enligt HTTP-protokollet betyder fel 501 "Not Implemented". Jag tycker att det kan få passa fint som beskrivning på de första 501 inläggen här, men å andra sidan finns det i mellanrummen. "Icke implementerade". Svävandes som små anomaliteter i ett moln av icke-konvergens utan föreskrivna gränssnitt, ståndpunkter eller åsikter. Nu är ju det en sanning med modifikation eftersom de ju så att säga växer fram över tiden, men jag har alltid försöka göra det till en sport att inte låsa tanken till något särskilt åsiktsläge och därmed hamna i den underliga fällan att försvara åsikten. Det flyter. Vad som är rätt idag är mycket möjligt helt vansinnigt uppåtväggarna imorgon. Jag är människa, jag har fel. Hela tiden. Typ så. Ett stort tack till den tappra skara som förefaller gjort läsandet av denna svada til

Man kan fråga sig var delningen uppstod den där gången. Den när de sannolikt totalt sammankopplade individerna i 3:6:9-land för första gången kom att överge sin koppling till enheten. Var det ett abrupt skeende, resultatet av deras eget agerande eller ett planlagt ingrepp i deras tillvaro? Sannolikt med ett tydligt syfte. Starten av ännu en insiktscykel. Ännu en årgång av uppvaknande. En cykel som vi trampat, generation efter generation. Med resolut ökande takt rakt in i gruvans mörker. In i den frånträdda egna suveränitetens dunkel. För att där i slavens totala uppgivenhet inför sakers tillstånd se ljuset i mörkret. Förnimma den egna strålen, drivkraften och börja önska sig något baserat på detta. Hjulet svänger långsamt, ytterst långsamt till en början, men generation efter generation med inre bilder av en annan värld har en mäktig verkan trots trögheten. I samma takt som slavdrivarna tycker sig nå framgångar på populationens bekostnad så manifesteras de historiskt ackumulerade önskn

Väl ute ur en milt sagt segdragen magåkomma anländer den långväga gästen med en ny. Jag skrattar magmusklerna ur mig. Vanvettigt. Helt vanvettigt.

Pussel, det är kul grejer det. Jag älskar att pussla. Plocka på mig bitar här och var, jaga dem. Snubbla över dem. Få dem kastade i ansiktet. Inse att det inte är framsidan, utan baksidans motiv som får dem att passa samman. Läsa de dolda budskapen längst kanterna. Fickorna fulla, tiotalet kartonger på loftet likaså. För ett par år sedan började jag så stillsamt lägga det, men det går nog aldrig ut riktigt. Sannolikt är det själva processen som är målet. Eller något helt annat. Känslan i pusslandet är emellertid ytterst givande. Om jag skulle säga att jag anar ett motiv så är det i dagsläget - efter en hel del ganska svarta irrfärder - något sagolikt, men samtidigt helt rätt. Så rätt att det trumfar varje definition av rätt. Gör den överflödig, så att säga. Carl-Johan Calleman sammanfattar en del av bitarna jag kämpat riktigt mycket med men inte fått till annat än i en katastrofal hög som inte känts riktigt läggbar. Han gör det bra, riktigt bra enligt min mening. Jag säger inte att ha

Det lossnar järn. Som aldrig förr. Visst har det - sedan CB:n installation - kommit att framträda ett samband mellan besprutningens omfattning och graden av järnutfällning i vatten, men nu är det i det närmaste absurt. Kan inte förklara, bara iaktta. Reflektera. Teoretisera. Magnetiska förändringar. Energi som jordas här genom organit. Vad vet jag? Värt att korsrefereras med andra källor. Knappast något helt nytt påfund - detta med vatten som färgas rött. Gott att dricka, inte särskilt snällt mot maskinerna, men ohyggligt intressant.