Nils Erik Wallman

När jag var liten bakade min farmor suveräna chokladtårtor. Syrran ville gärna hjälpa till och fick ansvaret för sockerkakan. Hon tippade i på tok för mycket socker men rättade misstaget innan farmor han upptäcka det genom att kompensera med motsvarande mängd salt i degen. Farmor provsmakade givetvis aldrig tårtorna - hur skulle det se ut om en bit fattades? Men just den här tårtan hade en lite ovanlig smak. Absolut inte äcklig bara – annorlunda. Plus och minus kan aldrig ta ut varandra. Plus och minus spinner upplevelser, dansar omkring och skapar äventyr, upplevelser och erfarenheter. Plus och minus är inte varandras motsatser utan ytterligheterna av vad som får plats i skapelsen. När de släpper av på takten uppstår ett slags lugn. En enkelhet (till skillnad från dubbelhet eller dualitet, alltså), okomplicerat nog. Där finns saker som fungerar. Saker som har få eller inga ord att beskrivas med. Som är självklara och äkta. Jag , till exempel. Hur broderar man ut ett sådant ord utan at

En mycket lärorik höst går mot sitt slut. Den förestående natten är årets längsta därefter återvänder ljuset. Utandningen övergår i inandning och lärorikheten består. Jag har fått anledning att koppla om många aspekter av mitt liv den här hösten. "Ditt bekräftelsebehov förstör allt som är av värde i din värld, gör om - gör rätt!", det var vad mitt universum inledde hösten med. Arbetet har understundom varit utmattande men samtidigt genererat långt mer energi givet lite tålamod. I kväll är det Baluns. Rimmar på balans, märkligt nog. Minst lika ofärdig och nyfiken som för 40 år sedan i steg för steg turas vänster och höger om att bära den graviterande punkten framåt. Bara en sådan sak.

Dela-kunskap-spåret leder vidare och lockar till vidare utforskande. Korsbefruktar och släpper in saker som varit okategoriserade i en arena där de får synas. Stenbockens tidsålder, krigens och eldens tidsålder övergick kanske vid romarrikets fall i upplysningens, monoteismens och fiskens tidsålder. Kanske kan man också säga kunskapens tidsålder.  Där är vi nu, eller var beroende på tro och övertygelse. Vad som kommer sedan är enligt  vad man om man vill kan kalla astrologin Vattumannens tidsålder - frihetens, människans och uppvaknandets tidsålder . I krigens och eldens tidsålder är det givetvis viktigt att kunna slåss, i kunskapens tidsålder är kunskapen av samma överlevnadsmässiga vikt och när vi rör oss in i människans tidsålder blir det det jag eller vi vi alla utgör som står i fokus. Hur bra illustreras inte det av författarrollen i vårt samhälle? Författare har tidigare tjänat pengar på att sälja böcker, baserat på värdet i den kunskap böckerna innehåller. Så icke längre. Förfat

Många som befattar sig med vår produkt kallar den inte för sitt produktnamn utan säger istället "det här". Många gånger har jag trott att det boeror på att man ser konceptet som för komplicerat eller namnet som frånstötande, men jag börjar skönja andra förklaringar. Problemet är en del av lösningen och lösningen en del av problemet. Lösningens blotta existens hänger alltså på att problemet finns där, läs mer här: Pseudoexistensiella problem . Så saker som bara fungerar, de kräver inget namn eftersom det inte behöver omnämnas, beskrivas eller hanteras. Det bara finns, som vilken äkta och naturlig sanning som helst. I all ödmjukhet så kanske "det här" är det absolut bästa omdöme man kan få. 

"Man kan ha säkerhetsbälte och krockkuddar och lite fler kuddar för säkerhets skull - visst. Men om man har så många kuddar att man inte längre ser vägen har man liksom gått för långt. Livet är ju ändå livet" /"Doktor Google" Pratade blodfetter med doktor Google häromdagen. Doktor Google är den läkare landstinget tilldelat just detta hushåll och han gör ingen hemlighet av att han inte vet allt. Han gör heller ingen hemlighet av att han är skeptisk till de råd han får "uppifrån" ("halveringstiden på råden är som mest fem år").  Jag fnös storeligen när jag efter att ha blivit besiktigad som klockren och tjatat mig till ett prov på blodfetterna fått provsvar som spretade ordentligt. Men enligt rådande riktlinjer var jag "eligabel" för såväl kostförändring som medicinering. Foldern från landstinget pratade om att äta enligt tallriksmodellen. Ni kan tro att jag kanske var lite skeptisk. Doktor Google pratade om vad som syns på sådana blodpro

Mot slutet av nittiotalet började jag skriva på något slags debattinlägg med titeln "det välmående kunskapsföretaget". Vad jag hade i sinnet var något slags halvutopisk redogörelse för hur ett kunskapsföretag, termen var glödhet då, som tog sitt kunskapsberoende på allvar faktiskt fick det att fungera. Jag fick inte ihop något inlägg då och inte heller någon annan av de femtioelva gångerna jag försökt påbörja andra inlägg under den uppenbart paralyserande titeln. Men det är ju de svårlösliga gåtorna som bjuder sinnet på en äkta utmaning så varför sluta försöka? Ämnet har ju knappast blivit mindre aktuellt. Kanske har jag själv också blivit en smula mer ödmjuk under väntetiden.  Långtifrån alla hade kunskap i det sena nittiotalets IT-värld. Tvärtom, ett fåtal hade den och långt större antal drogs till hajpen. Jag var något slags självlärd och egensinnig hybrid med inspiration som främsta tillgång. Något som visade sig användbart då kunniga människor och skolade experter inte s

Ett uttryck som tydligen kommit för att stanna i min värld är uttrycket "att låtsasjobba". Den som låtsasjobbar gör just det; låtsas jobbar. Det finns hur många anledningar som helst till att låtsas jobba; både interna och externa men beteendet är grovt sett detsamma. Gemensamma faktorer är att man t.ex. förefaller upptagen, svarar på mail vid extrema tider, har många bollar i luften och i största allmänhet är stressad, därmed uppenbart viktig för sin yrkesmässiga omgivning. För ganska länge sedan kom Corrine Mayer ut med en bok som heter Bonjour Paresse eller Hej Lättja på svenska. Boken handlar om hur man som mellanchef i ett företag (vilket Maier också var vid tiden, numera försörjer hon sig som författare, naturligt nog) gör så lite som möjligt med bibehållen ersättning. Hon framlade ett antal strategier för låtsasarbete och jag minns att jag kände igen mig i så gott som varje strategi när jag först skummade boken. Nu tänker jag läsa den igen då jag inser att hon hade ren

Med reservation för att jag kan ha missförtsått det hela då jag pluggat ur mig ur cirkus massmedia och bygger mitt intryck på andras uttryck. Att historien upprepar sig beror på att tiden är något som skapats för att vi ska kunna förstå våra känslor bättre. Den är cirkulär från vårt medvetandes sätt att se den, men varje enskild punkt medger andra utblickar på det förgångna och det som komma skall. Historien är ju vad vi uppfattar den som här och nu, inte vad den var där och då eftersom vi inte har samma medvetande som där och då här och nu. Snurrigt, ja kanske.  Att SD skulle rubba de politiska cirklarna kom knappast som någon chock och under den gångna veckan har jag lyckats bemästra reflexen avregistrera mig från facebook många gånger. Jag är ju nyfiken också... Hela den maktstruktur som vi egentligen fria själar tillåter oss (mja, egentligen inte så många men det är lätt att få det intrycket) att leva i skuggan av löses obönhörligen upp och detta är säkert ett steg på den vägen. De

Alltså, i all önskvärd ödmjukhet. Eller screw that, förresten. Dagens inlägg blir av det mer självgoda slaget. Jag är nämligen mycket nöjd med mig själv. Dels känner jag hur kroppen mår bra efter en veckas ganska intensiv träning. Det förefaller som om jag hittat min puls i träningen efter 40 års famlande i mörkret. Men när sinnet är inblandat, balansen, tankarna och energin i kroppen - då blev det på något sätt alldeles rätt. Sedan inser jag att jag lägger väldigt lite energi på att slåss nuförtiden. Vad som händer i världen runtomkring händer i världen runtomkring och saker är vad de är. Behovet att ha saker att kämpa har liksom avtagit och det känns faktiskt ofta till och med meningslöst för mig att slåss med mig själv. Allt oftare drar jag fram idéboken och låter idéerna bli beskrivna istället för att hålla dem tillbaka. Boken är inte tyngre för det men jag blir avsevärt lättare. Allt oftare säger jag bara som det är och saker fungerar helt av sig själva. Allt oftare låter jag det

Det syns inte och få har pratat med det men i de flesta organisationer härjar en entitet som kallas kunskapsspöket. Hen finns med i så gott som alla delar av verksamheten och hemsöker dess medarbetare om natten, påverkar varje nyckeltal och genomsyrar företagets kultur. Kunskapsspöket har många sidor. Det gör människor osäkra, det föder en osund kultur och det ger mindre självsäkra människor en falsk anledning att bota sin dåliga självkänsla. Vi är alla fostrade i kunskapsspökets skolor och vi ser det inte eftersom vi är så vana med det. Ändå mumsar det i sig av allt vi producerar på ett sätt som får elaka moms att framstå som en västanfläkt. Ritualen för att driva ut kunskapsspöket är på ritbordet men kommer sannolikt att bli en riktig hit.

Så kommer temat med för nästa års användarkonferens  all sannolikhet   att lyda. Konferensen kommer att hållas i Göteborg i början av maj och vi hoppas på dryga 100-talet besökare även denna gång. Dela kunskap. Varför? Vilka flaskhalsar finns i en kunskapsintensiv verksamhet idag?  1. För lite pengar? Skaffa en checkkredit, sälj fakturorna eller lätta kostnadsbördan. 2. Materialbrist? Beställ mera, se över logistiken och optimera processflödena. 4. Brist på kunskap/information? Fråga varandra. Så gott som all kunskap verksamheten behöver finns redan inuti den, men inte i form av insikt hos den som behöver den.  Så gott som alla företag har en checkkredit och jobbar kontinuerligt med förbättringar av produktionsprocesser. Likaledes har man som regel ett antal verktyg och arbetssätt för att sprida information. Inte sällan finns en dedikerad informationsavdelning. Kunskapsdelning mellan verksamhetens medarbetare däremot är som regel kraftigt eftersatt. Dels eftersom den är nästan omöjlig

Det är tur att jag - liksom alla andra - är så trött, annars hade jag funderat över hur det kan komma sig att alla är så trötta. Det är ju ganska mysigt att vara trött(a) också. Dels orkar man helt enkelt inte göra alla de där sakerna man egentligen inte måste. En väldigt sund och befriande gallring. Dels  får vi alla en sådär sjukt skruvad humor. Sådär så att man skrattar åt nästan vad som helst. Det är inte heller någon dålig sak. Tvärtom.