Att amortera på kunskap

Mot slutet av nittiotalet började jag skriva på något slags debattinlägg med titeln "det välmående kunskapsföretaget". Vad jag hade i sinnet var något slags halvutopisk redogörelse för hur ett kunskapsföretag, termen var glödhet då, som tog sitt kunskapsberoende på allvar faktiskt fick det att fungera. Jag fick inte ihop något inlägg då och inte heller någon annan av de femtioelva gångerna jag försökt påbörja andra inlägg under den uppenbart paralyserande titeln.

Men det är ju de svårlösliga gåtorna som bjuder sinnet på en äkta utmaning så varför sluta försöka? Ämnet har ju knappast blivit mindre aktuellt. Kanske har jag själv också blivit en smula mer ödmjuk under väntetiden. 

Långtifrån alla hade kunskap i det sena nittiotalets IT-värld. Tvärtom, ett fåtal hade den och långt större antal drogs till hajpen. Jag var något slags självlärd och egensinnig hybrid med inspiration som främsta tillgång. Något som visade sig användbart då kunniga människor och skolade experter inte sällan behöver en vildhjärna vid sin sida för att turboladda kraften i deras kunskap. 

Utifrån den utgångspunkten kom jag att alltmer betrakta kunskap som en bromskloss eller ett ok. Inlärd kunskap, sådan man slitit hårt för att erhålla. Kunskap man amorterar på hela sitt liv via inbetalningskort från CSN. Det är ju kunskap man gärna försvarar. Så när t.ex. en vildhjärna, säljare, marknadschef eller kundjävel kommer och petar i ens expertisområde tvekar man sällan att försvara de metoder, faktoider och mönster man köpt dyrt (och fortfarande betalar av på).

Nio av tio gånger (minst) så är expertens reflex att försvara sin kunskap en lönsam sådan. Att ständigt uppfinna hjulet igen är extremt krävande och den kunniga skarans kunskapskapital är bland mycket annat bra ett effektivt skyddsnät mot flagranta misstag. 

Men den där tionde gången är det kanske tvärtom. Om alla följer samma mönster och tillämpar samma inlärda kunskap kommer ingen någonsin att göra något nytt. Och däri ligger det kanske mest lockande med vad som kallats kunskapsföretag: innovation är det främsta överlevnadskriteriet på lång sikt; kunskap är running business.

Hur många kunskapsföretag har inte blivit omkörda "disruptade" som det heter på managementspråk? Företag som byggt sin business på något de gjort bra och fokuserat så hårt på just det att de inte märkt de nya aktörer som uppstått från ingenstans, precis som de själva startade en gång. Varje kunskapsföretagares absoluta mardröm, utan tvekan.

Så visst kan det vara läge att överväga vad det egentligen kostar verksamheter att låta individerna se kunskap som sitt dyrköpta existensberättigande i arbetsgivarens ögon. Eller vad det kostar själsligen för de som spelar spelet. Jag har väldigt svårt att se att vi i västvärlden har en enda annan lika begränsande faktor i våra verksamheter.