Vortex. Råbjörk.

Hem till min Älskade, efterlängtade, vackraste!

Till Den inte längre lille med den enastående humorn!

Till den uttråkade fluffiga vinterkatten.

Till fixahemmagrejor. Älskade, finurliga och lekfulla.

Från inte-ett-dugg-komplicerat sammanhang, görande, fixande och lekande.

Vattnet var kallt, isen bildades i vikarna och sälen ville leka bakom de dubbla vattenjettmunstyckena

Sensorn levererade data

Termosockorna hon köpt höll mina fötter varma på akterdäcket i bitande kyla och vind; killen som höll i sensorn.

Dagen flög förbi, full av utmaningar, skratt och flöde.

Den halva gula månen som lägger sig i öster, över bruksorten jag växte upp i.

Luften vid busshållplatsen är kallare än is och torrare än eld.

Kylan, mörkret, galenskapen och de långa kolvätekedjorna doftar av ett löfte.

Exponenten i civilisationen slukar sig själv med sådan hastighet att pulserna inte längre kan uppfattas.

In genom sammanbrottet, mörkret, kylan och ut genom reaktorhallen.

Från havet till skogen.

Till kärleken som breder ut sig på andra sidan.

Som på sin brännande bädd frigör frusen energi.

Allt faller.

På plats.

Aldrig någonsin har jag funderat så lite över livet.

Aldrig någonsin har jag känt en sådan tveklöshet.

Flyter.

Är.