Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2012

Vilken blåsning

Lugn. Det blåser förbi. Som om det aldrig hänt. Tusentals små ljuspunkter belyser konstnärliga installationer på en yta som i övrigt är höljd i dunkel. Men egentligen är det ju precis tvärtom. Dunklet är de artificiellt upplysta performanceföreställningarna och ljuset är det som manifesteras av suveräna, okränkbara människor som lever eftersom de vet att de är odödliga och som helt sonika låter lögnen – oavsett omfattning – rinna ut i en pöl på golvet att snabbt avdunsta i värmen.

Nej, jag vet inte hur saker och ting ligger till. Inte en aning, egentligen. Men jag känner igen en lögn när jag ser den. Och ser jag tusentals och åter tusentals självbekräftande lögner i spiraler som sjunger varandras lov så vet jag att saker är i görningen. Det går undan. Det är bråttom. Människan håller på att komma underfund med sig själv och konstigt vore det annars. Lögnen som kontrast till sanningen är ytterst, ytterst verksam i den senares tjänst.

Acceptansbyggnad

Bild
Vad driver människohatarna? Är det viljan att tillhöra den lilla elit som bränner nästan alla resurser? Eller är det helt enkelt bara en jävligt dålig självkänsla...

Tacka fan

Vart är världen på väg? Någon som funderat på det? Det ante mig. Vad jag ser från min vinkel ger inte längre något utrymme för tveksamhet. Den korta versionen: mänskligheten blir allt gladare och allt vänligare mot sig själva och varandra. Här kommer den långa versionen:

Vintern 2010/2011 snöade det mycket och tågen fungerade inte sådär ohyggligt bra. Jag – som dittills åkt väldigt mycket tåg – fattade beslutet att sluta tåga. Det berodde inte enbart på min vana att missa tågen på morgonen utan var relativt direkt relaterat till förseningsspöket. Inte förseningarna som sådana, utan det tillstånd av frustrerad stress så många av medpassagerarna försattes i så snart förseningar infann sig.

Egentligen var det inte särskilt stor andel av passagerarna som reagerade på det viset. Det räcker med två upprörda offerkoftor för med kristallklar gnällstämma skära sönder harmonins förutsättningar i en hel tågvagn. Det hände lite för ofta och jag märkte att jag tog illa vid mig. Jag ville sätta mig h…

Gamla hjulspår

Bild
Det bar iväg till staden vid det transparenta vattenflödets möte med den förhöjda inre vattenytan. Jag hade inte alls förväntat mig att spöket skulle finnas kvar. Att dåtidens ande skulle komma över mig och viska till mig. Men det gjorde den. Det räckte med att hjulspåren sammanföll med den rutt jag följde på den dubbelgamla tiden. Tiden före tiden som föregick den tid jag kallar nuet. Jag har åkt den vägen så ohyggligt många gånger. Men det var så länge sedan att jag inte förväntade mig styrkan i hågkomsten.

Hågkomst och hågkomst, knappast något endaste egentligt minne. Inte på det sättet. Snarare en känsla. Skuggan av en känsla, likt en dimma. En skugga. Ett spöke. Det handlade inte om återblickar på ögonblick, om uppspelade sekvenser av dåtida scenarier. Nej, det saknade helt holistisk koppling. Dimman bestod i tusentals partiklar av den känsla jag en gång var. Levde. Andades. Av den själsliga punkt som i sitt möte med just den marken där och då gav upphov till en viss vibration. En…

Obalans och hastighet

Bild
Går det för fort ibland? Hänger du inte med? Känns det som om de saker som händer i, hos eller runtomkring inte hinner uppfattas innan nästa bildruta tar vid och stjäl fokus? Som om filmen som spelas upp innehåller mer än bara de stillbilder som i snabbt uppspelad sekvens ger intrycket av en viss händelse. Det är kanske inte någon slump.


Jag har jobbat mycket med obalanser de senaste åren. Känslomässiga, tankemässiga, livsstilsmässiga och alla former av obalanser man kan tänka sig. Jobba för mycket eller för lite. Äta för mycket av det ena och det andra. Känna efter för mycket eller inte alls. Ha för bråttom eller inte. Låta vara eller analysera. Engagera sig eller låta bli. Och nu senast – tänka eller känna. En riktig batalj, den senaste. Den om sinnets tjatter visavi själens ro.

Det kan vara så att jag börjar få häng på något där – i känslan. Det är som om idéerna och tankarna inte längre villkorslöst äger mig. Som om jag faktiskt har ventilen i handen, åtminstone ibland. Då kommer nä…

Mästerligt

Carl Norberg skriver om det som är kärnan i den kärna av kärnor som vi nu raskt mer eller mindre medvetet avskaffar.

Färdigfightat

David Wilcock är en sådan där komination av drömmare och tänkare som man kanske inte möter så ofta. Tror jag. Har aldrig träffat snubben. Men han har "exponerat", "avslöjat" och - ja - du fattar. Följt upp sina drömmar och intryck med logiska afterforskare. En debunkare som det heter på konspiratoriska.

Men nu verkar guben förstått vad det går ut på.. Att bara låta det vara och försvinna av sig själv. Som det bör. Vilket i sin tur förefaller kräva att man kan göra detsamma med sig själv. Vilket ju inte är det allra enklaste, men vilket också med största sannolikhet föranleder själva vistelsen här.

Annorlunda. Precis som alla andra.

Snabba, korta och koncisa tankegångar som ordnar pusselbitar till sammanhang. Så självklara och banala att jag nästan ignorerar dem av bara farten. Inte sällan är huvudet ganska trött när de dyker upp. Små golfbollar på en okrattad grusgång. Hårt lindande men likväl lätta att placera.

Klart som fan idéerna bråkar på mig. Den gångna veckan har varit idet närmaste outhärdlig därvidlag. Ibland så illa att jag vill ryta i på skarpen och stoppa flödet. För jag har ju det valet. Det har vi allihopa. Att stoppa flödet och – här kommer det – lägga det i någon annans händer.

Jag kan ju bestämma att jag inte längre bestämmer över vad som är möjligt och om jag vill. Självklart kan jag det! Jag måste ju absolut inte sparka runt och vända på alla stenar, grubbla och klura. Ingen kan någonsin tvinga mig till det. Det är helt och hållet mitt eget val. Hela tiden. Det är bara att jag aldrig tänkt på det förut. Faktiskt. Visst är det fånigt. Banalt.

Om jag väljer att lägga ner tänkandet så betyder inte …

Rörelse

När jag trampar lite på gaspedalen ökar jordens rotation något. När jag bromsar stannar den av något. Om solen delat min aspekt där jag sitter bakom ratten på motorvägen hade min körning påverkat dygnsrytmen. Om jag fått andra människor att dela min synvinkel, om andra hade sett välden exakt ur min utgångspunkt hade de känt jorden vrida sig under deras fötter när jag svänger bilens hjul.

Allting är relativt och just utblickspunkter är tydligare än något annat. Som jag ser saker är de för mig. Som andra ser saker är det för dem. Klart som fan då att själva striden, själva girigheten och makthungern handlar om att påverka andras syn på saker. Relativt logiskt, beroende på utgångspunkt.

Övningsexempel

Bild
2001-09-11. Amerikanska myndigheter övar terrorberedskap.
2011-07-22. Norska myndigheter övar krishantering.


Övning ger färdighet. Från SvD.se 2012-10-04.

Hittepåvansinne

Det går i vågor, påhittandet. Men det finns där mest hela tiden. Det finns tillfällen då jag verkligen tröttnar på själva hittepåflödet. Jag tror att gårdagen var en sådan dag. Idéjävlar. Hela förbannade tiden. Timme efter timme av spontant antändande av tankeformer som växer helt obehindrat av sig själva i tankens till utmattningen gränsande iver.

Stort och smått, blandat och ihoprört till en skapande sörja. Jag har varit där så många gånger. Känt hur de idéer jag burit på blivit ohyggligt tunga. Känt hur det jag vill bygga upp återtar sin konstruktionskraft genom att montera ner mig i motsvarande grad. Jag vet inte var det kommer ifrån eller vad som får fyndigheten att springa läck.

Mest sannolikt saknar jag något slags spärr. Det skulle kunna vara grundläggande rimlighetsbedömning av typen "det går inte". Nu har ju livet visat för mig att väldigt, väldigt få saker egentligen är omöjliga (och att även själva omöjligheten som regel går att omarbeta med hjälp av tålamod). Det…

Otillfälligt avbrott

Det förefaller som om det är dags att sänka takhöjden på Internet en aning. Har kanske blivit lite för frispråkigt överlag. Underblåsningen av det nästan löjeväckande anonyma så kallade hackernätverket ska ge räntabilitet. Inte i ett stort förödande slag utan med det sedvanliga nernötandets förfaringssät så väl känt från till exempel vårt, järnväg - you name it! Innan månaden är slut ska Internet ha fungerat så dåligt att man inte längre motsätter sig total övervakning och direkt nedkoppling av peer som belyser annat än det nyhetsbyråerna valt ut.

Jag tror det är bra, faktiskt. Vi kommer att bli rejält mycket smartare allihopa om vi släpper våra digitala hjälpredor en stund och varje tänkande varelse kommer att tvingas till det den dagen friheten i cyberspazzio avinstallerats till förmån för ytterligare signalstarka diktat till inskränkning av den personliga cirkeln. Balansakten är säkerligen inte så lätt. Samma som vi har sett inom det milt uttryckt ironiskt benämnda hälsosegmentet d…

Limo

Kopplet kom snabbt norrifrån. De pulserande ljusen i den våta, mörka och första oktobernatten. En svart lång bil med spelande blå ljus i lacken under natriumlampornas karaktärsfast ödsliga sken i regn. Klockan var snart halv elva på kvällen och motorvägen relativt obefolkad.

Jag undrade hur det kan kännas att sitta där, innesluten i en mobil och med vapenmakt bevakad fästning på väg genom en verklighet av tilltagande okändhet. Hur det känns att ha nått den nivå av ledarskap där kontakten med vad som ska ledas obönhörligen suddats ut och förbytts i en väl inskolad rädsla. En fruktan. Att färdas genom vad som borde ha varit det egna landet inkapslad i det onämnbara förräderiets kokong.

Med viss sannolikhet var ministern premiär. På hem efter ett möte som på rent nominella borde ha ägt rum i tulpanernas land men vars motpart i själva verket var av trikolor härkomst. Jag snappade det ofrivilligt under dagen. De hade talat jordbrukspengar. I motpartens fall något av yttersta vikt. ”Vi är myc…