Inlägg

Hunden

Bild
Efter ett mentalt stopp och nästan en hel dags retreat återvänder jag till balans utan att ha behövt fly, bli sjuk eller vara med om något större genombrott. Väldigt mäktigt. Jag har tänkandet att tacka för väldigt mycket i vad jag gör om dagarna och när tänkandet gör mig alltför trött är det dags att - well - tänka om? Eller - centra om - kanske snarare. Jag visualiserar mig själv i optimalt tillstånd (och försöker att inte diktera hur det ser ut utan snarare slår på själens reklam-TV-kanal så att den får visa mig). Hur jag andas mäktigt och närvarande genom vadsomhelst. Står upp för och bejaka vart jag får saker ifrån. Erkänner vad jag vet, vill och begär. Jobbar metodiskt med inläsning, intuition, inspiration och förverkligande. Skapar saker som väcker just inspiration och ger energi i retur. Uppkopplad på helheten med flödet öppet i acceptans och kärlek till det jag är och det jag gör. Det jag älskar. Jag älskar det jag gör och jag gör det jag älskar. Närvarande och öppet. I tacksa

Islossning

Bild
Vårluften har lekt i mina näsborrar hela vägen ner till sjön och nu står jag här på isen precis som mörkret ersätter skymningen. Isen lever. Den sjunger av rörelse, dånar och mot land knakar det när kylan gör så att den expanderar. Här och var hörs ljud från vattnet under den tjocka ytan och på några ställen skvalpar det till i takt med att spänningarna likt åskan drar fram genom den  solida ytan. För så lite som en månad sedan betraktade vi alla istäcket som solitt och orörligt. Och fastän det då precis som nu har en tjocklek på ungefär 30-40 centimeter betraktade vi det som världens golv. Tusentals människor var ute på isens gigantiska yta och visade upp människans uppfinningsrikedom. Man åkte skidor och skridskor, man kitesurfade, åkte isjakt, bil, raket, flygplan, snöskoter, motorcykel och red häst. Isen var - trots att det var 15-20 grader kallt i den bleka februarisolen, en lika händelserik och uppsluppen plats som en strand i Thailand i februari var - fast inte i år då förståss.

Så var det dags igen...

Nu är det dags! Det var våren 2017, ett år efter att jag sopat i backen ordentligt och ett år av ganska fokuserat arbete med mig själv, mitt svängande psyke och mitt destruktiva förhållningssätt till arbete som jag landade i slutsatsen att det var dags att sluta vara ledare. Styrelsen meddelades och jag fick OK på att kliva av till det kommande årsskiftet vilket då kändes som en enorm tidsrymd. När företaget var samlat i maj meddelade jag personalen och jag brast dessutom ut i gråt, ett effektivt och ärligt sätt att sluta vara ledare, kan man säga – åtminstone i den ledarkostym jag sytt upp åt mig själv och som jag burit till dess. Jag har haft personalansvar och varit någon form av ledare i organisation sedan 1998, så jag lovade mig själv att jag skulle ta en tre år lång timeout från sådant. Så kom nyåret 2018 och jag var inte längre VD. Det infann sig ganska omedelbart ett antal fantomsmärtor och abstinenssymptom vilka dels ersattes av distraktioner och andra projekt, dels ledde till

God Jul!

Bild
Yttrandefriheten har knappast varit något att hänga i julgranen under 2020. Så ja tyckte det passade bra med en juldämpare. Juldämpare.

Nu kör vi - Individare!

Bild
Efter tre års retreat och en massa funderingar har jag så äntligen dragit igång mitt nya bolag. Individare. Läs mer på företagets hemsida - individare.se .

Håll om mig - så klart!

Bild
En händelse från helgen berörde mig djupt. Den säger mig så mycket om det allra vackraste med människan och livet, utan att kunna förklara det. Men exemplet; de bägge exemplen berör. I augusti 2016 spelade Petter i Gävle och vi var givetvis där, Sara och jag. Det var en grym spelning och hans sidekick Eyeneye drog igång publiken till ett vansinnigt ös. Så kom låten "håll om mig" och klubben gick från ös och röj till innerlig, viktig allsång. Det var som om vardagsångesten löstes upp och publiken sjöng ut de där sakerna som man drömde om och längtade efter i sitt liv. Att få bottna i ångesten, låta den bubbla upp genom ytan, bli fri och leva i stillhet en liten stund. Den händelsen fastnade i mitt känslominne och jag brukar återvända till det som en viktig, hjärtlig händelse i all sin anspråkslöshet. Så nu i lördags - samme Petter spelar för en liten skara i Dalhalla och eftersom Sara har extremt snabba fingrar lyckades hon knipa två biljetter. Den skönsjungande sidekicken het

Jordens skrämselhicka

Bild
Det börjar bli en stund nu. sedan människorna möttes i stora mängder. Sett från universums perspektiv blev det lite tyst när hjärtanas elektromagnetiska fält slutade frotterades. De krusningar i magnetfältet vi gav upphov till dansande, sjungande, spontant, fysiskt tillsammans. Uttrycket hos arten människan på jorden, denna kosmiska individ av mänskliga celler. Denna synnerligen underhållande planet, följd av oräkneliga själar i galaxen. Drabbade sig själv av panik. en enda gigantisk skrämselhicka. Inför vår tidsålders inkodade förändring, att organismen mänskligheten växer upp. Ikläder sig den frihet och det ansvar det innebär, att vara oändlig skaparkraft ur kärlek. Andas genom transmutationen  från individuella celler till kärleksfull helhet. I ett anfall av syntetisk dualism till skydd för puppan där cellerna gror. Tar rädslan över just i brytpunkten där individbegreppet omdefinieras. Cellerna, var och men med oändlig skaparkraft och kärlek, Skapar tillsammans den rädsla som