Inlägg

Så var det dags igen...

Nu är det dags! Det var våren 2017, ett år efter att jag sopat i backen ordentligt och ett år av ganska fokuserat arbete med mig själv, mitt svängande psyke och mitt destruktiva förhållningssätt till arbete som jag landade i slutsatsen att det var dags att sluta vara ledare. Styrelsen meddelades och jag fick OK på att kliva av till det kommande årsskiftet vilket då kändes som en enorm tidsrymd. När företaget var samlat i maj meddelade jag personalen och jag brast dessutom ut i gråt, ett effektivt och ärligt sätt att sluta vara ledare, kan man säga – åtminstone i den ledarkostym jag sytt upp åt mig själv och som jag burit till dess. Jag har haft personalansvar och varit någon form av ledare i organisation sedan 1998, så jag lovade mig själv att jag skulle ta en tre år lång timeout från sådant. Så kom nyåret 2018 och jag var inte längre VD. Det infann sig ganska omedelbart ett antal fantomsmärtor och abstinenssymptom vilka dels ersattes av distraktioner och andra projekt, dels ledde till

God Jul!

Bild
Yttrandefriheten har knappast varit något att hänga i julgranen under 2020. Så ja tyckte det passade bra med en juldämpare. Juldämpare.

Nu kör vi - Individare!

Bild
Efter tre års retreat och en massa funderingar har jag så äntligen dragit igång mitt nya bolag. Individare. Läs mer på företagets hemsida - individare.se .

Håll om mig - så klart!

Bild
En händelse från helgen berörde mig djupt. Den säger mig så mycket om det allra vackraste med människan och livet, utan att kunna förklara det. Men exemplet; de bägge exemplen berör. I augusti 2016 spelade Petter i Gävle och vi var givetvis där, Sara och jag. Det var en grym spelning och hans sidekick Eyeneye drog igång publiken till ett vansinnigt ös. Så kom låten "håll om mig" och klubben gick från ös och röj till innerlig, viktig allsång. Det var som om vardagsångesten löstes upp och publiken sjöng ut de där sakerna som man drömde om och längtade efter i sitt liv. Att få bottna i ångesten, låta den bubbla upp genom ytan, bli fri och leva i stillhet en liten stund. Den händelsen fastnade i mitt känslominne och jag brukar återvända till det som en viktig, hjärtlig händelse i all sin anspråkslöshet. Så nu i lördags - samme Petter spelar för en liten skara i Dalhalla och eftersom Sara har extremt snabba fingrar lyckades hon knipa två biljetter. Den skönsjungande sidekicken het

Jordens skrämselhicka

Bild
Det börjar bli en stund nu. sedan människorna möttes i stora mängder. Sett från universums perspektiv blev det lite tyst när hjärtanas elektromagnetiska fält slutade frotterades. De krusningar i magnetfältet vi gav upphov till dansande, sjungande, spontant, fysiskt tillsammans. Uttrycket hos arten människan på jorden, denna kosmiska individ av mänskliga celler. Denna synnerligen underhållande planet, följd av oräkneliga själar i galaxen. Drabbade sig själv av panik. en enda gigantisk skrämselhicka. Inför vår tidsålders inkodade förändring, att organismen mänskligheten växer upp. Ikläder sig den frihet och det ansvar det innebär, att vara oändlig skaparkraft ur kärlek. Andas genom transmutationen  från individuella celler till kärleksfull helhet. I ett anfall av syntetisk dualism till skydd för puppan där cellerna gror. Tar rädslan över just i brytpunkten där individbegreppet omdefinieras. Cellerna, var och men med oändlig skaparkraft och kärlek, Skapar tillsammans den rädsla som

Juli!

Bild
Nu är det äntligen juli! Det råder liksom inget tvivel i själen om att detta är festmånaden nummer ett! Kuragets, modets och framförallt kärlekens temamånad. Kärleken till livet, varandra och hela den mänskliga upplevelsen. Extrapolerat och draget till sin spets promenerade en art in i fållan, samlades ihop och sattes i karantän i reflektion, introspektion och ömsesidigt avståndstagande. Det har tjänat oss alla väl att hålla oss borta från gatorna som genljudit av dånet och dammet från det lager av ohållbar fasadputs som rasat från strukturernas fasader. Fasaderna ligger där, som de dammhögar de är och hur mycket vi än påtar kommer nog ingen av oss att hitta inspirationen, signalen och lusten att starta upp nästa fas det nya där i bråten. Den inspirationen, signalen och lusten finns på insidan, hos var och en av oss. Så när vi nu var och en i sin takt kliver ut på dansgolvet med uppammande av det mod och övertygelse det kräver börjar bandet så smått spela. Jag känner rytmen och m

Fork-in-the-road

Bild
Det är med skräckblandad förtjusning världen vänds uppochner för mina ögon. Inte för att jag kan se det direkt, men vi var där ute, i Sydostasien och kände den andra februari en intensiv pust av skräcken alldeles innan det tog fart, vi såg munskydden komma och gå, kände paniken på flygplatserna, samt bevittnade den totala utbombande tomheten i terminalerna. Samtidig såg vi, och var del av, ett vibrerande kollektiv som njöt livet tillfullo på vår destination. Vi var färre än vanligt, och de allra flesta visade såväl respekt för rädslan hos de som bar den, samt visade rent praktisk hänsyn. Men, likväl – detta njutande, skrattande och levande – denna kärlek, på ön som på något sätt alltid envisas med att vara kärleksfull och uppsluppen – stod i stark kontrast mot rädslan, skräcken och det makrospel som pågick ”där ute”. Vi hann precis hem, den 24:e februari, till ett då aningslöst Europa som inte annat än smakat på rädslan. Vi klev förundrade genom Arlanda som släppte in oss utan mins