Hunden

Efter ett mentalt stopp och nästan en hel dags retreat återvänder jag till balans utan att ha behövt fly, bli sjuk eller vara med om något större genombrott. Väldigt mäktigt. Jag har tänkandet att tacka för väldigt mycket i vad jag gör om dagarna och när tänkandet gör mig alltför trött är det dags att - well - tänka om? Eller - centra om - kanske snarare.

Jag visualiserar mig själv i optimalt tillstånd (och försöker att inte diktera hur det ser ut utan snarare slår på själens reklam-TV-kanal så att den får visa mig). Hur jag andas mäktigt och närvarande genom vadsomhelst. Står upp för och bejaka vart jag får saker ifrån. Erkänner vad jag vet, vill och begär. Jobbar metodiskt med inläsning, intuition, inspiration och förverkligande. Skapar saker som väcker just inspiration och ger energi i retur. Uppkopplad på helheten med flödet öppet i acceptans och kärlek till det jag är och det jag gör. Det jag älskar. Jag älskar det jag gör och jag gör det jag älskar. Närvarande och öppet. I tacksamhet. Så ser själens TV-reklamsändning ut. Den väcker emotion - habegär, trots att den aldrig kan ägas. Den kan enbart ageras.

 

I visionen får tanken, den älskade, genialiska tanken göra vad det är bra på. Fixa, tänka, dona, springa runt över de skapande fälten likt en överlycklig hund som njuter tillfullo - simmar, springer genom högväxt vete, dundrar fram i skogen och hämtar ben, pinnar och jagar vilt. Den behöver - och ska inte [allförmycket] kontrolleras eller hållas i styr. Den blir lycklig av att springa sig trött och flänga runt som den hund den är. Mitt tänkande sinne, mitt älskade, tänkande sinne - min mentala ljuvlighet- den får vara sitt bästa. Njuta sitt liv hos en husse och matte (kropp och själ) som verkligen älskar den för vad den är. 

 

Kroppen, hussen - är lugn och följer med på promenaderna. Älskar och njuter av luften, rörelsen och tankehundens ljuvliga skutt och krumbukter över fälten. Husse, kroppen, är där och styr den övergripande riktningen, ser till att tankehunden alltid hittar hem och har något slags övergripande ansvar för eskapaderna. Hussen kroppen förverkligar och skapar saker i denna materiella värld med hjälp av hundens rörelser. Spinner saker som är sanna och meningsfulla. Kul, lärorika och inspirerande. Ingen hund, inget förverkligande.

 

Själen, matten - andas den vackra luften och bär kärleken till allt som finns här. Vackert, smäktande, ledandes till evolution och kärlek. Håller allt i hjärtat och älskar både tankehunden och hussekroppen tillfullo. Speglar sig i stillheten inåt och ger akt på ytans krusningar, styr stegen hos hussekroppen och tanken dit det finns att ta emot från själens djup, ur uppkopplingen på det obegränsade oändliga. Gudomlig inspiration. Smäktande skönhet. Själen, matten, det är Hon. 

 

De är bra tillsammans. Vi är bra tillsammans. Hunden, hussen och matten. Tanken, kroppen och själen. Skapar en meningsfull dans i flera lager och har en massa kul tillsammans.

 

Det slår mig att Hunden är den som lever kortast. Att tänkandet är relativt nytt hos människan, jämfört med kropp och själ. Kroppens visdom är betydligt äldre och själens är väl själva definitionen av oändlig så den borde ju veta precis allt.

 

Så tanken är juvenil hos människan. Barnslig. Som en liten skuttande hundvalp. Tänkandet är nog fortfarande ett nytt organ som behöver formas, fostras och tas hand om. Själen och kroppen gör gärna det, likt husse och matte. De ser till så att promenaderna inte innebär några större faror och så att hunden får lära sig saker och utvecklas under trygga former. Så blir allt bra. Riktigt, riktigt bra. 

 

Hundratusen år från nu är kanske en ny komponent på väg in i människan. Då kanske tänkandet är så pass vuxet att de kan skaffa valpar och lära dem ett och annat. Tills vidare är det upp till var och en av oss människor att komma ihåg att kroppen och själen har ett ansvar som skaffat hund. 

 

TACK och VARSÅDOG! TAX och VARSÅDOG.