Det var en synnerligen rolig övning att söka lura ett av de skarpaste sinnen jag mött. Skopet, en klassisk kidnappning inför en svensexa. Kidnappningen utföll – liksom resten av dagen – till ytterlig belåtenhet, mycket tack vare följande grundläggande förhållningssätt, sett först i efterhand förstås. 1. Sannolika saker blir sanna. Saker som inte nödvändigtvis är sanna men ändå sannolika blir i det större sammanhanget betraktade som sanningar. Alldagliga saker, detaljer, som är en omistlig del av den skapade osanningen och som i själva verket är ren lögn och som i det stora hela det helt enkelt inte finns någon anledning att tvivla på. Då bokförs de i sinnet som sanna, helt felaktigt och bidrar till den totat felaktiga konklusionens trovärdighet. (Här verkar det finnas ett slags eterisk effekt av att ju fler som "tror på" de små sakerna, desto mindre tveksamhet hos andra.) 2. En hållbar, trovärdig osanning byggs med hjälp av referenspunkter till sanningar. Genom att väva ihop