Egentligen
Egentligen borde jag nog inte skriva så mycket. Fingrarna säger ju ifrån. Mellan beställningen av böckerna och dess ankomst flöt en diger våg. När väl böckerna kom, vilket konstruktionen förtjänstfullt uppsköt, hade elden brunnit ut. Det var sökandets blå låga som brann och den brann intensivt den där gången. Jag undrar varför jag söker, vilket ju blir lite parodiskt eftersom frågan i sig implicerar ett sökande kring sökadet.
När farsan dog tog jag vägen rätt in i sökandet. Innan dess hade jag varit lugn sedan jag fann Henne. Och Henne fann jag i ett utstuderat sökbeteende. Som jag letat – hela mitt dittillsvarande liv. Så stod Hon där och vände Universum rätt. Jag älskade Henne på en gång eftersom jag alltid har älskat henne och alltid kommer att göra det.
Jag blev lugn, hela vägen från tanken ner i själen då. Hennes kärlek löste upp knutar och gjorde det lätt att andas. Jag stod i begrepp att lämna sökandet bakom mig och klurade över förändringar i min föring av livet som skulle kunna få ihop vad jag då betraktade som jobb med den paradisiska tillvaron här hemma. Det var stor skillnad. Ett arbete skapat av min egen frustration med perpetuerad olycka och prestationsångest som drivkraft visavi ett liv i förbehållslös lycka.
Det var vad jag klurade på. Inte på vad universum är gjort av, hur man tänker bort flugor eller och vad det är för symboliskt drama man utsätts för på sin vandring genom en västerländsk livsmedelsbutik. Jag började känna istället. Så dog han. Pang, bom, flonks. Och jag stängde min känsla som en mussla. Jag började söka utav bara helvete. U t a v b a r a h e l v e t e faktiskt. Och nu var det fan ingen hobby längre, inget glättigt iakttagande, ingen lojt groende medvetenhet, inte ens ett nyfiket latent sökande i förbifarten. Nu var det fanemig allvar – på liv och död. Det var absolut maniskt från första början. Hålla känslan stången no matter what. Jag var ju stark. Jag var på G. Svalde den abrupta saknaden och traskade vidare åt heeeeelt fel håll. Givetvis, för om jag hade fortsatt åt rätt håll så hade jag omedelbart sprungit in i den sten av saknad som just placerats där för mig att bearbeta.
Innan jag träffade Henne var jag arg på allt i precis hela världen. Så stod Hon där och ändrade den till ljuvlighet. Allt. Hela. Men så stack jag till höger med mitt sökande och jag kom att bli monumentalt arg på världen – inte precis hela världen, men nästan. Jag såg samband jag inte tidigare tillåtit mig själv att se, skådade ner i allt jävulskap till världsligt hopkok jag kunde hitta – och vad värre var, det var inte mänsklighetens eget hopkok, det var något värre. Ett mörkt anonymt bedrägeri som svalde människan och alla de skapande och produktiva ansträngningar hon satte ut för att åstadkomma. Det var milt uttryckt deprimerande. Jag blev arg på vädret som jag insåg var manipulerat (mani-, minsann). Byggde värdermaskiner, såg helikoptrarna komma och gå. Blev manisk av att se de sprayade linjerna. Himlen blev ett irritationsmoment. Då är man ganska långt ifrån att vara on-top-of-the-world enligt rådande definition.
Jag skaffade mig en båt istället. Det hjälpte inte direkt – istället fick jag ett nytt projekt att stoppa in huvudet i och försvinna. Inte istället, förresten utan också. Det var i och för sig ett steg i rätt riktning på så sätt att jag inte alltid behövde vara arg på hela världen utan två ton i glasfiberarmerad plast. Men riktigt så var det ju inte. Jag var arg på bägge. Och världen och båten reflekterade min ilska och gav mig anledning att fortsätta mina slagsmål mot väderkvarnar. Eller snarare mig själv.
Det kan inte hjälpas att jag sett vad jag sett. Världen sedd med röntgenblick är kanske inte så vacker. Drevets kuggstatus likaså. Men det fungerar. De fungerar bägge två. Och så länge jag ser dem för vad de är så är det inget fel på dem. Det är jag som försöker göra något annat än vad det är av dem. Det är jag som försöker få världen att ändra sig utan att ändra mig själv – hur fan skulle det gå till? Jag lär över stenbumlingen. Igenom den, kanske till och med. Och då måste jag in i mig själv. Eller så behöver jag skaffa mig styrka att släpa med den. Det är en gravsten jag är stolt över. Den är ju tvivelsutan av vikt. Men i förståelsen av mig själv gäller andra sökanderegler. Jag har inte sett några böcker med titeln "Allt du behöver veta om Nils Erik Jansson – a Complete Workshop Manual". Jag tror knappast det skulle kunna bli någon storsäljare.
Jag vet att jag måste städa. Eller kanske inte ens det. Kanske räcker det med att kunna titta tillbaka och säga att "jomenvisst, så är det och så var det" och vara nöjd utan att bekymra mig om det som varit. Så länge energins tentakler lyckas ta sig genom tiden och hitta mig där jag är så har jag att jobba med. Och därför är jag ju här. Tack och lov. Hur som helst vet jag inte. Är inte där, helt enkelt. Vill men det blir när det blir.
Och när vi ändå är inne på det. Jag har ju gjort en eller annan klar markering om döden och dess meningsfullhet. Men samtidigt är jag livrädd (livrädd för döden, skojigt) för den. Den finns ju och den tar dem härifrån. Den kan ta mig också. Och i mitt sökande hittade jag tecknen på att döden kommer till den som är klar här. Den som har sett igenom det. Som inte längre behövs. Och om jag släpper sökandet och lever istället, om jag låter det flyta fritt – riskerar jag inte att bli klar då? Jag vill absolut inte härifrån just nu. Jag älskar det här stället. Jo – jag vet att det är befängt och jag kommer säkert att fnysa åt mig själv när jag korrar det här men jag har det ändå i mig. Jag, rädd att mista livet. Det var som fan. Jag som visste att jag inte ville bli gammal. Nu känns det helt annorlunda. Bra jobbat, livet. Bra jobbat, Kärleken.
Den utmaning jag kämpade med innan farsan dog, min plats i jobberiet visavi livet här uppe – den har fått sin lösning – kanske inifrån flykten. Pengarna från hans frånfälle kom i absolut rätt ögonblick och de människor som jag inte visste fanns men ändå till viss del kände uppenbarade sig att göra verklighet av en kreativ dröm om kreativitet. Tomteverkstaden, kanske man kan säga. Där det skapas och byggs. Oklart vad, men skapas gör det.
Vid inblick i mig själv finns det där konstruerandet där, centralt. Att tänka ut kluriga lösningar på saker, tänka utanför ramarna och komma med förslag som ligger utanför det förväntade; är det bara jakt på bekräftelsebehov eller är det något annat? Det känns som om det är en drivkraft som alltid funnits där, hela vägen från legolådan. Och sett i fler livstiders perspektiv så kan det nog hända att jag får klarhet i saken. Det står på listan av saker att kolla upp. Sannolikt inte utan hjälp. Jag har några ord skvalpandes kring vad det är, några kopplingar och datum. Men mer än så är det inte ännu.
Så – med försörjningsformproblematiken löst och med insikten om en sten på livets väg att förhålla mig till får jag ta till mina klurighetsskills för att ta mig vidare. Sökandet känns som sagt rätt meningslöst, i alla händelser just nu. I alla fall det som rör en värld jag inte riktigt kan ta på; den perifera. Jag vet vad jag har att göra och delar utmaningens situation med min älskade. Tillsammans har vi en skitjävla stor häst som avlats fram för att flytta till exempel stora stenar; eller – för att vara specifik – att flytta jättetunga artilleripjäser. Vad gör man med artilleripjäser? Man skjuter saker. Man skjuter upp dem. Man skjuter dem framför sig. Och slika pjäser är hästen avlad att flytta – uppskjutandemaskiner. OK. Kanske inte så konstigt att tummelpunkterna kommer den väg de gör.
Tack. Mera, tack.
När farsan dog tog jag vägen rätt in i sökandet. Innan dess hade jag varit lugn sedan jag fann Henne. Och Henne fann jag i ett utstuderat sökbeteende. Som jag letat – hela mitt dittillsvarande liv. Så stod Hon där och vände Universum rätt. Jag älskade Henne på en gång eftersom jag alltid har älskat henne och alltid kommer att göra det.
Jag blev lugn, hela vägen från tanken ner i själen då. Hennes kärlek löste upp knutar och gjorde det lätt att andas. Jag stod i begrepp att lämna sökandet bakom mig och klurade över förändringar i min föring av livet som skulle kunna få ihop vad jag då betraktade som jobb med den paradisiska tillvaron här hemma. Det var stor skillnad. Ett arbete skapat av min egen frustration med perpetuerad olycka och prestationsångest som drivkraft visavi ett liv i förbehållslös lycka.
Det var vad jag klurade på. Inte på vad universum är gjort av, hur man tänker bort flugor eller och vad det är för symboliskt drama man utsätts för på sin vandring genom en västerländsk livsmedelsbutik. Jag började känna istället. Så dog han. Pang, bom, flonks. Och jag stängde min känsla som en mussla. Jag började söka utav bara helvete. U t a v b a r a h e l v e t e faktiskt. Och nu var det fan ingen hobby längre, inget glättigt iakttagande, ingen lojt groende medvetenhet, inte ens ett nyfiket latent sökande i förbifarten. Nu var det fanemig allvar – på liv och död. Det var absolut maniskt från första början. Hålla känslan stången no matter what. Jag var ju stark. Jag var på G. Svalde den abrupta saknaden och traskade vidare åt heeeeelt fel håll. Givetvis, för om jag hade fortsatt åt rätt håll så hade jag omedelbart sprungit in i den sten av saknad som just placerats där för mig att bearbeta.
Innan jag träffade Henne var jag arg på allt i precis hela världen. Så stod Hon där och ändrade den till ljuvlighet. Allt. Hela. Men så stack jag till höger med mitt sökande och jag kom att bli monumentalt arg på världen – inte precis hela världen, men nästan. Jag såg samband jag inte tidigare tillåtit mig själv att se, skådade ner i allt jävulskap till världsligt hopkok jag kunde hitta – och vad värre var, det var inte mänsklighetens eget hopkok, det var något värre. Ett mörkt anonymt bedrägeri som svalde människan och alla de skapande och produktiva ansträngningar hon satte ut för att åstadkomma. Det var milt uttryckt deprimerande. Jag blev arg på vädret som jag insåg var manipulerat (mani-, minsann). Byggde värdermaskiner, såg helikoptrarna komma och gå. Blev manisk av att se de sprayade linjerna. Himlen blev ett irritationsmoment. Då är man ganska långt ifrån att vara on-top-of-the-world enligt rådande definition.
Jag skaffade mig en båt istället. Det hjälpte inte direkt – istället fick jag ett nytt projekt att stoppa in huvudet i och försvinna. Inte istället, förresten utan också. Det var i och för sig ett steg i rätt riktning på så sätt att jag inte alltid behövde vara arg på hela världen utan två ton i glasfiberarmerad plast. Men riktigt så var det ju inte. Jag var arg på bägge. Och världen och båten reflekterade min ilska och gav mig anledning att fortsätta mina slagsmål mot väderkvarnar. Eller snarare mig själv.
Det kan inte hjälpas att jag sett vad jag sett. Världen sedd med röntgenblick är kanske inte så vacker. Drevets kuggstatus likaså. Men det fungerar. De fungerar bägge två. Och så länge jag ser dem för vad de är så är det inget fel på dem. Det är jag som försöker göra något annat än vad det är av dem. Det är jag som försöker få världen att ändra sig utan att ändra mig själv – hur fan skulle det gå till? Jag lär över stenbumlingen. Igenom den, kanske till och med. Och då måste jag in i mig själv. Eller så behöver jag skaffa mig styrka att släpa med den. Det är en gravsten jag är stolt över. Den är ju tvivelsutan av vikt. Men i förståelsen av mig själv gäller andra sökanderegler. Jag har inte sett några böcker med titeln "Allt du behöver veta om Nils Erik Jansson – a Complete Workshop Manual". Jag tror knappast det skulle kunna bli någon storsäljare.
Jag vet att jag måste städa. Eller kanske inte ens det. Kanske räcker det med att kunna titta tillbaka och säga att "jomenvisst, så är det och så var det" och vara nöjd utan att bekymra mig om det som varit. Så länge energins tentakler lyckas ta sig genom tiden och hitta mig där jag är så har jag att jobba med. Och därför är jag ju här. Tack och lov. Hur som helst vet jag inte. Är inte där, helt enkelt. Vill men det blir när det blir.
Och när vi ändå är inne på det. Jag har ju gjort en eller annan klar markering om döden och dess meningsfullhet. Men samtidigt är jag livrädd (livrädd för döden, skojigt) för den. Den finns ju och den tar dem härifrån. Den kan ta mig också. Och i mitt sökande hittade jag tecknen på att döden kommer till den som är klar här. Den som har sett igenom det. Som inte längre behövs. Och om jag släpper sökandet och lever istället, om jag låter det flyta fritt – riskerar jag inte att bli klar då? Jag vill absolut inte härifrån just nu. Jag älskar det här stället. Jo – jag vet att det är befängt och jag kommer säkert att fnysa åt mig själv när jag korrar det här men jag har det ändå i mig. Jag, rädd att mista livet. Det var som fan. Jag som visste att jag inte ville bli gammal. Nu känns det helt annorlunda. Bra jobbat, livet. Bra jobbat, Kärleken.
Den utmaning jag kämpade med innan farsan dog, min plats i jobberiet visavi livet här uppe – den har fått sin lösning – kanske inifrån flykten. Pengarna från hans frånfälle kom i absolut rätt ögonblick och de människor som jag inte visste fanns men ändå till viss del kände uppenbarade sig att göra verklighet av en kreativ dröm om kreativitet. Tomteverkstaden, kanske man kan säga. Där det skapas och byggs. Oklart vad, men skapas gör det.
Vid inblick i mig själv finns det där konstruerandet där, centralt. Att tänka ut kluriga lösningar på saker, tänka utanför ramarna och komma med förslag som ligger utanför det förväntade; är det bara jakt på bekräftelsebehov eller är det något annat? Det känns som om det är en drivkraft som alltid funnits där, hela vägen från legolådan. Och sett i fler livstiders perspektiv så kan det nog hända att jag får klarhet i saken. Det står på listan av saker att kolla upp. Sannolikt inte utan hjälp. Jag har några ord skvalpandes kring vad det är, några kopplingar och datum. Men mer än så är det inte ännu.
Så – med försörjningsformproblematiken löst och med insikten om en sten på livets väg att förhålla mig till får jag ta till mina klurighetsskills för att ta mig vidare. Sökandet känns som sagt rätt meningslöst, i alla händelser just nu. I alla fall det som rör en värld jag inte riktigt kan ta på; den perifera. Jag vet vad jag har att göra och delar utmaningens situation med min älskade. Tillsammans har vi en skitjävla stor häst som avlats fram för att flytta till exempel stora stenar; eller – för att vara specifik – att flytta jättetunga artilleripjäser. Vad gör man med artilleripjäser? Man skjuter saker. Man skjuter upp dem. Man skjuter dem framför sig. Och slika pjäser är hästen avlad att flytta – uppskjutandemaskiner. OK. Kanske inte så konstigt att tummelpunkterna kommer den väg de gör.
Tack. Mera, tack.
Kommentarer
Skicka en kommentar