Nils Erik Wallman

”Men borde vi ändå inte gå ut med det här på något sätt?” ”Hur menar du?” ”Jag menar att detta är inte normalt. Folk måste ju få veta vad det är som händer!” ”Och vad tror du händer då?” ”Vaddå händer då?” ”Vad tror du händer när allmänheten får nys om hur det ligger till? Tror du att de kommer att ta det med en gäspning eller tror du de kommer känna efter ännu mera och komma hit allihopa?” ”Har det verkligen med saken att göra? Vad tror du händer om de får reda på att vi visste och inte talade om något?” ”Då säger vi bara som det är. Att vi inte ville skapa panik i samhället. Det är den ansvariga saken att göra.” ”Det känns fel ändå. Folk drabbas av yrsel, mår illa, har feber och en massa symptom vi inte ens sett motsvarigheten till på åratal. Vad beror det på?” ”Det har inte med saken att göra. Vårt uppdrag är att hjälpa de som söker vård hos oss, inte att rädda världen. Den tid du lägger på att tjafsa med mig tar du från en patient. Skärpning!”

Det slår mig att vi slåss en hel del. Latenta funderingar kring fightandets natur på tomgång blandas med iakttagelser i stort. En titt på TV drar hårda streck genom materian. Fighten som teater och underhållning – där har vi varit i åtminstone ett antal tusen år. Kan det vara så att om vi tittar på andra som slåss så känner vi att vi själva slipper det – åtminstone för stunden? Jag är ju till naturen nästan fånigt emot att slåss. Med knytnävar eller väpnad makt – sak samma; har alltid instinktivt tyckt att det är ointressant och rentav löjeväckande. Men sådana konklusioner brukar ju oftast bestå i bristande insikt för allt har minst en mening och om allt jag inte förstod verkligen vore meningslöst skulle livet innehålla en mycket liten möjlighet till utveckling. För slåss gör vi nog nästan allihopa, även om vi kanske inte nödvändigtvis slåss mot varandra. Såväl metoden för själva fightandet som dess domän är ytterst glidande men själva förfaringssättet detsamma. Att utmana något. Att g

Ingen har präglat mig mer än min farsa. Det sista vi pratade om, han och jag, var om att hjälpa andra. Han satt i hundens fåtölj i rummet och sa ”det syns att du trivs. Visst är det härligt att få göra saker för andra?”. Morgonen därpå var han så dålig att han knappt kunde prata. Två dagar senare var han död. Den viktigaste personen dittills i mitt liv efterlämnade svaret på alla de tankar som ansamlats efter åratal av sökande innan det var för sent. Vi får lära oss att människor drivs av egenintresse. Att det helt enkelt inte är naturligt att göra något med ändamål annat än sin egen vinning. Till och med kärlek och familjeliv kan hänvisas till livets affärstransaktioner. Vi skaffar oss en partner för att boosta vårt ego och skaffar barn för att känna oss betydelsefulla (från den inte så smickrande utgångspunkten att vi alla föds betydelselösa). Vilken jävla dynga. Vi får lära oss att det är vårt eget förbannande ansvar att ta tillvara våra intressen. Att vi måste leva efter det naturl

…jag läser. Det hör inte till vanligheterna längre. Jag har varit en utpräglad bokslukare tidigare men de senaste åren har det varit lite tunt på läsfronten - åtminstone den som sker från papper. Dags för ett undantag. ”Dept – the first 5000 years” av David Graeber. So far en helt bländande bok – analys och tänkande av klass i intersektionen mellan ekonomi, antropologi och religion. Eller, för att vara lite mer uppriktig – om mänsklighet och skuld. Tidstjuv. Graeber skriver om just det som får mig att gå igång på allvar: frågan kring om mänskligheten ska bekänna sig till den nedärvda påstådda skulden eller om vi ska resa oss som fullkomliga, suveräna människor. En fråga som i författarens instans får sitt ursprung i skulden men som tar bäring på en symbolisk viktighet. Vad driver oss? Är det att få bästa möjliga bytet vid byteshandel eller är det att få hjälpa andra? All ekonomisk teori bygger på att vi människor i grund och botten försöker maximera vår egennytta i allt vi gör. Men är

Drömmarna börjar bli alltmer samspelta. Ställ en fråga, få ett svar eller två. Givetvis inga enkla, platta, svartpåvitt-här-har-du-ett-officiellt-faktablad-svar, utan mönster. Vågor. Ibland knappt uttydbara, men med tiden nästan alltid meningsfulla. Den första frågeställningen handlade om mardrömmar. Om mördarjakt, mörkrädsla och drömmar i mörka källargångar. Varför? Och varför inte för mig? Är det förebud eller reglering? Svaret var reglering. Rensning och då i drömmens bredare spektrum. Behöver vi bearbeta så gör vi det. Och då snackar vi bearbetning oaktat vilket liv vi råkar befinna oss i. Har vi blivit jagade och uppskrämda någon gång, i något liv så ska det ut. Mardrömmar är en smidig lösning. Sannolikt eftersom den som drömmer står på tröskeln. Står i begrepp att inse sin egentliga potential och suveränitet även mentalt. Den andra frågeställningen handlade om livets kontext. Scenariot jag fick se var faktiskt riktigt tydligt. En grupp män stod och diskuterade något slags uppdrag

”Skulle inte Peter ha varit här också?” ”Jo, men det verkar inte som om han kunde somna. ” ”Han har inte varit med på riktigt på ett bra tag, vad sysslar han med egentligen? Han bara tittar in, rör till det och försvinner tillbaka igen utan att vi egentligen får någon kontakt.” ”Han gör nog något han måste, men fråga mig inte vad det är. Sannolikt kan han inte sova ordentligt och då blir det sådär. Har sett det förut. Nu tycker jag att vi tar och sätter igång. Ska vi ta en titt?” Det blir tyst i rummet. Att titta på hur det fortlöper är alltid ett magiskt ögonblick. Alla medverkande vet ju och ändå vet man att man i princip parallellt jobbar inne i simulationen tillsammans, helt ovetande om sin egen i det närmaste totala påverkan utifrån. Sin egen påverkan. En av deltagarna skrattar när han ser sig förbryllad försöka förstå vad som hänt i slutet av en lång, lång rad symmetriska händelser. Händelser som planerats härifrån med personens goda minne, men inne i simulationen vet han givetvi

Darpainitiativet, skulle man kunna säga. Jo, jag är lite skadad av mitt TV-tittande, men det är säkert inte utan anledning. Darpa, som sagt. Många med tekniskt intresse känner till det. Andra gör det inte. Ett slags inte särskilt stort men synnerligen inflytelserikt förskningsinstitut i gammal god amerikansk ”statlig” regi med koppling direkt in i hetluften under försvarsdepartementet ”over there”. Så vad har Darpa på sin meritlista. Ja, eftersom du läser min blogg via Internet så lämpar sig väl det paketväxlande informationsnätet ARPANET väl som exempel. Mönstret till dagens Internet och dess synnerligen redundanta och stryktåliga arkitektur kommer ur Darpa – som då hette Arpa. Legenden säger att det var ett gäng Arparianer som bodde på Hawaii och körde hårt med LSD. Darpa bland annat konstruerat en mycket stryktålig robothund. Inte skälla. Darpa har också begåvat oss med konstgjorda små insekter med förmågan att smyga sig in nästan var som helst för att till exempel avlyssna eller vä

Hon hade känt honom i nästan femton år. Ändå visste hon inte särskilt mycket om honom. De hade funnit varandra där livet på pappret borde ha varit slut. Hon med sedan länge utflugna barn, nyligen avtalad deltidspension och inte mycket större åtaganden än ett antal välmående krukväxter och en katt. Han hade jobbat hela sitt liv. Exakt med vad visste hon inte, men av allt att döma var han ett yrkesmässigt högdjur. De icke-serietillverkade mobiltelefonerna utan knappsats skvallrade om att han uppbar något slags nyckelposition. Likaså de spontana resorna och de nattliga telefonsamtalen. En enda gång hade han kommenterat sina förehavanden. De satt framför TV:n. Hon ville se på nyheterna, något som han aldrig gjorde. Hon märkte under sändningen att han märkbart skruvade på sig. Så dök USA:s president upp i rutan och hon hann inte kväva sin instinkt. ”Har du träffat honom?”, frågade hon. Han var tyst nästan en minut innan ett allvarligt ”ja” undslapp honom. Det var den enda gången. Hon trivde

Slut ögonen. Låt tankarna tystna. Ta ett steg tillbaka och titta på dem när de skuttar runt för din inre syn. Fråga dig med hjärtat varför de gör som de gör. Vart de är på väg. Och varför. Det kan ta en stund, men så småningom börjar de lugna ner sig. Finn den svarta ytan. Ingentinget. Det surrar säkert av strömningar, störningar och förbiflygande tankar. Det är OK. Det måste inte vara helt rent. Det räcker med att tycka sig skönja den svarta ytan bakom åratal av damm och bråte som lagrats på din själs botten. Efterhand kommer bilderna. I små, korta impulser. Allt starkare för varje gång under förutsättning att man inte pressar sig. Det enda man måste är att låta det ske. Att låta hjärtat ta kommandot. Att låta bilderna som i utbrott efter utbrott spelar få föreställa vad de föreställer utan att med tanken tolka fram dem. Det är som med ögat och orden. Att se på något är inte detsamma som att läsa något. Att följa bokstävernas form är inte att tolka deras sammansatta innebörd. Att stud

”Hm. 75 år. Måste det inte vara rimligt?”. ”Nej, det är precis det som är poängen. Det är nivån vi ska mäta och nivån är hög. Högst i hela västvärlden. Hur ska vi kunna ta reda på om vi är där vi tror att vi är om vi inte vågar testa den fulla potentialen i vad vi tror oss ha åstadkommit?” ”OK. Jag köper resonemanget. Han kommer inte att bli glad, men han vet vad som gäller. Vi kör på det.” Stadsministerns utspel häromdagen kring en pensionsålder i 75-årssnåret applåderades raskt av GD:s Daniel Nyström. Om man bor i GD:s upptagningsområde är det hans ledare som utan tvekan är det mest energibesparande sättet att se vad som är en del av den svenska psyk-operationen eller inte. Nyttigare idiot får man leta efter. Så vi testas, vi svenska folk. För att se hur djupt vi sover i TV:ns hypnotiska sken, i kolhydraternas fördummande makt, i den intuitionsbefriade flourfloden, i den förhärskande politiskt korrekta konformiteten, i konsensustyrranins konflikträdda paradis. Här hemma i Sverige. Hä

Det tog trettiosju år. Sedan fastande jag i en TV-serie som vuxen (Knight Rider och En röst i natten var klara favoriter under uppväxten). Att det tog så lång tid har kanske många förklaringar. För det första har jag aldrig tyckt om TV – en instinktiv aversion utan egentlig saklig grund. Men för första gången har jag sett något som jag tyckt varit bra – instinktivt och utan egentlig saklig grund. Det är serien Lost, av vilken min fru inköpt ett stort antal boxar att inmundiga vid sänggåendet eller strax innan. Bra skit – verkligen (åtminstone i skrivande stund mot mitten av säsong två). Varför? Jo – eftersom invävt i denna produktion finns livsvisdom att avkoda. Fyndigt sammanvävd med de gängse mediakomponenterna. Att passera mer eller mindre obemärkt in i tittaren. Just på det där bländande imponerande sättet – att placera tankar. Att rigga kommande insikter. Att bygga upp icke insedd förståelse för saker på insidan av en annan människa. Att omedvetet rusta någon. Precis som det ju al

Jag har umgåtts mycket med de rationella. De sakliga. Bokkunniga. Politiskt korrekta. Mäktiga. Såväl de som har viss insikt i hur spelet riggats som de som helt saknar insikt utan lever i bländning inför sin egen väl kultiverade framgång alternativt i skuggan av sina egna hemligheter inför sig själv. Den föraktfulle finns i många former och skepnader. Det är mycket lätt att vara föraktfull. Att som en nästan omärklig förlängning av den dräpande kyliga föraktshumorn ta det några millimeter till och kliva över gränsen till att själv fastna i det dömande, sarkastiska och autoalieniserande genmälandet gentemot allt och alla. Jag vet för jag har varit där. Jag har försökt passa in även på den arenan. Gick riktigt bra en tid. Sedan började det äta på mig. För bränslet som krävs till att förakta andra är myket giftigt. För att mäkta med att förakta andra och förfäkta deras paradigm krävs inget mindre än förakt sig själv. Mot mina egna tankar, funderingar och insikter. Det mönstret gäller på p

"Funny how Easy it Is, but That’s It. When We Imagine Constant Fear and Doubt for the Future, We Create Constant Fear and Doubt." Sakari Lehtonen beskriver det jag tänker och vill förmedla på pricken. Exakt på pricken, för att vara exakt. Om jag får komma med en ödmjuk uppmaning så skulle det vara att läsa hans inlägg. Det är inte alls långt. Finns här . En av Sakaris bilder. Han har byggt en alldeles enastående webb-baserad geometrigenerator. Härligt att det finns folk som gör något vettigt!