Ömsesidighet

Ingen har präglat mig mer än min farsa. Det sista vi pratade om, han och jag, var om att hjälpa andra. Han satt i hundens fåtölj i rummet och sa ”det syns att du trivs. Visst är det härligt att få göra saker för andra?”. Morgonen därpå var han så dålig att han knappt kunde prata. Två dagar senare var han död. Den viktigaste personen dittills i mitt liv efterlämnade svaret på alla de tankar som ansamlats efter åratal av sökande innan det var för sent.

Vi får lära oss att människor drivs av egenintresse. Att det helt enkelt inte är naturligt att göra något med ändamål annat än sin egen vinning. Till och med kärlek och familjeliv kan hänvisas till livets affärstransaktioner. Vi skaffar oss en partner för att boosta vårt ego och skaffar barn för att känna oss betydelsefulla (från den inte så smickrande utgångspunkten att vi alla föds betydelselösa). Vilken jävla dynga.

Vi får lära oss att det är vårt eget förbannande ansvar att ta tillvara våra intressen. Att vi måste leva efter det naturliga urvalet och marknadens princip. MÅSTE! Annars är vi dömda till ett liv i osjälviskt flummeri sjungandes Jambalaya med något slags narkotiskt preparat pulserande i ådrorna. Förfallna, icke-marknadsanpassade människor som inte har vett att ta tillvara sin potential och bli något. Vedervärdiga människor. Useless!

De logikknarkandes dömande av det fria, intuitivt drivna tänkandet har nu nått öronbedövande ljudnivåer. Det finns människor som har panik inför ömsesidighet. Precis som barnet som inte vill gå och lägga sig har de satt händerna för öronen och skriker nu ut sin rationella sång i ren desperation. Det måste göra ont. Det måste vara plågsamt att i sitt inre känna hur hela den imaginära värld man internerat och pliktskyldigt slickat i sig av imploderar.

Det måste lämna ett stort, smärtande tomrum. Ett ekande utrymme vilket fylls av ångestens skrik. Längst där inne sitter en liten varm kärna. Ett hjärta. Och djupt i hjärtat hörs viskningen ”jag har blivit lurad”. Skrikandet är till för att överrösta detta hjärtats uttalande och det kommer att fortgå så länge det behövs. Tills stämbanden slutar vibrera och luften tar slut.

Jag är nu helt säker på vad som driver människan. Ömsesidighet. Vi mår själva bra av att hjälpa andra. Vad i det är det som är så svårt att förstå?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Improviserat

Mitt i apokalypsplaneten

Gul bil!