Nils Erik Wallman

Om vi blickar bakåt lite; vad är det för sorts ledare vi sett? Då min personligt upplevda horisont inte är så lång så börjar det med slutet för de auktoritära ledarna; den ledartyp vars högst åtrådda egenskap är förmågan att utstråla ”du lyder mig”. En måhända enkel lösning på ett ännu enklare formulerat problem, nämligen det om att människor som inte gör som andra människor säger helt enkelt är olydiga. Odugliga. Och så vidare. Under mina skolår dog den auktoritära ledaren här hemma i Skandinavien. Visst, en och annan har dröjt sig kvar men som regel fungerar inte auktoritärt ledarskap så bra här hemma längre. Istället har vi haft att göra med den karismatiska ledartypen i sisådär tjugo år. Via det yrkesmässiga bananskalets försorg har jag även givits möjlighet att leda andra under just detta paradigm. Egentligen är det ju samma sak som det auktoritära ledarskapet – man ska få folk dit andra säger – men eftersom nämnda folk ryggar tillbaka inför ”peka-med-hela-handen-metoden” så gälle

Vad kännetecknar en god ledare? En god ledare står för hög konduktivitet och ett förmedlande av strömmar med så litet motstånd som möjligt. En god ledare gör inte bara som han blir tillsagt, han sprider strömmen till en större mängd människor också. Får dem med sig. Motstånd innebär som alla insatta i ellära vet effektbortfall. Resistensen förorsakar ett slags energimässig friktion. En god ledare vet att överbrygga resistensen med vad medel som finns vara lämpliga för uppgiften. En god ledare kan få med sig många människor dit han blivit tillsagt att leverera dem med minsta möjliga motstånd. En god ledare ska inte lägga sig i anledningar eller motiv, en god ledare ska blott göra sitt jobb. Definitionen av begreppet ledare från elläran skvallrar om de egenskaper som efterfrågas hos våra världsliga ledare. Och det är knappast någon slump att det blir svårare och svårare att finna människor som kan tänka sig att ta sig an ledarbefattningar. Mänskligheten har genomskådat ledarskapet och e

Ovan mark, ett makalöst spektakel, ett fantasieggande grenverk av alla de uttryck och vågor mänskligheten ger upphov till. En gren gungar av de funkigaste beats, en annan badar i magnifik ljussättning, en tredje sjunger av okontrollerat poetiska uttryck. Grenarna växer och pryds i takt med våra tankar. Trädet formas. Fullkomligas. Och fortsätter att växa, exakt på det sätt som det känner för. Likadant under ytan där rötterna trevar sig fram genom mörkret. Ibland väjer de för någon påhittad sten, ibland hittar de vatten; men aldrig ljus. Rötternas utbredning sker i den värld där ljuset inte existerar. I rotsystemet skapas istället ljusets känsla på fiktiv väg, konstruerat som kontraster mellan mörkrets olika schatteringar. Om uttrycken levde ovan jord så är det intrycken som bor här nere. Rädslan, fruktan och alla de fantasier de tar sig uttryck i. Vårt levande träds mörka avspegling. De fungerar på samma sätt, de bägge träden. Det ena hämtar livskraften ur ljuset och det ena ur mörkret

Gräva Vart tog intellektet vägen? Jag som brukade se till att ha fötterna stadigt nerborrade i fakta och kunskap. Jag som brukade bära runt en ytterst välindexerad lunta av inlärdhet, alltid redo att slå upp den exakta sidan där ämnet för samtalet avhandlades och beskrevs i faktamässig detalj med sprängskisser och det hela. Som jag jobbat med den där boken. Kartorna, observationerna, orden. Sammanhangen och mekanismerna. De stora osynliga entiteternas reella applikationer, styrsätt och förpliktelser. Hur allting fungerar – från teknik till juridik. Från makt till militär. Från värde till pengar. Från likviditet till resultat. Från innovation till patent, men inte tvärtom. Och så vidare i all synlig oändlighet. Utan att direkt fråga mig varför har jag alltid grävt lite till. I backspegeln har de raka linjerna framträtt men i själva grävandets stund har det mest gått något slags impuls. Nu känner jag på något sätt att jag grävt färdigt. Alla de ytor på vilka jag härjat runt är söndergräv

Visst är det skillnad på medveten medvetenhet, omedveten medvetenhet och omedveten omedvetenhet. Men oaktat medvetenhetens beskaffenhet så leder nog agerandet till samma punkt ändå. Jag lyssnar på all musik jag någonsin hört och finner ny mening i snart sagt varje mening. Jag vänder och vrider på en TV-serie som av de flesta jag talar med i huvudsak helt anser saknar mening. Varför har saker som märkts meningslösa så ofta mening för mig? Meningsfull meningsfullhet, meningslös meningsfullhet och meningslös meningslöshet – där har vi en signifikant skillnad. Jag hittar alltid men massa meningsfulla meningslösheter. De är kanske de mest värdefulla av allt. Kanske är de resultatet av de omedvetna medvetenheterna? Inkodade i uttrycken utan uttryckarens uttryckliga medgivande? Omedveten medvetenhet ger meningsfull meningslöshet. Där har vi min likör.

Fokalpunkten för vår nuvarande belägenhet på trean är materiell. Vi får kämpa med materian i så gott som varje ambition. Materian ger tanken tröghet och därmed oss möjlighet att verkligen titta på våra tankar och se vilka av alla de saker vi tänker att vi ska göra som vi anser vara så viktiga att vi faktiskt lägger manken till och genomför dem, materiens tröghet till trots. Vilka tankar vi låter manifesteras här i treans materiella verklighet beror på den femte våningens materia; känslorna. Två våningar upp från där vi nu är så är känslan själv lika verklig som materian är här, men den är redan med och styr eftersom det bakom tankens ibland ostyriga vegetation av möjligheter, önskemål och ambitioner inte sällan bor en känsla för vad som ska göras. En maggropskänsla som trycker oss över motivationens mållinje och därmed också sätter spaden i den materiella jorden. Men även om vi bara tänker vissa saker – sådana som aldrig ”blir av”, är de inte verkliga ändå? Och våra känslor, är de inte

Det råder egentligen inget tvivel. Folk har tröttnat på att jobba. Kanske inte ute i skalet men innerst inne. Det stora flertal som tillåtit sig själva att lätta lite på gasen och känt in vad som händer på insidan har inte fel. Känslan är alltid riktig och när den säger att det är fel så är det rätt. Relativt få har ännu tagit itu med konsekvenserna av insikten men det är egentligen inget annat än en fråga om teknisk logik. De påtvingade plikternas paradigm är till ända och vad som nu händer är att potentialskillnaden mellan insedd belägenhet och vad som utspelar sig i ”verkligheten” laddar miljarder individer med kraft att avsluta ett oskrivet slavkontrakt. Men förändringen har egentligen redan skett. De underliggande strömmarna har redan vänt och spelet har helt bytt riktning. Först nu, ganska mycket senare ser vi det perspirera i ”verkligheten”. Det handlar egentligen inte om att bryta sig fri, även om det kanske kan kännas så i frustrationens sömniga öga. Det handlar bara om att ik

Trasiga människor – vad är det som gör trasiga människor mer hela? Varför är de som fallit och gått sönder större än de som lyckats hålla ihop hela sitt liv? Oavsett om vi föds eller formas till de komplexa varelser vi blir så finns nog sprickbildningarna i oss alla. Allt enligt livet protokoll och natur. De högljudda hörs kämpa för att rädda liv utan minsta tanke på vad livet är; varför vi finns, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Med att rädda liv avses att uppskjuta döden. Samt, inte sällan, att också sprida rädslan för döden. En rädsla som man ju inte kan säga är annat än obefogad eftersom ingen bland oss har upplevt döden på ett sätt vi kan berätta om. Om vi är eller blir komplexa och fulla av spänningar - om våra liv bereder oss möjlighet att förändras för att bryta spänningarna – är det inte egentligen alldeles enastående vackert? Att vi likt icke-homogent formade kuber av glas i temperaturskiftningarna spricker och rätt som det är ger hela strukturen upp. Vi faller i bi

Varför bra? Av den enkla anledningen att analysen är exakt min egen mentala position och riktning. I all nulägen ödmjukhet, så att säga. Snudd på perfekt, faktiskt. Hela serien, alltså.

Varför springer vi runt – som yra höns, mer eller mindre – och försöker ”rädda liv” till varje pris? Varför investerar vi vår kraft i att förlänga det ändliga och bevara livet så länge som möjligt istället för att försöka klura ut vad det är för något? Känns det inte lite som om vi skjuter upp en tenta så länge som möjligt istället för att sätta oss ner och plugga till den? Eller säger oss detta förhållande något om livet självt? Att vi hellre förlänger det än förstår det. Att förståelsen bor i ändligheten och att vi utifrån den instinktiva känslan försöker mekaniskt förlänga det för att nå visdomen? Att leva i fruktan av döden är ju att inte leva alls. Ohyggligt bortkastat om någon frågar mig.

Gandalf grå föll i djupet, kämpande mot en Balrog – ett väsen från den gamla tiden. Men han dog inte. Han uppgraderades till Gandalf Vit. Slaget med den gamla (tanke-)formen var en förutsättning för hans växt. Hans uppgradering. Hans fortsättning. Att växa är givetvis en smärtsam process understundom. Kanske är det just därför smärtan finns. Att bli större än sig själv – det förstår ju var och en att det måste leda till växtverk och vissa sträcksmärtor i huden. Många är de som står i begrepp att lämna tankens paradigm för känslans. Vi tror – i tankens värld – att förändringar blir påtagliga. Massiva. Synliga. Att jordskred, ljussken och naturkatastrofer ackompanjerar övergången från en värld till en annan. Men det är ju inte alls så. Vi går från en värld till en annan med ett litet ”vupp”. Byter fot och börjar känna oss fram istället för att tänka. Låter det bli som det blir. Slutar piska villkoren. En ny värld, från insidan och ut. Inte tvärtom. Vupp.

Visst är det bra att ha städdag. Plocka ihop vad som ansamlats, packa det i soppåsar och blicka ut över sin boning med vetskapen att jag gjort de där valen. Att vad som står kvar är vad jag önskar omge mig med. Men glömmer man att ta ut soppåsarna, slarvar lite i hörnen och skjuter upp de logiska konsekvenserna av själva städandet så kommer det med tiden att börja lukta. Surt, dessutom. Med tilltagande surhet har jag känt puffarna tränga fram ur de bägge svarta platstäckarna invid dörren. Dem jag inte riktigt haft hjärta att hiva över min bonings yttre gräns. Surheten har tilltagit för varje dag. Och även om jag söker hantera dess uppkomst, dess uppblossade och i viss mån hantera själva symptomen så blir det inget annat än ett förlorande slag så länge som jag låter säckarna stå där och stinka. Jag kan ju parfymera och luftrekonditionera till förbannelse utan att så att säga lösa problemet. Det enda som händer är att jag mattas ut till följd av parfymeringen. Så. Då ställer jag mig fråg

I dag blir det nog sådär obegripligt. Men om man begripit att något är obegripligt, då har man i alla fall begripit det. Så får man ställa sig frågan huruvida man nöjer sig med den insikten eller inte. IT-komplicerat om mänsklig uppgradering Börjar kännas av nu, bägge två. Inte märkvärdigare än en orm som ömsar skinn. Den nya finns redan där, redo att användas. Fel uttryckt. Den nya finns redan där och vad som sker i den huvudsakligt upplevda sker inom den nya. Som att köra ett 16-bitarsprogram under gamla NT via NTVDM, eller lite mera nutida WOW32. Legacymiljön upplever inte några större skillnader. Men den omgivande och i detta fall ursprungliga miljön har populerats med de attribut vi är vana med och kan nu härbärgera hela vår världsbild utan att orsaka mer än nödvändig förvirring. Vi kan kanske mjukstarta i den omgivande kontexten genom att inkludera ett manifest (á la Windows XP:s utseenderesursmanifest) för att på ytan (vilket är något djupare här) interagera gentemot användaren

”Kommer framtidens ungar att skratta när de hör talas om att vi hade sladdar till våra datorer?” frågar hon med förströdd glädje när hon städar undan sladdhärvan under soffan. Jag grubblar en stund. Sedan kommer svaret som en lätt diarré. Framtidens ungar kommer att undra varför vi hade sladdar till våra datorer. De kommer att undra vad vi hade datorerna till. Varför vi sprang runt med högstrålande så kallade elektroniska enheter i händerna. De kommer att häpna inför arkeologernas teorier om att forntidsmänniskan haft dessa saker för att kommunicera med varandra. ”Men vallföj behövde dom elektjoniken föj att kommuniseja”, frågar kanske den framtida fyraåringen sin mamma. ”På den tiden var inte människor öppna för varandra”, skulle mamman ha svarat. ”På den tiden var alla bara i sig själva och man kunde inte känna vad andra kände och knappt vad man kände själv, det har min gammelfarmor berättat”. Kanske åker de på utflykt till Grimetonstationen och de stora masterna som överlevt århundr

Oförklarligt på sitt lilla vis. När gubben går och blir folkilsk. Kanske tur att jag aldrig fullföljde den där jägarexamen i alla fall. Småsaker. Datorer som förlorar ljudet. Folk som inte har vett att hjälpas åt. Och sådana som inte är ödmjuka inför vad det är de gör när de jobbar. ”Ödmjukhet förihelvete”. ”Ta för fan och samarbeta nu så vi kommer härifrån”. För att inte tala om en läckande hydrofor. Nej, jag har nog inte varit direkt genomcharmig de senaste dagarna och när jag landar på soffan med dundrande hjärta och en bultande trötthet tvingas jag ställa frågan varför. Varför den jagade känslan? Varför surludde? Varför utfallen mot vardagens småsaker? Varför väsnas om alla de där sakerna jag vet att jag inte kan ändra på? Jo, för att pysa ut lite ilska naturligtvis. Och vem eller vilka riktar sig ilskan mot? Vem eller vilka kan jag gå runt och reta mig på så pass mycket att det berör mig i den omfattning att jag måste pysa? Finns – i all ödmjukhet – bara en möjlig kandidat. Den en