”Jag klappar hästar”

Det råder egentligen inget tvivel. Folk har tröttnat på att jobba. Kanske inte ute i skalet men innerst inne. Det stora flertal som tillåtit sig själva att lätta lite på gasen och känt in vad som händer på insidan har inte fel. Känslan är alltid riktig och när den säger att det är fel så är det rätt. Relativt få har ännu tagit itu med konsekvenserna av insikten men det är egentligen inget annat än en fråga om teknisk logik.

De påtvingade plikternas paradigm är till ända och vad som nu händer är att potentialskillnaden mellan insedd belägenhet och vad som utspelar sig i ”verkligheten” laddar miljarder individer med kraft att avsluta ett oskrivet slavkontrakt. Men förändringen har egentligen redan skett. De underliggande strömmarna har redan vänt och spelet har helt bytt riktning. Först nu, ganska mycket senare ser vi det perspirera i ”verkligheten”.

Det handlar egentligen inte om att bryta sig fri, även om det kanske kan kännas så i frustrationens sömniga öga. Det handlar bara om att ikläda sig sin egen gestalt till fullo och därmed leva ut vad det är att vara en oändlig, fri och levande själ i en människas kropp här på jorden. Visst för det konsekvenser med sig, möjligtvis även av strukturell natur, men det är faktiskt inget annat än en bisak i sammanhanget. Den verkliga revolutionen sker på insidan.