Jordens skrämselhicka
Det börjar bli en stund nu. sedan människorna möttes i stora mängder. Sett från universums perspektiv blev det lite tyst när hjärtanas elektromagnetiska fält slutade frotterades. De krusningar i magnetfältet vi gav upphov till dansande, sjungande, spontant, fysiskt tillsammans. Uttrycket hos arten människan på jorden, denna kosmiska individ av mänskliga celler. Denna synnerligen underhållande planet, följd av oräkneliga själar i galaxen. Drabbade sig själv av panik. en enda gigantisk skrämselhicka. Inför vår tidsålders inkodade förändring, att organismen mänskligheten växer upp. Ikläder sig den frihet och det ansvar det innebär, att vara oändlig skaparkraft ur kärlek. Andas genom transmutationen från individuella celler till kärleksfull helhet. I ett anfall av syntetisk dualism till skydd för puppan där cellerna gror. Tar rädslan över just i brytpunkten där individbegreppet omdefinieras. Cellerna, var och men med oändlig skaparkraft och kärlek, Skapar tillsammans den rädsla som