Nils Erik Wallman

Att ständigt vara till det förgångas tjänst. Att motsvara invanda, etablerade standarder och krav. Att vara förutsägbar och konsistent. Det är viktigt. Det är noggrannt. Men. Det är inte människans naturliga väsen. Faktiskt. Människan är ju nyfiken egentligen. När ett par flygplan går i backen eftersom man av just kompatibilitetsskäl valt vägar runt den utveckling som faktiskt skett. När en 50 år gammal design stämplas om til ny. När man så att säga försökt fightats mot utvecklingen. När man gjort en Boeing 737 Max. Då blir priset för lärandet lite högre. Crash-course. Men det funkar. Utveckling sker alltid. Oavsett kostnaden. Foto:  https://unsplash.com/photos/38KVyPi1gTI

Det är inte ofta jag blir förbannad. När det händer så gör det så genom ansamlande för att så småningom brisera mot något som jag uppfattar som säkert. Alltså helst inte levande väsen utan mot materiella ting. Jag har sedan jag flyttade hit upp för tio år sedan blivit så där ordentligt arg tre gånger. Första gången kastade jag en cykel. Nästa gång en gräsklippare. Gången därefter slog jag sönder en paddel och nu senast kastade jag en lamphållare jag byggd för infravärmen på uteplatsen. (För den som undrar så klarade sig cykeln [men min fru blev rejält förskräckt], gräsklipparen fick grannen, paddeln ersattes med en ny och lamphållaren är nu på plats igen med lampa och allt) Föremålet som fick klä skott för min ilska. Tillika kontoret för dagen : ) Det brukar krävas lite nystande för att jag ska kunna förstå vad jag egentligen gått och varit arg på men det brukar likväl vara värt besväret eftersom det är första klassens förbättringsmaterial kring hur jag lever mitt liv...

”Jag vet att det är väldigt komplicerat men det blir faktiskt kaffe”, sa jag till henne i drömmen när jag byggt om köket till ett virrvarr av rör, mackapärer och en kaffekvarn i trä. Hon kom precis ur sömnen och hade förväntat sig den sedvanliga kaffemaskinsknappen när jag – i hennes dröm – byggt om hela köket för att göra samma sak. På ett extremt komplicerat sätt. Parallellen är slående. Tålamodet som krävs är monumentalt, genialiteten och uthålligheten är aldrig tidigare skådad och så, en vacker vårkväll med hjälp av den geniunt nyfiknaste vännen och all den hängivenhet gänget kunnat uppbåda når vi dit vi vill. Ett utrymme skapades och fylldes på nytt. Det var droppen. Tack! Ljuvligt! Bild:  https://unsplash.com/photos/FJfHlfT2ymk

Mot slutet av en cykel ökar trycket och nödventilen öppnas. Då ökar trycket ännu fortare och in strömmar försöken att kringgå känslan, att neutralisera den. Tiotusentals tankeformer som givits mandat, verktyg och full lön för att distribuera, neutralisera och gräva ner känslan. En sorg. Något som tog slut. En epok, kanske man kan säga. En idé. Ett knippe relationer. Som en gång varit min identitet. Nu min besvikelse. Över fria val och rädslans triumf. Och en insikt av att det inte tjänar mig längre. Att det behöver ge plats för annat. För evolution. Det var värt att försöka gräva ner. Det fanns trygghet och bekvämlighet att hämta. Men varje gång jag tog i det bubblade besvikelsen upp och min kreativa hund sprang bort. Så nu blir det såhär. Nytt. Tack och varsågod. Bild:  https://unsplash.com/photos/jUq2Zt-3R2g  

Våren är här och idésprutorna jobbar för högtryck.

Den inspirerande hunden sa hon. ”Hitta din inspirerande hund”, närmare bestämt. Hundens har ett enastående väderkorn, fantastisk hörsel och en genetiskt nedärvd vilja att jaga reda på och kånka hem inspirationen till husse. Jag älskar hunden. Väl hemma med bytet sover den gott vid husses fötter under det att husse och den kreativa katten sätter tänderna i inspirationen och låter bytet ge näring åt skapandeprocessen. Men något skrämmer hunden. Ja, till och med katten. Ibland är den där. Ibland inte. Med hunden under noggrann uppsikt testar jag så olika saker. Hittade en specifik kontext, en händelse, ett sammanhang – som får hunden att springa till skogs.  Som får katten att ta en månads semester. Det var bekymmersamt. Men det visste jag ju redan. Men nu går det i alla fall att lösa. Tack och varsågod.

Tänkte förklara detta, inte minst för mig själv. Jag är uppfinnare. Uppfinner man grejor så vill man se dem färdiga. Men jag vet sällan hur de ska se ut i detalj. Så jag får vara med i hela processen. Ibland hittar jag andra som vill samma sak - på ett eller annat sätt. Som har egna idéer och uppfinningar att korsbefrukta med. Då blir det lättare eftersom jag slipper göra allt själv. Å andra sidan blir jag deras ledare vilket är en helt annan pilsner. Ledarskap. Och om det lyckas så ska effekterna av uppfinningarna tas till vara – annars var det helt i onödan. Då blir jag den som förvaltar det som en gång var en uppfinning. Också något helt annat. Förvaltning. Tur för mig att det finns mycket att uppfinna inom ledarskap och förvaltning. Inom detta med att jobba över huvud taget. Jag tror på skapande jobb. Att sudda ut gränsen mellan arbete och privatliv för de som önskar det. Att göra jobbet till en del av livet och livet till en del av jobbet. Kreativa kontor är en het trend. Och säke...

Komplexitet irriterar mig i tilltagande grad. Tidigare har jag uppskattat den, bidragit till den och njutit av att försöka förstå den. Nu är den mest i vägen.  Jag frågar mig varför den ens finns. Och med inblick i många av de processer som pumpar runt i samhället blir utzoomningen en intressant övning. De finns där till stor del på grund av varandra. Komplexitet föder mer komplexitet. Attraherar, graviterar. En enkel tanke. Livet. Existensen i världen startade. Livet leker med tanken på sig själv. Livet känner hur det känns. Livet blir rädd för sin egen känsla och flyr in i tanken. Komplexiteten är född. Känslan skär genom de mest komplexa processtrukturer och släpper fram människan. Komplexiteten kan tillåtas släppa taget när människan tillåter sig själv att vara mänsklig. Där har vi den, pivåpunkten. Här och nu. 

"Vad vill du bli när du blir stor?" Minns att jag ritade scener och ville spela piano. Men därifrån gled det till att vilja bli den som håller ihop det hela, konferenciern och vidare in i scenens detaljer och hur den skulle konstrueras med ljus, ljud och sladdhärvor. Jag byggde scener i kartong och lego och körde mina föreställningar. Så nu prova vi konferenciersmetoden, lämnar tydligt plats på scenen och hjälper till att skicka fram artisterna i rampljuset om de inte flyger ut ur kulissen självmant, vilket de i tilltagande grad gör när de inte behöver riskera att trampa konferenciern på tårna.  Perspektiv gör ju inte saken svårare, direkt. Vi har sällan otur med restauranger, men när man för en gångs skull hamnar på en som inte fungerar så bra inser man hur lätt det är att ta udden av en verksamhets resurser. Givande.

De korta andetagen, det fladdrande sinnet, blicken som rutinmässigt sveper över rummet för att hitta en terminal för inkommande information, huvudet som vid minsta tillstymmelse till avslappning sprutar ur sig todos. Idékaskader. Ordet måste som dyker upp oftare och oftare, förlängda arbetsdagar och förkortad nattsömn. Fantasiögat som långsamt sluter sig. Skrammel i burken. Varför njuter jag av ljudet? Dopaminflöden från förr bekräftar - eller bekräftade? I övrigt, bortom jobbet - en disträ, trött och slapp disktrasa. Jag är tillbaka i arbetsnarkomanins förlovade land. Det var på grund av det jag är i just nu som jag kämpade stenhårt för att slippa arbeta stenhårt. Eftersom jag vet vad det förvandlar mig till. Eftersom jag ändå innerst inne är en missbrukare när det kommer till mitt jobb. Dock vet jag vet att jag kommer att ta mig ur det och att jag behöver den här upplevelsen - den av att ha gått för långt ännu en gång - för att veta hur långt jag jag kan gå utan att sväljas av idéern...

Visdom kommer ur de mest oväntade källor. Längst ner i ett spam-mail från ett företag som ville blåsa mig på femhundra dollar för en ingentingsökordstjänst fanns ett citat: "The first responsibility of a leader is to define reality. The last is to say thank you. In between, the leader is a servant." - Max Depree Mycket användbart en dag då jag vaknade upp med insikten att jag inte behöver blåsa upp mig eller äga, jag gör bäst i att vara jag, jag.

"Gör som krabban - gå i sidled", rekommendation lämnad av Professor Wallman, 10 år. "Krabban är en speciell familjemedlem - han ser framåt men kan inte gå vare sig bakåt eller framåt utan måste gå åt sidorna." Vardagsfilosofi i sin mest välslipade form. För det är ju precis så det går till att ta sig dit man ser. Det går ju att kryssa mot den mest ihärdiga kuling. Och till krabbans stora fördel talar också hans oförmåga att se bakåt.

Till verktygslådan för defaultvärden och prislistekonstriktion. Tack, Sami för länk.

Som VD för ett säljande företag möter jag ofta skolboksmentaliteten kring försäljning. "Det går 100 nej på varje ja". Som utövare av attraktionslagen kan jag inte annat än beklaga. Den inställningen skapar precis den situation mantrat föreskriver. Blir som man tänker – OK. Alltid och konsekvent. Förr eller senare. Det gäller i allra högsta grad försäljning. Så om jag inte har förtroende för mig själv och det jag förespråkar och vill sälja, hur ska då den presumtiva kunden kunna vilja ha det? Omöjligt. Om jag förutsätter att 99 av 100 kundkontakter inte leder någonstans hur alert, framåt och strålande är jag då? Precis. Så jävla dumt. Nu gör vi så här istället. Alla kundkontakter leder till avslut, leverans och faktura. Punkt slut. Förr eller senare. Vi vet det, andas det och lever det. Så blir det också så. Känner man sig låg jobbar man inte med kunder. Och man ser till att reda upp vad det är som får en att känna sig låg innan man går vidare, inte bara spackla över. Sådant s...

Dags att packa ihop en standardverktygslåda för människor som ska jobba som genier. 1. Medvetenhet kring styrkan hos omedvetenhet Problemlösning och skapande blir som bäst om de innehåller ett omedvetet steg: http://www.brainpickings.org/index.php/2013/08/28/the-art-of-thought-graham-wallas-stages/ , se steget Incubation. Om du behöver hjälp att "dra ur sladden" och bli omedveten, be http://soltherese.se .  2. Femsekundersregeln Du har fem sekunder på dig att lura nödbromsen och utvecklas utanför din komfortabla zon. Ta chansen eller fatta det medvetna beslutet att låta det ligga till sig. https://www.youtube.com/watch?v=Lp7E973zozc .  3. Sårbarhetsprincipen Att säga att man inte vet är att vara sårbar. Att vara sårbar är att vara oändligt stark. http://www.ted.com/talks/brene_brown_on_vulnerability   4. Geniet som besökare Prestationsångest? Torka på idéer när det behövs som bäst. Eller "hur ska jag toppa det här?". Geniet är inte du. Geniet är på besök hos dig...

Veckan som gick arkiveras som en av de mer utmattande jag erfarit. Stora saker har flyttats på plats och fyllts med innehåll. Imorgon kl 10:51 tippar det sagolika 2014 över på sin andra halva och det vi baxat, skjutit, lyft och burit upp på gungbrädan får njuta förverkligandets utförslöpa. Åtminstone om vi kan hålla oss ifrån att tvivla på det, men även tvivlen har ju sina förtjänster. I utmattningens sista mentala lilla slurk denna morgon dök idéer upp som de brukar. Skriver ner dem här så slipper jag tänka efter senare. Det handlade om att skriva speciella genikontrakt med de anställda som är där. Det handlade om produkter och tjänster, rapporteringspaket och rutiner, granskningsprocesser och storskalig transformation. Det handlade om att tala klartext om hur man får ett företag framgångsrikt med de som är i det. "Det blir som vi tänker". Det handlade om att hålla samman skaran av tidsrespektlösa. Om att bygga en kall pool också, om vinkranar på trallen och om hamnkapell. O...

Once you learn that, you'll never be the same again. Det vet ju jag om någon.

Det var länge sedan jag mötte en stängd dörr nu. Efter att ha tagit sats och rusat genom öppna dörrar en längre tid var jag helt oförberedd på att just denna dörr faktiskt skulle vara stängd. Men det var den och hindret gav mig en välbehövlig reality check. Dörren var inte låst utan det enda jag behöver göra är att faktiskt öppna den, något som jag inte behövt göra på länge och därmed kommit att bli lite nonchalant i mitt passerande av just dörrar. Tack, Universum för den upplevelsen. Den var säkerligen väl behövd. Och jag fick uppskatta min egen hantering av den uppkomna situationen dessutom. Tack, tack.

Det krävdes helt plötsligt mindre för att bibehålla framdriftsfarten. Det tog ungefär 16 månader att kliva upp genom planingströskeln. Precis som med den där båten när den är fullastad med folk i aktern, krävs en ganska rejäl kraftansträngning för att få upp den genom vattenmassan, särskilt om man inte helt kan kontrollera var passagerarna sitter. Nu planar den i alla fall och jag har dragit ner till ca 60% gaspådrag. Återstår om själva båten ska ut på blocket eller inte. Anar paralleller med det andra fartyget och dess potentiella försäljning. Till salu? Det känns bra. Riktigt, riktigt bra. Jag är mäkta stolt över vad jag gjort och kan stå där och företräda mig själv utan att det tar på krafterna på samma sätt som förr. Tvärtom, jag tror jag faktiskt solar mig i mitt eget ljus och mår gott av det.

Jag tycker om att få insikter som låter mig tänka nytt kring saker jag tänkt mycket på. Jag har så läge jag kan minnas varit motståndare mot allt vad auktoriteter, dominans, makt och maktutövande hetat. Jag har sett dominans som ett svaghetstecken och lätt spårat osäkerheten i de som försökt framstå som auktoriteter. För att inte tala om utövandet av våld. Flockars rangordning; människor som klättar på varandra i hierarkier – all den där skiten. Jag är full av förakt. Det är inte så svårt att se hur detta med trollkarlar uppstod. Barnen – som ju är naturligt magiska – måste fås att tro att allt osynligt är bluff. Enter trollkarl och bluffmakeriet kan med viss möda "genomskådas" av barnet som därmed lägger den egna äkta magin på hyllan. Smart tänkt, där. Av den osäkra ledares upphov, tvivelsutan. Rädslans genius. Samma mönster som där den osäkres maktutövande har kopplats till ledarskapet för att alla som tycker sig ha något att komma med ska rygga tillbaka. Den hierarkiska vä...