Nils Erik Wallman

Jag har letat efter den perfekta riggen att skriva på. En distraktionsfri miljö i ett utopiskt operativsystem där orden flödar obesudlat ner i den digitala världen, ut i den icke-virtuella in hela vägen in i människans hjärtan utan att förvanskas. Jag har drömt om ostörda platser; en balkong på tredje våningen i en italiensk kuststad med perfekt utsikt mot havet där nere i gatans slut. En perekt timrad fjällstuga med perfekt knastrande brasa som brinner utan att man behöver gå upp och lägga i nya vedträn. Och samtidigt vet jag. De saker jag verkligen åstadkommit har jag gjort med livet närvarande. Jag skrev mina lönsammaste rader kod liggandes på sal på sjukhuset full av morfin tillsammans med fem andra i rummet. När det under en vinter blev problem med tågtrafiken med timslånga förseningar så gott som varje dag skrev jag genombrottsmoduler till de programvaror jag arbetade med. Och när jag allt som oftast missade anslutningen på Kastrup och blev sittandes timmar i rökrutan med min ...

(Skrivet för InfoCaption -  klicka här för at läsa artikeln på InfoCaptions blogg )  Vi har alla massor att göra om dagarna och det ges kanske inte så många tillfällen att reflektera. Med tiden blir det rutiner av saker som när vi först fick våra arbetsuppgifter fann nya och kanske obegripliga. Det är bra att få rutin, man blir snabbare och bättre på vad man gör. Men där finns också fällor. Man slutar gradvis att ifrågasätta och förbättra vad man gör. När andra kommer med förslag till förbättringar eller ifrågasätter så kanske man inte har tid att ta till sig frågan riktigt och då löper man risk att missa en kanske viktig förbättringsmöjlighet. Vanligt scenario... Hur nya saker blir etablerade och sedan gamla Det tar tid för nya idéer, paradigm och förändringar att slå igenom. Den vetenskapliga teorin  ”Diffusion of Innovation”  (och dess kusin  hypekurvan ) framtagen på 1960-talet av Everett Rogers är ofta ansedd som en bra modell för att be...

Ordvits-SM 2018 Det kändes som en rolig grej, taggad av en vän på Facebook fick jag för mig att ställa upp i  SM i ordvitsar 2018 . Det skulle visa sig vara ett av de mest utvecklande små projekt jag givit mig in på. Tur jag inte visste det när jag skickade in min anmälningsvideo: När jag några månader senare fick veta att jag blivit antagen började hjärnan och inspirationen att arbeta övertid. Jag blev i allt högre grad en ångmaskin av språklig humor som slukade allt den kom över i form av bränsle. Allrahelst min fru och barnet fick utstå mina härjningar men även de stackars innevånarna i Ljungdalen tvingades utstå mitt träningsläger. Vad som börjat som en liten inpuls hade vuxit sig till ett projekt. Det var ju knappast första gången i mitt liv men denna gång var det annorlunda. Normalt sett så är de flesta projekt inom ramen för vad jag redan är. I jobbet så utvecklas något från en grej som redan finns. Samma med projekten hemma, ma...

Projekten i livet. Byggandena, korstågen, transformationerna, förberedelserna, resorna och upplevelserna. Att bryta upp och välja kärleken. Att bestiga ett berg. Att bygga ut ett hus. Att se andra sidan av jorden. Att ta reda på vad som bor bortom normen. Vid en dödsbädd, alldeles i slutet av en mycket hård resa på upploppet ur livet. Varje andetag lika stort, ansträngande och triumfaliskt som ett helt projekt i livet. Plågsamt vackra liv.

Mer här: The Scape Bay New Norm Invest InfoCaption nilserikwallman.com Vi ska ha sååååå kul!

Vägen var redan öppen. Fast den var stängd på kartan. Jag hade nyckeln till de öppna bommarna. Till högplatån och soluppgången. Jag hade melodierna, orden och meningarna. Jag hade förståelsen, kunskapen och visdomen. Väl där fick jag insikten. Helheten. Tack och varsågod.

Hon har allt. Allt jag någonsin drömt om. Och drömt har jag. Om henne. Långt innan jag visste att hon fanns. Visste jag att hon fanns. I mitt hjärta. I min fantasi. I mitt medvetande. När hon så klev in i mitt vändes det uppochner, det vill säga rätt. Vad jag fötts att vara. Vad jag fått av livet, givits och kommit hit för att manifestera blev återigen vänt på rätt köl. Och idag. Precis just idag, släppte rädslan, vanmakten och den ansamlade spänningen från väntan på kärleken sin majoritetspost över min existens. Jag är kärlek. Inspiration. Humor och intelligens. Hel sådan. Tack och varsågod.

För ganska många år sedan jobbade jag i Tyskland med att integrera ett Svenskt och ett Tyskt företag vars ägare tyckte det var en bra idé att slå samman verksamheterna. Jag tyckte också det var en bra idé men jag var 26 år gammal och ville spendera så mycket tid hemifrån som möjligt vilket möjligen kan ha påverkat min rekommendation. Lotus Notes och/eller Microsoft Exchange var frågan för ett laddat möte. Precis som öst eller väst, Amiga eller Atari, Volvo eller Saab finns det ibland inget rätt svar utan mest en fråga om preferenser vilket i sin tur bottnar i vad man är trygg med. En av de närvarande i detta specifika möte fick till slut ett känslomässigt utbrott vid tanken att behöva gå över till Lotus Notes, reste sig upp från bordet och uttryckte i vredesmod det som står i inläggets rubrik. Efter att ha jobbat med utveckling av olika slag sedan 1994 har jag sett precis den reaktionen - en panikreaktion - väldigt många gånger. Att man - som någon form av automatsäkring - tar...

I specialistsamhällets viner piskan över befolkningen. Gör det du är bra på. Hitta din passion. Fokusera. Tänk inte på olika saker. Var inte oliktänkande. Var nyttig. En närare. Inte en tärare. Men, för din och andras säkerhet, håll dig till normen. Var bra på en grej. Din grej. En till antalet, alltså. Gör din grej. Annars gör någon annan det. Bättre. Hur många kreativa människor har vi malt ner genom denna mentalt depraverande köttkvarn? Hur många goda idéer har förpassats till komposten eftersom de som burit på dem inte pallat trycket. Korsbefruktning är syre för idéer och uppslag. Att kunna lämna en aveny för en annan under en stund ger distans och perspektiv. Gör att man kommer framåt. Det gör däremot sällan expert-trycket. Specialistprestationsångesten. Men denna mentala programmering har kommit till ett osedvanligt slut. Och de passionerade människorna kan - efter omställningsbesvären i magen lagt sig - titta upp, ut och kliva in i ett nytt landskap. Ett l...

Jag möter i mitt nya, mycket mer impulsiva liv en hel nya men begagnade idéer. Saker som en gång varit väldigt på och vars initiativtagare liksom gått genom väggen med. I det specialistsamhälle som vi lever i är det ju lätt att fastna... Hitta sin grej (en till antalet, annars bryter du normen). Göra den (enbart, den – annars kommer du ingenstans). Ta patent, bli stenrik, kändis och aldrig behöva jobba igen och allt som kommer med det. Zlatan- uppfinningen. Räddningen. The big bang. Jag har gjort det själv. Investerat mängder och mängder av energi i en framtida exit. Det är inget jag ångar men det blir inte direkt så heller. För vilja-bli-Zlatan-grejen gör att det inte blir med hjärtat riktigt. Det blir inte lekfullt och kärleksfullt gjort. Det blir ett ständigt växande uppskjutande. Och en ohygglig massa missunnsamhet och rädsla. Protektionism och rädsla att bli bestulen. Och det här är kanske den främsta orsaken till att vi står och stampar. Vad gör vi, f...

Han är och andas det som han är. Individen, inseparabel från vad han inte är. Hon, till exempel. Han är inte hon. Men kärleken till Henne är den största delen av honom.