Flikar

Jag har letat efter den perfekta riggen att skriva på. En distraktionsfri miljö i ett utopiskt operativsystem där orden flödar obesudlat ner i den digitala världen, ut i den icke-virtuella in hela vägen in i människans hjärtan utan att förvanskas. Jag har drömt om ostörda platser; en balkong på tredje våningen i en italiensk kuststad med perfekt utsikt mot havet där nere i gatans slut. En perekt timrad fjällstuga med perfekt knastrande brasa som brinner utan att man behöver gå upp och lägga i nya vedträn.

Och samtidigt vet jag. De saker jag verkligen åstadkommit har jag gjort med livet närvarande. Jag skrev mina lönsammaste rader kod liggandes på sal på sjukhuset full av morfin tillsammans med fem andra i rummet. När det under en vinter blev problem med tågtrafiken med timslånga förseningar så gott som varje dag skrev jag genombrottsmoduler till de programvaror jag arbetade med. Och när jag allt som oftast missade anslutningen på Kastrup och blev sittandes timmar i rökrutan med min dator skapades stordåd ur ett slags ofrivillig tidslucka som rivits upp av slumpen. En situation som innebär total, gravitationslös frihet att skapa.

Jag brukar uppleva samma känsla när jag är på väg någonstans, gärna långt bort – med flyg. Att flyta helt eller halvt till andra sidan jorden ger massvis med ljuvliga timmar att låta det flöda. Låta det bli vad det vill, vilket inte sällan i slutändan blir något väldigt användbart men vilket aldrig hade blivit så med mindre än att det inte varit meningen.

Så frågan blir ju. Har jag modet att skapa dessa förutsättningar helt själv? I så fall kan jag skriva igen. Det hade varit kul för jag har mycket att tala om.