Nils Erik Wallman

Gränser suddas ut och existensen får bredga sin närvaro i nuet utan slut. Orden tryter eftersom känslorna är obeskrivliga. Förut när saker var obeskrivliga stod jag lite lätt handfallen och begapade livet och dess obeskrivlighet. Nu känns det som den naturligaste sak i världen; vägen har fortsatt bortom den punkt då orden kan få följa med.  Det är möjligt att orden kan användas för att förmedla känslan. I dagsläget har jag inget behov av det - behovet att uttrycka har också det minskat avsevärt och jag ser mitt eget verbala monster ta formen av en liten trevlig ordvitsande tomte istället. Jag har märkt vad som händer om jag istället uttrycker mig direkt med rösten eller i handling. Då formar sig livet direkt och jag slipper tänka utan får stanna i känslan. Tack.

Once you learn that, you'll never be the same again. Det vet ju jag om någon.

Det var länge sedan jag mötte en stängd dörr nu. Efter att ha tagit sats och rusat genom öppna dörrar en längre tid var jag helt oförberedd på att just denna dörr faktiskt skulle vara stängd. Men det var den och hindret gav mig en välbehövlig reality check. Dörren var inte låst utan det enda jag behöver göra är att faktiskt öppna den, något som jag inte behövt göra på länge och därmed kommit att bli lite nonchalant i mitt passerande av just dörrar. Tack, Universum för den upplevelsen. Den var säkerligen väl behövd. Och jag fick uppskatta min egen hantering av den uppkomna situationen dessutom. Tack, tack.

Vad lätt allt känns. Jag kastade mig handlöst mot djupet eftersom jag visste att jag visste att jag visste. Nu är de första tre aktiviteterna slut och hastigheten från fallet är så hög att det går att plana ut mot lufttrycket. Under fallet har jag fått väldigt mycket hjälp. Någon hjälpte mig se en lämplig landningsplats och någon öppnade haken till alla de ryggsäckar jag hade på mig. De försvann omedelbart ut i tomma luften och deras egentliga bärare sert jag inte röken av längre. Tack.

Hon tar ett resolut tag om mitt sinne och vrider huvudet så att jag skådar rätt in i min egen självvalda döda vinkel. In i den djupa fjord av förbehåll som går ända till centrum av min gröna ö och till vilken jag bjuder in plundrare och sjörövare för att – ja; låta plundra och röva. Rövarna har blivit färre men några kommer hit än och jag låter dem tålmodigt åderlåta öns säregna ekosystem. Varför gör jag så? Det är en lång historia. Fyra generationer lång får jag klart för mig när jag kikar genom draperiet. För att komma framåt måste man ibland titta bakåt, var det någon som sa. Det blev fel riktigt ordentligt några gånger och jag är ett barn av försök till kompensation i den aspekten. Ett barn som föddes in i ett dåligt samvete en ort livnärt sig gott på. Det förklarar en hel jävla del, det. "She's always trying to make up for an imaginary mistake…". Framstegskaffe, någon? Men inget av det där är ju mitt fel. Inte ens i närheten. Mönstren har jag i mig eftersom man prägl

Det krävdes helt plötsligt mindre för att bibehålla framdriftsfarten. Det tog ungefär 16 månader att kliva upp genom planingströskeln. Precis som med den där båten när den är fullastad med folk i aktern, krävs en ganska rejäl kraftansträngning för att få upp den genom vattenmassan, särskilt om man inte helt kan kontrollera var passagerarna sitter. Nu planar den i alla fall och jag har dragit ner till ca 60% gaspådrag. Återstår om själva båten ska ut på blocket eller inte. Anar paralleller med det andra fartyget och dess potentiella försäljning. Till salu? Det känns bra. Riktigt, riktigt bra. Jag är mäkta stolt över vad jag gjort och kan stå där och företräda mig själv utan att det tar på krafterna på samma sätt som förr. Tvärtom, jag tror jag faktiskt solar mig i mitt eget ljus och mår gott av det.

Jag tycker om att få insikter som låter mig tänka nytt kring saker jag tänkt mycket på. Jag har så läge jag kan minnas varit motståndare mot allt vad auktoriteter, dominans, makt och maktutövande hetat. Jag har sett dominans som ett svaghetstecken och lätt spårat osäkerheten i de som försökt framstå som auktoriteter. För att inte tala om utövandet av våld. Flockars rangordning; människor som klättar på varandra i hierarkier – all den där skiten. Jag är full av förakt. Det är inte så svårt att se hur detta med trollkarlar uppstod. Barnen – som ju är naturligt magiska – måste fås att tro att allt osynligt är bluff. Enter trollkarl och bluffmakeriet kan med viss möda "genomskådas" av barnet som därmed lägger den egna äkta magin på hyllan. Smart tänkt, där. Av den osäkra ledares upphov, tvivelsutan. Rädslans genius. Samma mönster som där den osäkres maktutövande har kopplats till ledarskapet för att alla som tycker sig ha något att komma med ska rygga tillbaka. Den hierarkiska vä

Nytt kvartal, ny energi. Den här energin har en helt annan prägel. 10 Alla på de platser de ska, fast med säkerhetsbältena och gå igenom checklistorna en sista gång. Motorerna har testats och testats hela första kvartalet. 9 Varje litet missljud har undersökts och åtgärdats. Varje liten maggropskänsla av oro har retts ut. 8 Är man inte redo nu så kommer man att ramla av. Kan inte hjälpas. 7 Hastighetsförändringen kommer inte som någon nyhet, men medvetandets anpassning till den kommer att kunna upplevas som brutal. Dragkraft. Thrust. 6 De jag har lyft står i position och vet vad de ska göra. Det kommer att krävas av dem att de gör det, annars faller de handlöst och ingen – inte ens jag – kan rädda dem. Jag kommer att låta dem falla - för första gången. Om och om igen. 5 Värmen och skratten finns kvar, men nu i horisontalled och inte längre som överbryggande lyftmekanism. 4 Ansvaret är nu kompromisslöst oändligt, liksom friheten. 3 Vi lämnar ljuset för att få syn på glöden och lösa alla