Inlägg

Visar inlägg från juli, 2013

Flugviktigt

Denna morgon blev osedvanligt lång. En fluga blåste sin närgångna revelj vid 04.30-tiden. Efter en halvtimmes försök att 1) döda flugan, 2) ignorera den, samt 3) söva den med mörker insåg jag att flugan var mig en övermäktig. Det är inte direkt ont om flugor där vi bor. Tvärtom, faktiskt. Att sova på soffan en eftermiddag på sommaren är en omöjlighet, till exempel. Men väckt ur en filosofisk dröm och för trött för att omedelbart inleda ett mer storskaligt krig mot flugan (med den mest sannolika konsekvensen att väcka f r ugan) klurade jag lite på vad det var flugan ville säga mig. Även flugan är ju en del av språket och dess störande beteende är ju egentligen väldigt talande. En fluga väger enligt uppgift ungefär 12 milligram, alltså 0.012 gram. Själv väger jag 85 kilo, alltså 85 000 gram. Det går alltså över sju miljoner flugor på en sovande någorlunda normalvuxen mansperson. Det är en ohygglig massa flugor det. Mitt tillsynes ointagliga kraftövertag hjälper inte när flugan terrorise

Den sista måndagen i juli

Armarna känns idag. Dess muskler har jobbat med att hålla i en pinne. Likaledes har ryggen jobbat för att hålla gestalten stel som en pinne. Att återstå på vattenskidor är inte det sämsta. Det är helt enkelt väldigt roligt. Och den muskulära stelheten ett trevligt, närvarande minne i kroppen. (Muskelminne, mus-kel-minne – minne av älskog, dessutom. ) Bortom orden bor andra uttryck. Utbytet av känslan. Momentan reglering. I det salta vattnets form i gråtens terrasserade energireglering liksom än mer i den förbehållslösa hettans sammansmältning. Det salta vattnet tog mig med sitt ymniga flöde. Det var länge sedan. Det var också med viss mental förvåning jag upplevde att min förmåga att själv producera det saltvatten jag någonstans kände att kroppen skrek efter var så invävd i vad som skapat såväl behovet av detsamma som dess utsöndrande. Fantastiskt, faktiskt. Det kan faktiskt ha varit lite av en vändpunkt det här. Vi får se. Att leka med tanken istället för att låta den bestämma. Den st

Mätt. Matt.

Jag försöker ta mig igenom vad jag skrivit men huvudet orkar inte och sinnet säger åt mig att sluta. Det rör sig lite i magen när orden glider ner. Jag tycker inte om vad jag läser. Jag föraktar den som skrivit det såsom jag föraktat alla som dragit offerkoftan omkring sig. Frestelsen att radera texten är stor men tydligen inte tillräcklig. Det är det där med upptagningsområdet, med hjärtats känslighet och sinnenas portar. Minsta ljud eller händelse står i samband med helheten, det är ju egentligen en självklaraste sak i världen. Jag är inte arg på mig själv. Men dödstrött på mina tankar. Jag vet att jag har väldigt mycket att ge. Ska prova att erkänna för mig själv att jag faktiskt kan ta också. Det finns en massa saker att skriva, vända och vrida på och uttrycka. Men inte just här och inte just nu. Faktiskt.

Skuggan av en chans

Ett slags puls mellan hjärtat och magen. En klarvakenhet i sinnet och en känsla av att något brådskar. Så har det sett ut ganska många morgnar den här sommaren. Ingenting i den värld jag kan iaktta kräver min vakenhet så dags. Men den understundom krampaktiga känslan finns där och hamnar direkt i konflikt med min vilja att sova länge eftersom jag ju på kunskapsmässiga grunder vet att jag är mer utvilad om jag sover längre. Denna konflikt gör det på något sätt definitivt omöjligt att sova vidare, vilket mycket väl kan vara dess syfte när allt kommer omkring. Samma krampaktiga känsla och vilja kom vid gårdagskvällens vattenvistelse. Jag blir arg på den där känslan som jag på något fåfängt sätt trodde att jag hade besegrat. Den blå, plågsamt drömmande lågan om mötet med kvällssolen på oljigt, stilla flytande hav. Det irriterar mig att jag känner på det sättet – ett pulserande, gripande begär att vistas på vattnet fastän jag ju precis vistats i det och njöt utsikten över samma spegelblank

Noll i tanken

Ångorna har nu lämnat utrymmet. För någon dag sedan togs bottenventilen ur och återstående bränslemängd samlades i en flaska. Den varma luften har fått torka ur tanken och allt som återstår därinne är damm och eventuell algpåväxt. Dessa bägge föroreningar kommer man åt genom den ganska farliga proceduren att dammsuga tanken. Alltså – det här är absolut ingen rekommenderad metod för rengöring av tanken utan en helt hemsnickrad procedur. När jag gjorde det för två somrar sedan på min gamla Fergussontraktor så använde jag en ytterst begagnad dammsugare. Jag hade lång slang och ställde den på behörigt avstånd samt var noga med en extra jordfelsbrytare. Nu var det inte så väldigt farligt eftersom traktorn i fråga går på diesel. Om drivmedlet hade varit bensin så hade nog riskbilden varit klart förhöjd. Det är där jag är nu – vid uttorkningsfasen. Jag kan endast med svårighet finna punkter då jag varit så här tom i tanken tidigare. Det bör ha varit någon gång i början av nittiotalet. Sommare

Närhet och tillfredsställelse

Det rusade mot den ilskna punkten igår igen. Efter nedkylningen kom den arga smärtan tillbaka i kroppen, den som momentant driver mig till vansinne och som bränner ut den egna organismens mentala elskåp. Det inre energikriget kanske man kan kalla det. Det tar sitt uttryck i ett skrik efter den blå, djupa brunnen men det är villkorslös närhet och fullkomlig tillfredsställelse som löser upp knutarna som ger oväsen ifrån sig. Kanske behövs det salt också. Det ger sig. Nu är i alla händelser tanken stilla och det går åter att reflektera i dess yta. Kärleken löser allt.

Fördämning

Kanske är det så. Dagar av intryckt tystnad. Uttryck i självarrest. Satta där av egen vilja. Att stillsamt vredgas sin uteblivenhet. Ett flöde som frusit till is i sin egen mening. Som tvingar kristallen att skåda sig själv istället för att beskriva vad den är den reflekterar. Vem är jag? Varför gör jag ingenting? Vad är att göra för något egentligen? Är det det som är meningsfullt? Knappast särskilt. Men vad är meningen? Att jag ska söka meningen? Att jag ska befinna mig utanför skeendet för att kunna hitta dess avsikter? Att jag ska hitta en väg som vi alla redan känner. Boken jag började läsa gjorde mig spyfärdig och samtidigt osedvanligt lockad att läsa vidare. Bottnarna, mönstren, de mörka symmetrierna. För mig är de omöjliga att inte se. De tär på mig. Äter. Och jag kan inte lägga ifrån mig bokfan, precis lika lite som jag kan fortsätta läsa den. Ögonen bränner alltför nära orden och det stockar sig på insidan. Återigen. Helvete. Fördämningar. Som stenar i den flod där det flyter

Fokus

Känslan av rörelse har funnits där en god stund nu. Den bor i maggropen och bär vissa av orons tecken men också förväntningens. Ingen oro bor i hjärtat utan kanske är suget i magen en effekt av den ökande hastigheten. Det är den känslan som brukar väcka mig lite för tidigt på morgonen och det är den som gör att jag ligger vaken en timme innan jag lyckas somna om. När jag så igår använde dörrar som metafor för ett antal generella förändringar fick jag en tydlig indikation om vad det var som väcker mig om morgonen. Denna morgon vaknade jag av inte mindre än tre dörrar som slog i vinden, ungefär vid den tid jag vanligtvis vaknar. Draget genom de tre myggfönsterförsedda fönstren fick kraft sedan vinden vänt. Efter ett kort övervägande klev jag ur sängen och stängde dörrarna. Därefter somnade jag osedvanligt djupt i ytterligare tre timmar för att vakna elva minuter över elva. Strömmarna är många och jag förstår att det är därifrån den flygande känslan har sitt upphov. Det händer av sig själ

Dörrar

Dörrar som slår i vinden. Korridoren där vinden drar fram. Luften blandas, vänder, vrider sig och drömmer. Plötsligt står det helt still. Tiden väntar. Detta är tidens kopplingsplint. Det är här inne det bestäms och blir till. Strömmarna utanför har vackert att vänta på sin tur, oavsett hur väldoftande, skönsjungande eller initierade de är så kan de inte komma in om inte dörren öppnas inifrån. Regeln dras undan i låset och trycket tillåts släppa sin fördämda position. En blandning av ljud och dofter som spolar genom eonerna och skapar upplevelsen. Ger den ett virvlande förverkligande. Vindarna hade svurit sig samman och väntade på det samordnade ögonblicket. Det jämnt fördelade trycket födde rekylen och det påföljande vakuumet. Då allt sker samtidigt, samtidigt som inget sker.

Bränn fett!

Visionen var att komma dit rådjuren är. Har kikat på dem sedan vi flyttade hit och sett hur petiga de är med maten. När marken är frusen och har dragit snötäcket över sig kan rådjuret ändå låta bli vissa saker som det skulle kunna äta. Jag har beundrande följt dess styvnackade beteende då det valt att svälta istället för att stoppa i sig vadsomhelst och kommit till idén om att rådjuret vet vad som är bra för det. Och vad som är bra för rådjuret är ju inte på något sätt en statisk lista med örter, gräsarter och träd utan det beror ju i allra högsta grad på hur djuret mår. Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen

Igen

Det stockade sig lite innanför skrivhuvudet idag. Natten började sent och orden som vill ut är för många och alla vill ut samtidigt. Läste en gammal ordsamling som jag hittade när jag rotade runt i skåpen - Grindar från i april . Jag är ganska nöjd med den, faktiskt. Fastän den är lite skrikig. Det finns mycket i skåpen och jag funderar på huruvida det verkligen är förtjänstfullt att använda några av ingredienserna i andra sammanhang. Tveksamt men inte alls uteslutet. Bilden innanför de slutna ögonen är lika tydlig som tvetydig. Svävande. Liksom den där känslan för havet. Vi får se.

Mer om kursavvikelse

Bild
Istället för att åka till hamnen och skruva hamnade jag i den ljumma julikvällen med datorn i utesoffan och började googla kursavvikelseproblem på lite tyngre båtar med V-format skrov. Det visar sig att problemet visserligen kan vara relaterat till glapp i styrning men i huvudsak är "by design". Ett kort och brett skrov, byggt för att vara stabilt och bra i sjön vid planande hastigheter med en enda kraftkälla placerad under/bakom själva skrovet gör såhär i mer eller mindre stor utsträckning. Det finns sätt att minska kursavvikelserna – ska testa till sjöss – men det abrupta slutet på skrovet och den vid låga farter lite för svävande bogen är sidledsvandringens egentliga ursprung. Glappet i styrinrättningen beror mest sannolikt på tidigare ägares alltför hårdhänta korrigering av kursen till följd av skrovets rörelser i vattnet. Avvikande utan kurspåverkan. Vad som är lite roligt med beteendet är att det är helt självkorrigerande. Om jag bara kan låta bli i att kompensera för a

Historia

Bild
Who´s story? Mine? His? "Each of us is ultimately the Hero - moving through His Story." David Wilcox. Det sitter i orden...

Fyrpunktsglapp

Sporrad av gårdagens resonemang kring enslinjer kom jag mig för att mot kvällskvisten söka orsaken till den glappande styrningen i båten. Efter att ha oljat ner mig ordentligt i motorutrymmet fann jag till slut glappets orsak i ett mycket trångt utrymme bakom ratten – innanför instrumenteringen. Fyra bultar som håller styrwiren på plats mot den kuggstång som förmedlar rattens rörelser vidare till wiren har släppt och glappar uppemot en centimeter med lite godtycklig kurshållighet som resultat. Jag ska tänka lite på hur jag på bästa sätt kommer åt och gör fast bultarna för att förbättra kurshålligheten. Under tiden jag gör det kan jag inte låta bli att fundera lite på vad de fyra bultarna symboliserar. Bilderna är rätt tydliga och jag vet ju redan att det krävs lite mer än bara verktygen för att lyckas dra åt dem på grund av sin rätt bakvända placering. Symbolspråk ur livets ström är oerhört underhållande!

Ekvilibrium

Bild
Fortsätter balanserandet mellan ljus och mörker och tar det till navigationens värld. Vilka än polerna är så bor de ju i varandra. Om mörkret måste finnas för att ljuset ska vara greppbart och definierbart – är det inte samma sak åt andra hållet? Att ljuset måste finnas för att mörkret ska kunna finnas. Eller är det tvärtom? Mörker kan existera utan ljus, men inte i ljus. Ljus kan existera utan mörker (men det kan inte definieras), men ljus kan också finnas i mörkret – det ser man enklast en stjärnklar natt. Om universum istället varit ljust hade vi inte fått syn på de mörka stjärnorna. Det är mycket möjligt att de finns, men vi ser dem inte. I natt drömde jag en väldigt färgstark dröm. Det åskade ordentligt under de tidiga morgontimmarna och i min dröm vaknade jag upp och kände marken vibrera under sängen. Jag blev inte förvånad. Jag visste att det var rimligt att jorden behövde skaka loss lite och bestämde mig faktiskt för att somna om en stund eftersom det inte fanns så mycket jag k

Mörker, ljus och nakenhet

Ljus och mörker – det kan förefalla som en av verklighetens sedvanliga polariseringar. Plus och minus, man och kvinna, då och nu. Men ljuset och mörkret är i själva verket av en helt annan beskaffenhet – liksom kanske alla de andra saker som förefaller polära. Genom att titta närmare på dem kanske det blir lättare att se varför saker inför ögat delar sig i två för att vi ska få möjlighet att laborera med dem när det i själva verket är en och samma oskiljaktlighet. Mörkret kan inte finnas i ljuset om man låter ljuset komma åt precis där det vill. Om man är helt naken kommer ljuset åt precis överallt. Då har man inte möjlighet att härbärgera något mörker. När ljuset lyser starkare och starkare på oss alla och var och en av oss blir det till vår utmaning – är mörkret en del av oss i den obarmhärtiga belysningen och i så fall till vilket pris är den värd att skyddas? För skyddas måste det – annars försvinner det ögonblickligen. Ljuset är obarmhärtigt. Mörker är ju egentligen ingenting, på

De ytliga 5. Etableringen del ett

Tankarna vandrade. Frågorna han fått ekade runt och fortplantade sig som den där skärmsläckaren han haft på sin dator under mitten på nittiotalet. Det gick runt i huvudet, en cirkulärreferens som han hade svårt att stoppa fastän han ansåg sig vara rätt vass på att styra över sina tankar. Det var som om det fanns nergrävd räls i marken, färdiga sträckningar för tankarnas tåg att röra sig över och fastän han låtit marken återta järnvägsbanken och växa såväl gräs, mossa och träd över stambanan hittade ändå tankarna de gamla invanda tankebanorna och allt det han skapat på insidan av sitt sinne i form av insikt och verktyg – alla de dörrar han öppnat bortom vad han tidigare ansett varit möjligt – allt det fick stå tillbaka eftersom spåren fanns där och tankarna hade lärt sig de vägarna först. Han tänkte på hur de hamnat här – hur han hamnat här. Han hade varit systemutvecklare – en mycket framgångsrik sådan. Han var en mästerlig systemarkitekt och hade åt sin internationellt baserade huvudm

De ytliga - 4

Många trodde nog att livet för män som Mike bestod i att göra noggrann rekognoscering, smyga i buskar med specialkikare, smyga sig in i folks hem och installera buggar och annat strunt de lärt sig att tro via filmernas värld. Själv hade han aldrig upptäckt de där aspekterna. Han var utförande och som sådan utförde han helt enkelt order – inget annat. Det var inte hans jobb att tänka, planera eller reflektera överhuvudtaget. Tvärtom. Han var den sista länken i minutiöst utformade planer. Skaparens förlängda hand. Han hade varit framavlad till sitt värv – den saken visste han. Hans konception var maktens verk och han hade vid några språkstudier någonstans upptäckt att det svenska språkets ord för fruktan och befruktning var besläktade. Han var den kompromissen, maktens genetiskt säkerställda verkställare. Kanske var det på grund av den där fånigt enkla verbala anledningen som han kände sig så hemma i detta det ändlösa granskogarnas land. Det var inte särskilt länge sedan han kom till in

Tre år

Bild
Äktenskapstycke. I dag var det tre år sedan Sara och jag genomgick ceremonin för att ingå det Äkta Ståndet tillsammans. Om jag bara fick välja en enda dag av mitt liv så skulle jag välja just den. Inte för att den var så vansinnigt mycket bättre än alla andra dagar – alla har ju sin mening och alltsedan jag träffade Sara har varje dag varit som en ljuvlig dröm – utan eftersom den dagen för exakt tre år sedan var så full av tydliggjord, verklig, handfast, äkta och förbehållslös kärlek i synbar form. Mellan oss får jag nog i all anspråkslöshet erkänna att det är så varje dag. Varje dag är en ljuvlig, pulserande dröm av kärlek, lust och njutning. Vi hade nog slagits färdigt när vi träffades. Livet hade fört oss till en punkt då vi var klara med fighten och det lät oss inte träffa varandra förrän vi hade möjlighet att njuta varandras sällskap förbehållslöst och fullkomligt. Förra året glömde jag vår bröllopsdag eftersom jag satt mentalt fast i att få båten att även gå framåt. Meningen med

De ytliga - 3

Vägen tillbaka var precis lagom lång för att hinna bottna och därför valde de flesta av dem att vandra. Env lät tankarna flyta undan från vad han sett och vidare hem till flocken. Han funderade över de ytliga och den förklaring han fått av den gråskäggiga mannen: "De lever i vattenytan. Jag och alla andra långa personer här har gjort det och de ytliga är de som fortfarande gör det. Förutom det är vi precis likadana. När ett barn kommer till livet hos de ytliga lär man dem att allt är en del av ytan. Att allt de ser på ytan tror de kan förklaras med ytans hjälp. Det tar tid - ungefär tills man blir i din ålder – innan man kan lära sig att tänka och se saker på det sättet och det krävs mycket jobb från de som lär ut och förespråkar synsättet. Man har ändrat på hur man äter, vad man tittar på, hur man umgås med andra och framförallt hur man andas för att göra det lättare för de som kommer in i livet där att anpassa sig till den platta, ytliga bilden av världen. Men många lyckas ändå