De ytliga - 4
Många trodde nog att livet för män som Mike bestod i att göra noggrann rekognoscering, smyga i buskar med specialkikare, smyga sig in i folks hem och installera buggar och annat strunt de lärt sig att tro via filmernas värld. Själv hade han aldrig upptäckt de där aspekterna. Han var utförande och som sådan utförde han helt enkelt order – inget annat. Det var inte hans jobb att tänka, planera eller reflektera överhuvudtaget. Tvärtom. Han var den sista länken i minutiöst utformade planer. Skaparens förlängda hand. Han hade varit framavlad till sitt värv – den saken visste han. Hans konception var maktens verk och han hade vid några språkstudier någonstans upptäckt att det svenska språkets ord för fruktan och befruktning var besläktade. Han var den kompromissen, maktens genetiskt säkerställda verkställare. Kanske var det på grund av den där fånigt enkla verbala anledningen som han kände sig så hemma i detta det ändlösa granskogarnas land.
Det var inte särskilt länge sedan han kom till insikt om vad det var för sorts makt hans insatser utgick ifrån. I över tio år hade de hållit på och riggat händelser som den han var i begrepp att utföra, det visste han nu. Han hade tidigare mest varit inblandad i att sopa igen spår - plocka undan de som kände till sanningen för att ge plats åt "Sanningen", den senare verifierbar via media och planens alla kausala utspel. Egentligen var det märkligt att han börjat se sambanden så sent – sanningen (med litet S) hade nog kunnat vara väl så uppenbar redan från början, men hans lojalitet hade legat i vägen för den större bilden av sammanhangen.
Det var när han börjat röra sig lite utanför stängslet som bilden kommit till liv. Mer specifikt - när han slutade att ta sina mediciner. Han hade sedan så länge han kunde minnas ätit två av de orangefärgade pillren varje dag. Han mindes att hans mamma talat om vad som skulle hända annars – hjärtat skulle börja slå oregelbundet och så småningom skulle han helt enkelt dö. Hon hade visat honom bilder av människor med hans sjukdom som dött. Det var inga vackra syner och Mike hade knaprat i sig sina piller med punktlighet på minuten oavsett tidszon tills för ett par år sedan då han helt enkelt tröttnat på att leva. I det ljuset insåg att han hade begåvats med en för människor ovanligt enkel väg ut – det enda han behövde göra för att lämna livet var att låta bli. I sju dagar lät han bli att äta medicinen och var beredd på att dö varje sekund som gick. Det blev en lika spännande som utmattande vecka.
Inget hände dessvärre – vilket på sitt sätt var mer dramatiskt än det dödsfall han förväntat sig. Men han fortsatte likväl att låta bli – eftersom han ändå bestämt sig för att dö. Månaderna gick och Mike började inse att hans väntan på döden var fruktlös. Den händelse som lett fram till hans dödsökan hade han begravt så djupt inne i sig själv så djupt att han inte ens kunde dra sig till minnes, men han insåg att det funnits en mening med händelsen eftersom den gradvis fick honom att se på livet med andra ögon. Känslan på insidan av hans sinne var en annan – som om han såg en större bild av den verklighet han befann sig i. Han hörde fler nyanser, såg fler färger och kände dofter på ett annat sätt. För första gången i sitt liv hade han känt hur lusten till kvinnor gjort entré i hans sinne - något som både fascinerade och skrämde honom.
Såhär med några år mellan händelsen och nuet hade han kommit att förstå att det inte var själva händelsen och dess avtryck som förändrat hans syn på sin del i livet utan att det snarare var frånvaron av medicinen. Han hade hållits kemiskt nedsövd för att vara en bra utförare och även om det inte var något man pratade om så såg han i sina namnlösa kollegors ögon att de gick runt i det tillstånd han tidigare befunnit sig i. De fungerade som människor i allt väsentligt. Åt, drack, uträttade sina behov och gjorde som de blev tillsagda – men de hade inte den där nyfikenheten, den där mönstersynen, som Mike upplevde sig ha.
Han kämpade med att dölja sitt uppvaknade och han undvek metodiskt läkarundersökningarna då han visste att hans brott mot sitt livs regissörer knappast skulle passera obemärkt vid till exempel ett blodprov. Den senaste tiden hade han dessutom börjat drömma. Det föreföll som om det hade med det här landet att göra – det var som om skogarna talade till honom. Vad de sa och varför hade han ingen aning om men han hade de senaste nätterna jagat ett ljus bland trädstammarna och vaknat abrupt när han i drömmen fått en barrlös, torr gren rätt i ögat. Det högra. Varje natt de tre dagar han nu vistats i Sverige.
Det var inte särskilt länge sedan han kom till insikt om vad det var för sorts makt hans insatser utgick ifrån. I över tio år hade de hållit på och riggat händelser som den han var i begrepp att utföra, det visste han nu. Han hade tidigare mest varit inblandad i att sopa igen spår - plocka undan de som kände till sanningen för att ge plats åt "Sanningen", den senare verifierbar via media och planens alla kausala utspel. Egentligen var det märkligt att han börjat se sambanden så sent – sanningen (med litet S) hade nog kunnat vara väl så uppenbar redan från början, men hans lojalitet hade legat i vägen för den större bilden av sammanhangen.
Det var när han börjat röra sig lite utanför stängslet som bilden kommit till liv. Mer specifikt - när han slutade att ta sina mediciner. Han hade sedan så länge han kunde minnas ätit två av de orangefärgade pillren varje dag. Han mindes att hans mamma talat om vad som skulle hända annars – hjärtat skulle börja slå oregelbundet och så småningom skulle han helt enkelt dö. Hon hade visat honom bilder av människor med hans sjukdom som dött. Det var inga vackra syner och Mike hade knaprat i sig sina piller med punktlighet på minuten oavsett tidszon tills för ett par år sedan då han helt enkelt tröttnat på att leva. I det ljuset insåg att han hade begåvats med en för människor ovanligt enkel väg ut – det enda han behövde göra för att lämna livet var att låta bli. I sju dagar lät han bli att äta medicinen och var beredd på att dö varje sekund som gick. Det blev en lika spännande som utmattande vecka.
Inget hände dessvärre – vilket på sitt sätt var mer dramatiskt än det dödsfall han förväntat sig. Men han fortsatte likväl att låta bli – eftersom han ändå bestämt sig för att dö. Månaderna gick och Mike började inse att hans väntan på döden var fruktlös. Den händelse som lett fram till hans dödsökan hade han begravt så djupt inne i sig själv så djupt att han inte ens kunde dra sig till minnes, men han insåg att det funnits en mening med händelsen eftersom den gradvis fick honom att se på livet med andra ögon. Känslan på insidan av hans sinne var en annan – som om han såg en större bild av den verklighet han befann sig i. Han hörde fler nyanser, såg fler färger och kände dofter på ett annat sätt. För första gången i sitt liv hade han känt hur lusten till kvinnor gjort entré i hans sinne - något som både fascinerade och skrämde honom.
Såhär med några år mellan händelsen och nuet hade han kommit att förstå att det inte var själva händelsen och dess avtryck som förändrat hans syn på sin del i livet utan att det snarare var frånvaron av medicinen. Han hade hållits kemiskt nedsövd för att vara en bra utförare och även om det inte var något man pratade om så såg han i sina namnlösa kollegors ögon att de gick runt i det tillstånd han tidigare befunnit sig i. De fungerade som människor i allt väsentligt. Åt, drack, uträttade sina behov och gjorde som de blev tillsagda – men de hade inte den där nyfikenheten, den där mönstersynen, som Mike upplevde sig ha.
Han kämpade med att dölja sitt uppvaknade och han undvek metodiskt läkarundersökningarna då han visste att hans brott mot sitt livs regissörer knappast skulle passera obemärkt vid till exempel ett blodprov. Den senaste tiden hade han dessutom börjat drömma. Det föreföll som om det hade med det här landet att göra – det var som om skogarna talade till honom. Vad de sa och varför hade han ingen aning om men han hade de senaste nätterna jagat ett ljus bland trädstammarna och vaknat abrupt när han i drömmen fått en barrlös, torr gren rätt i ögat. Det högra. Varje natt de tre dagar han nu vistats i Sverige.
Kommentarer
Skicka en kommentar