Nils Erik Wallman

Luften. Varm men inte het. Fuktig men inte tung. Kittlande. Doftande. Full av liv och allt vad liv ger ifrån sig. Den här tiden – i ansatsen till sommaren, den fösta dagen då det inte ens är det minsta lilla kallt på morgonen fast det har regnat under natten – det är grejor det. Nu börjar det, så att säga. Försöker visualisera hur det såg ut för ett par månader sedan. Det isaktiga snötäcket som bet sig fast i gräsmattan. Hur jag parkerade bilen på vad jag trodde var några centimeter is och blev stående eftersom snötäcket fortfarande var trettio centimeter. Känns avlägset nu. Förstås. Eftersom allt har förändrats. Ändå var det alldeles, alldeles nyss. Det var knappt fem år sedan jag kom hit. Det är också väldigt kort tid egentligen. Ändå känns det som om jag bott här precis hela mitt liv. Inte bara här i den väldoftande spenaten utan här - i den här lilla staden med alla de människor jag aldrig hade kunnat vara utan. Fast jag ju bevisligen har varit det. Men inte. Eftersom jag inte va

Svårfångad var den. Som vuxen fann jag den först för några månader sedan. I en pool. I tropikerna. Trodde jag skulle få ta med den hem. Det fick jag också, men den gjorde mig sjuk. Egentligen inte själva balansen utan mitt måste i förhållandet till den. Jag hade bestämt mig att jag måste behålla den. Istället tappade jag den. Jag tvingades att lägga den ifrån mig och sticka iväg på ett obalanserat varv, fyllt av snedbelastningar och mycket mer t.ex. jobb än balansen påbjöd. Den större rörelsen bestod av symmetriska obalanser och det kan man omöjligt se när man är inne i det. Då gäller det enbart att ha förtröstan. Man kan inte bestämma sig för att hålla balansen. Inte med tanken. Inte med sinnet. Man kan bara ha den om man inte är rädd för att förlora den. Precis som med allt av värde. Livet. Lusten. Skapandet. Leken. Hjärtligheten. Skrattet. Kärleken. Insikterna. Precis så enkelt är det. Släppa taget om precis allt och låta det flöda som det vill. Eftersom det är precis då det blir so

I går plockade jag bort ett inte föraktligt antal facebookvänner efter att ha sett hur de låtit lura sig till att tycka #skickahemskiten och liknande. Det är givetvis inte deras fel – hur ska man kunna veta? "På varje svår fråga finns ett svar som är snabbt, enkelt och fel" har jag hört någonstans. Att provocera människor till att anamma dessa felaktiga svar är inte så svårt om man är den som formulerar frågan. Det är vad som händer – inget annat. Formulerandet av frågan. Jag har inte insyn men jag har en känsla som sällan visar sig vara helt fel och den säger mig att de så kallade kravallerna inte är ett ögonblick mer verkliga än den senaste dolda sjukdomen på en löpsedel nära dig. Visst – det brinner bilar och kastas stenar; men varför? Eftersom man vill att det ska brinna bilar och kastas stenar. Eftersom man vill bibehålla bilden av att det går stökigt till bland invandrare och att "hederliga svenskar" är ett kränkt folk. Eftersom det finns så jälva billiga pol

En mycket precis och väl sammanfattad bild av meningen med livet i ekorrhjulet återfinns på ekonomifakta.se . Ja, jävlar. Hämtad från ekonomifakta.se Är du en av de 50% som är sysselsatt? Grattis... Eller något... Jag menar, det måste ju kännas skönt att vara - ehrm - satt i syssla... Eller. Jag menar, man vill ju inte ha en massa tid att tänka och sådär - då blir man ju knäpp och får för sig att man ska förändra världen och så vidare. Jag har aldrig i hela mitt liv (efter skolan) känt mig sysselsatt. Jag är helt säker på att jag hade upplevt det som en rätt stor kränkning, faktiskt. Ja, jävlar som sagt. Dags att ta det igen, tror jag:

Föreställ dig en komplicerad, gärna midjestyrd traktorgrävare. Föreställ dig dess ägare; en person som vill sköta sin investering och ögonsten så att den får många sköna gångtimmar på mätaren utan stora bekymmer. Vad är det viktigaste en maskinägare kan göra för att få den att leva väl? Vad är den absolut enskilt viktigaste saken att göra då man har att göra med en maskin byggd på starka krafter i rörelse? Tvivelsutan är det att smörja. Föreställ dig att vi inte smörjer. Vad händer? Jo, det börjar knäppa och knaka. Den starka hydraulikens tryck är lika starkt som tidigare men rörelserna blir ryckiga eftersom det uppstår friktion i leder och infästningar. Maskinen är byggd för ett visst rörelsemönster men eftersom inte smörjschemat följs börjar maskinen att rycka och skador uppstår över tid. Det handlar om sprickor i metall, nersatt lyftförmåga och kanske en eller annan följdskada från ryckigheten. Kraften letar sig nya vägar genom maskinens balkar och del efter del tar stryk i takt med

Pål Bergström går från ord till handling i sitt projekt Zero Point Pal . Antingen gör man det inte alls, under radar, eller så gör man det helt synligt från början. Det senare är nog en god strategi om synligheten är någorlunda välbevittnat vilket jag tror Påls projekt kan komma att bli.

Dagen blev som ett enda långt utdraget andetag. Med tanke på tags betydelse på tyska blev ju det där ganska kul egentligen. En inandning som räckte hela förmiddagen och en utandning som spritt den varma luften under förhållandevis fåordig närvaro under eftermiddagen. Det rullar alldeles av sig själv, det mesta. Eller – inte av sig själv – men inte genom min försorg. Yrvaket känner jag hur det händer och hur jag njuter av att låta det hända utan att söka delta mer än just för den sensationen. Balansen har varit min stora utmaning den här vintern och våren. Det började med att jag fann den. Stående i vatten en stekhet Samui-eftermiddag fann jag den och tog den med mig. Den gjorde mig sjuk, paradoxalt nog. Tvingade mig att möta mina behov av att vara överallt samtidigt, tvingade mig att svettas ut extraktet av mitt bekräftelsebehov och dess konsekvenser. Skeendena slutade inte röra sig för det. Tvärtom – allt var redan i obeveklig rörelse. Jag fick lära mig att jag bara kan ha balansen om

Gårdagen blev sannolikt den roligaste dag på jobbet jag haft hittills. Det stämmer. Alla är på rätt ställe vid rätt tillfälle. Alla kan och vill. Alla gör det av inspiration och glädje. Måstena har försvunnit in i ett moln av skapande. Obevekligt skapande som hämtar sin energi ur den tillväxt var och en upplever som människa. Det är faktiskt riktigt, riktigt roligt att jobba under sådana förutsättningar. Framförallt eftersom jag själv insett att jag kan släppa behovet att styra varje liten detalj utan faktiskt kan ta ett par andetag och njuta av vad som växer fram istället. Coolt.

Tanken kring skapandet och ändrandet är inne på tredje dygnet. Underbart med en tanke så förmår förklara så mycket. Den skapande skaran som en fabrik av anonymt råmaterial, egentligen. Att manipuleras till oigenkännlighet. Till manipulerarnas egennytta. Helt på tvärs mot skaparnas i vad de skapat inneboende intentioner. Klart det gör ont. Klart materian är sorgsen och otillräcklig. Vad som skapats av oss har av dem förvandlats till saker som ska hålla oss upptagna. Utmaningen blir alltså att skapa på ett sätt som gör manipulationen så svår att den uteblir. Och att låta skapandet ske inför öppen ridå, förstås. Det om något gör det svårare att manipulera i efterhand. Ytterligare en dimension i varför det ser ut som det gör i t.ex. näringslivet har fått sin förklaring. Som jag undrat. Samtidigt står även syftet med kapandet av skapandet klar. Vi får alltså lära oss att skapa på ett sätt som omöjliggör manipulation. Det är alltså därför vi är här. Hemskt trevligt.

"Vilken religionsutövare kan vara t.ex. ett flygplan, en bil, en orm, en fågel men inte en tiger?" Svaret på min morgonordvits var givetvis katt-o-lik. Smakade på ordet en stund. Katt-o-lik. O kattlik! Någon time senare plattar vår bil till en stackars katt som kommer ur ingenstans, jagad av en förmodad nemesis ur det gräsbevuxna diket. Han dog på fläcken. Tack och lov. Jag står alltså med ett kattlik i mina händer. En katt som på grund av olyckan dessvärre inte är så lik en katt. Ett katt-o-likt kattlik. Paradoxalt nog i all sin morbiditet. Det som stör mig är att a) vi inte har lyckats hitta ägaren till katten, samt b) att det förefaller som att även ordvitsar inkluderas i det man manifesterar sin verklighet med. Det var faktiskt riktigt jobbigt. Först och främst är det jobbigt at förlora husdjur. Jag vet. Som boende efter riksväg 290 med en snitthastighet på dryga hundringen som liten gick det åt en eller annan stackars katt. De flesta orkade inte stanna och försöka ens. S

Kreativitet som skapande – absolut och förbehållslöst skapande. Benägenheten att inte bara kunna utan också vilja börja från ett helt blankt, vitt, nytt papper. Att skiljas från ändrandet av befintligt. Att måsta finna referenser, stödpunkter och att kräva att de saker man vill skapa kan skapas av sådant som redan finns. Det kanske inte är för att hämma som vi har den akademiska metoden och kravet på att styrka de infall våra genier ger oss; det kanske är eftersom de som skapat (eller kanske snarare transmuterat) dessa institutioner inte vet vad skapande egentligen är utan på grund av sin egen natur byggt in sina egna begränsningar i det de stadfäst... Har inte sett det som väsensskilt förut – dessa bägge former av skapande, eller kanske snarare – detta skapande respektive transmuterande. Den ena grenen är superb på att skapa – helt ur tomma intet om så krävs. Den andra kan inte skapa men är oslagbar på transmutation. Alltså sätter den sistnämnda varianten den förra i arbete för att f

Dagen blev den första på kontoret. Det ljusa. Sparsamt med möbler men en kaffebryggare och en kollega – vad mer behöver man? Jo – det var så sant – idéer. Några sådana fick vi också. Och ytterligare en kollega dagen till ära vill jag minnas. Sådärså. Inte det sämsta, faktiskt. The Scape Bay är på något sätt igång nu. Faktiskt. Grattis, världen!

Funderar på tema till årets SmartAss-konferens. Förra årets konferens gick under parollen "Be Inspired". Vi visade exempel och inspirerade. Det blev väldigt lyckat i mina ögon. Lite svårt att toppa, till och med. Inspiration ligger alltid i tiden och 2012 mer än någonsin. I år tycker jag det är dags att gå ett litet steg till. Om inspirationen varit utpräglat på plats en tid så måste det ju hända något. Att inspirera till – ja, vaddå? Människor blir allt gladare. Jag märker det inte minst bland de kunder som kör SmartAss. Glada, kunniga människor som har ett helt annat förtroende för sig själva och vad de håller på med – yrkesmässigt och förmodligen privat. Det kan vara en effekt av mitt eget sätt att leva men jag får ändå utgå ifrån vad jag ser; folk landar si sig själva – och det går undan. Det är ingen liten förändring. Den osäkerhet, ilska och rädsla man lämnar bakom sig och gör upp med innehåller ju viss dynamik; om jag är rädd för att bli utan mat och pengar – ja då är

Vissa dagar är den där – i mitten. Nollpunkten. Idag verkar det vara en sådan dag. Nattens färgstarka dröm och dess hävertliknande överpumpande av insikter i verkligheten slog an tonen. En dag i öppet flöde. En dag i spontan närvaro utan begränsning. En dag då solen skiner. En dag då min fru sitter och bygger playlist i köket och lyckas pricka in den ena efter den andra mest utsökt efterletade låt. En dag då båten förvisso fortsatt ligger på land men då det ändå flyter på. Vågor. Guppande vågor. Lekfulla och följande sin egen vilja och ändå en del av den totala vattenmassan, via sjöar, vattendrag och bäckar en ej separerbar del av allt vatten i världen. Vilken droppe? Vilken molekyl, vilken rörelse, energi eller tanke separerar det här vattnet från det övriga? Tänker vi inte alla samma tankar och känner samma känslor? Är vi inte alla del av varandra? Det flyter. Vågorna vi ser är det vi visar av oss själva för de vi tror ser oss. Sett från rymden är havet slätt. Sett från en guppande b

Det blev inte så mycket tid att fundera över det där med säljare och köpare. Men å andra sidan behövs det inte så mycket tid om man har en personlig assistent som kommer cyklandes med svaret. Märkligt nog eftersom det heter att vara ute och cyklade. Kanske borde jag ta mig i akt i tolkningen. Jag hade tänkt att fara ut i en utgjutning av okväden kring hur stora företag och organisationer fungerar i fråga om processer för inköp och budget. Hur idéer som sparar pengar alltid välkomnas så länge de inte kostar pengar att genomföra. Hur det finansiellt per definition kortsiktiga perspektivet ingjutit en så till den milda grad oåterkallelig förruttnelse. Men det där vet ju alla. Det har varit en förutsättning att se som en utmaning men frågan är om det inte är så att de organisationer som fortsätter längst den inslagna vägen är utom räddning. Jag vill jobba med kunder där det finns en framtid; alltså kan vi låta de som väljer kortsiktig finansdöd pyssla med sitt en stund. Det är värdeskapand

Jakten på människor som vill sälja produkten fortsätter. Man kallar dem säljare. Innesäljare, utesäljare, marknadsförare, pre-sales, account managers, bland annat. Men det handlar egentligen om människor. Och däri ligger problemet. Det tycks nämligen som om ingen vill sälja längre. Och då har vi problem eftersom om ingen säljer så blir det inga intäkter och blir det inga intäkter blir det ingen tillväxt och varför ska vi hålla på att utveckla en massa produkter om det inte finns någon return of investment på den nerlagda tiden? Visst, vi sitter inte i sjön och det säljer sig själv i stor mån, men det hade varit skoj att faktiskt vara lite offensiv och finna en skur nya kundorganisationer att börja bearbeta precis just nu. Och för att göra det måste vi ha några till som "springer" eftersom vi som varit omdömeslösa nog att syssla med detta från början faktiskt är mättade med kundrelationer att utveckla och underhålla. När vi pratar ihop oss om vad det är vi söker – vad finner v

Det började som en flyktig snöflinga. Den fick kontakt med marken och började rulla. Snart var den inte ensam utan hade ackompanjerats av flera. I takt med att de fann värmen tillsammans smälte de en smula för att finna en gemensam kristallstruktur. En efter en, men förhållandevis ofta parvis. Nu senast idag, faktiskt. Sfärisk till formen, dessutom. Är det en ny värld vi ser formas? Först fanns där förvåning över symmetrierna. Men med symmetriernas allt tätare visningsfrekvens började det kännas lite tjatigt att vara förvånad. Riktigt tjatigt, faktiskt. Så jag slutade vara förvånad. Det gjorde mig förvånad. Varenda gång jag inte blev förvånad över symmetrierna och att allting förefaller stämma blev jag förvånad att över att jag inte längre blev förvånad. Nu undrar jag med viss frustration om det egentligen finns något slut; Jag blev så förvånad över att inte bli förvånad att det med tiden blev tjatigt. I och med det upphörde jag att bli förvånad över att jag inte blev förvånad. Gissa v

Jag har haft osedvanligt starka drömmar en tid nu och trenden håller i sig. Ganska ofta är det obegripligt, ibland greppbart och vissa gånger nästan skrattretande tydligt vad drömmen vill förmedla till mitt vakna tillstånd. I natt var det av det definitivt senare slaget. Jag hade en demo för en större mängd SmartAss-kunder där jag visade en ny funktion. Funktionen hade skapats i all hast i ett ögonblick av inspiration och den var så genialiskt enkel att göra att det var skrattretande. Alla som såg den förstod den och ville ha den. Vad som är så trevligt är att jag faktiskt minns exakt vad det var komponenten gjorde. Och hur den var utvecklad. Hur många tror att jag kommer att kunna låta bli att lägga den i utvecklingsplan?

"För din och andras säkerhet – lämna aldrig ditt bagage obevakat". Den säregna intonationen härrör från det publika transportsystemet. Arlanda terminal fem tror jag bestämt. Vad är mitt och vad är andras? De jag möter i livet – är inte de i någon mening också jag själv? Och när jag väljer mitt umgänge med hjärtat och med respekt för mig själv – blir det inte så att jag får möta de aspekter av mig själv jag tycker om? Precis som jag då jag väljer mitt umgänge utifrån till exempel bekräftelsebehov och dålig självkänsla får detta återkastat på mig själv. Jag lever numera helt i vetskapen om att världen är ett resultat av tankar. Mina och andras. Jag kan – som deltagare i livet – emellertid helt och hållet påverka min verklighet, till största graden just genom att välja mitt umgänge. Jag väljer därigenom vilka andras verkligheter jag vill vara del av. Det är egentligen alldeles förträffligt tjusigt för det gör att jag i någon mening kan leva flera liv samtidigt. Vilket ju inte är

I natt drömde jag något sådär lite besynnerligt men samtidigt alldeles naturligt. Jag vaknade ur sömnen – i drömmen alltså. Jag var en bäbis. Helt nyfödd. I omgång efter omgång blev jag vuxen – dessvärre bara till min nuvrande ålder. Saken var den att jag i drömmen fick behålla det jag visste i det ögonblick jag föddes. Jag fick "veta". Priset för detta var att jag fortsatte att vara bäbis hela livet – åtminstone till 38 års ålder; vilket kanske inte är lika orimligt för dem som känner mig som jag önskar att det vore. Hursomhelst var det väldigt roande att som bäbis se allt som hände och gjordes omkring mig. Synintrycken var klarare, renare - mer äkta än jag upplevt. Det var som om man såg meningen bakom allt som skedde. De invävda energierna och leken bakom världens konstruktion. Jag minns särskilt väl att jag under min färd i bäbiskostym skrattade åtskilligt åt till exempel uttryck som "barnsligheter" spydigt framförda av vuxna som tyckte sig veta bättre eftersom

I går var en ur många synvinklar typiskt bra dag. Jag hade inte sett fram emot den eftersom den innebar att jag skulle vara borta från paradiset. Klon sitter inte sällan där. Jag är en väldigt inbiten hemmakille – inte minst på grund av sällskapet. Och nu om våren, dessutom. Man kan tala om cirkulärreferens, faktiskt. Projektet som ska ha sitt fysiska utrymme till följd av en grannes tillsynes slumpmässiga besök en kall februarikväll högst upp i en fastighet som visade sig ägas av samma person efter vilken det ekonomiska arvet varit vad som inte bara möjliggjort utan också väckt de tankar som behövdes för att komma hit möjliga. Där satt de – farsans gamla kompisar från gymnasietiden och framåt. Med undantag för en begravning har jag inte träffat dem på väldigt, väldigt länge. De rullade ord, precis som farsan. De har det där underbara sättet att låta ord, uttryck och humor bli till bollar av glädje som man skickar runt mellan varandra inte sällan med rätt hård kraft bakom. Tryck. Jag v

Hör du något som visslar förbi? Inget att bry sig i. Det är bara jag som är ute och provkör verkligheten. Det är som att ha ägt en bil i 38 år och först nu upptäckt vad växelspaken är till för efter att ha skuttat runt på ettan. Verklig körglädje. Det kan ju hända att man får lite ilskna blickar från de man visslar förbi. Kanske någon fotgängare (att skilja från fortgängare som ju håller tempot uppe) hytter med näven i det moln av damm som de föräras av. Någon yttrar halvdumma saker ur ren rädsla, men låter sig likväl lekfullt inspireras. Det är vansinnigt kul. Verkligheten, alltså. Inte så verkligt, kanske – men vansinnigt kul. Jag är långt, långt ifrån ensam om att provköra verkligheten. Det ligger i sakens natur att vi upptäcker saker i olika ordning. Det kallas dynamik och det är det tiden ger oss möjligheten att uppleva. Utan tid ingen [variabel] hastighet. Tack, tiden. Nu åker vi igen, då.

Det börjar bli grönt. Några droppar regn i går gjorde att hästarnas hage bytte färg tills i går. Dyngstacken är på väg att tömmas efter tålmodigt uppskjutande. Casper och hans kusin är mogna grabbar som inte bara tar hand om sig själva och kan lämnas ensamma och är alldeles ljuvliga att sitta och prata om livet med över till exempel frukost. Tankarna kring projekten och möjligheterna i jobbsfären kvillrar och inspirationen är där varje dag. Så där långt kom jag med gårdagens inlägg, därefter invaderades Olsbo av besökare och skrivandet uteblev. Frustrationen växte då värmen äntligen var på plats på det där verkliga sättet och sommaren stod att greppa för första gången detta år. Vi fick ordning på budskapet. Lyfte det en nivå till och hade bara att inarbeta det i den digitala bildspelsvärlden. När det så visade sig aningen motsträvigt att arbeta med EPS-filer tilltog min irritation. En irritation med ursprung i solen, faktiskt. En irritation bortom vektorgrafikens utmaningar. Min PC dog

Nu ska jag vara lite rakt på sak, faktiskt. Det är ju som ni stackars läsare här inte något som händer direkt ofta. Grattis! Slöheten. Visst är det ljuset som övermannat oss alla men en besökare här igår lade fram en annan förklaring (också); pollen. Alltså inte Pållen – den som bor i hagen – utan pollen, källan till de många mänskliga obehagen. Jag försöker minnas hur många pollenallergiker det var i min klass i skolan. Ingen. Jo, Chrille hade lite hösnuva vilket var lite trassligt för honom eftersom hans föräldrar var bönder men eftersom han slapp jobba med höet på gården var det knappast något han direkt led av. Jag började höra talas om pollenallergiker och astmatiker ungefär samtidigt, mot slutet av gymnasiet. Så får jag den vansinniga idén att faktiskt förkovra mig lite – även det ovanligt, grattis. Hittar en liten skrift från SCB som heter "ohälsa och sjukvård 1980-2000" där SCB korrelerat lite siffror på ämnet. På sidan åtta kan man läsa att: "Redan under 1980-t

Projektet The Scape Bay föddes ur en okonventionell idé i parningsakten mellan ett skriande behov och en stor, tom och luftig lokal. Just där – i lokalen – kändes den lika orealistisk som tilltalande. Jag var ganska säker på att jag aldrig skulle vara inblandad i att förverkliga visionen. För det var precis vad det var – en vision. Där och då fick jag en vision och det är den vi nu rör oss mot. Jag har aldrig jagat en vision förut yrkesmässigt; det har varit idéer jag försökt fullborda. De vägarna har varit slitsamma och inneburit trösklar på ett sätt jag gått och blivit van med. När jag nu tillsammans med min mycket personlige assistent börjar lyfta budskapet kring The Scape Bay är det som att sparka in öppna dörrar. Det finns inte ens några dörrar, egentligen. Precis som i verkligheten är det bara fantasin som sätter gränserna och jag börjar förstå att detta inte är ett slag att utkämpa, en match att spela eller en seger att hämta hem. Det här är bara en meningsfull aktivitet i livet

Jag har väckarklockan att tacka för åtskilliga ihågkomna drömmar, denna morgon är inget undantag. Om jag vaknar och låter huvudet vara helt stilla i några minuter går det inte sällan att återvända till drömprojektionen även i vaket tillstånd. På väg in i landet var stämningen god vid gränskontrollanterna. De röntgade allt mitt bagage och i väntan på resten av familjen pladdrade jag förstrött med röntgenmaskinens operatör. Han drog alldeles underbara ordvitsar som jag beklagligtvis inte minns. Jag såg Henne och den inte så lille genom glaset som skärmade av de genomsökta från de ännu inte scannade. Hennes underbara ansikte och hans spexande rörelser. De närmade sig långsamt och så småningom slank även de igenom kontrollen varvid den ordvitsige utbrast: "A complete family! Warmly welcome to Australia". Jag blev mäkta förvånad att det var där vi var men fann mig raskt och vi gick för att fylla på våra hungriga magar. Jag är ofta här i drömmen, på en helt ihopfantiserad (om det n

När jag flyttade för hundra år sedan ingick ett förråd i källaren. Man nådde förrådet från korridoren i källaren via en dörr som ledde in till åtta förrådsutrymmen – det såg man tydligt på skylten ovanför dörren. Nummer 96 fanns där inne. Jag hade emellertid problem att bereda mig åtkomst till förrådet eftersom jag beklagligtvis saknade nyckel till dörren från korridoren. Det tog flera månader innan jag samlade kraft och ringde fastighetsskötaren. Då hade jag snubblat på lådor i hallen i – precis – några månader. Fastighetsskötaren var hemma sjuk och hade väldigt svårt att begripa vad det var jag menade. Någon vecka senare tittade han emellertid förbi och vi gick ner till källarkorridoren så att jag kunde visa honom vilket lås det var jag behövde nyckel till. Han tittade forskande på mig en stund. Så tittade han på dörren och tryckte resolut ner dörrhandtaget utan ens sticka nyckeln i låset och öppnade den. Dörren hade varit öppen hela tiden. Sedan det tidiga femtiotalet, sannolikt. Me