Vågat
Vissa dagar är den där – i mitten. Nollpunkten. Idag verkar det vara en sådan dag. Nattens färgstarka dröm och dess hävertliknande överpumpande av insikter i verkligheten slog an tonen. En dag i öppet flöde. En dag i spontan närvaro utan begränsning. En dag då solen skiner. En dag då min fru sitter och bygger playlist i köket och lyckas pricka in den ena efter den andra mest utsökt efterletade låt. En dag då båten förvisso fortsatt ligger på land men då det ändå flyter på.
Vågor. Guppande vågor. Lekfulla och följande sin egen vilja och ändå en del av den totala vattenmassan, via sjöar, vattendrag och bäckar en ej separerbar del av allt vatten i världen. Vilken droppe? Vilken molekyl, vilken rörelse, energi eller tanke separerar det här vattnet från det övriga? Tänker vi inte alla samma tankar och känner samma känslor? Är vi inte alla del av varandra?
Det flyter. Vågorna vi ser är det vi visar av oss själva för de vi tror ser oss. Sett från rymden är havet slätt. Sett från en guppande båt är det stormigt. Sett underifrån – inifrån – är det gungande, kraftfullt och svårt att andas. Alla behöver komma till ytan för att få luft. Alla behöver komma upp i solen och flyta i vågorna. Att våga vara sig själv. Och att om det är vad som krävs vara den som får det att byta riktning. Den första vattendroppen som bestämmer sig för att lämna badkaret. Den första vattenmolekylen som bestämmer sig för att följa den nya, varma vinden. Att våga vara vågmästare.
Idag är en sådan dag. En dag då jag vaknat upp och insett att idag är det bland andra jag som ligger där i det varma ytvattnet och njuter av den salta doften, av måsarnas skrik och av den kittlande, varma vinden som sveper fram över vattenytan. Idag flyter det, med eller utan båt. Idag är det mitt sinne som skapar vindarna. Idag utvinner jag energin ur nollpunkten mellan luften och vattnet. Vågornas förflyttande kittlar min själ och njutningen går bortom beskrivlighet.
Ljuvligt är ett otillräckligt ord. Och båten flyter på vågorna. Dess skrov vilar i nollpunkten mellan flytkraft och gravitation. Det är därför den är så viktig.
Vågor. Guppande vågor. Lekfulla och följande sin egen vilja och ändå en del av den totala vattenmassan, via sjöar, vattendrag och bäckar en ej separerbar del av allt vatten i världen. Vilken droppe? Vilken molekyl, vilken rörelse, energi eller tanke separerar det här vattnet från det övriga? Tänker vi inte alla samma tankar och känner samma känslor? Är vi inte alla del av varandra?
Det flyter. Vågorna vi ser är det vi visar av oss själva för de vi tror ser oss. Sett från rymden är havet slätt. Sett från en guppande båt är det stormigt. Sett underifrån – inifrån – är det gungande, kraftfullt och svårt att andas. Alla behöver komma till ytan för att få luft. Alla behöver komma upp i solen och flyta i vågorna. Att våga vara sig själv. Och att om det är vad som krävs vara den som får det att byta riktning. Den första vattendroppen som bestämmer sig för att lämna badkaret. Den första vattenmolekylen som bestämmer sig för att följa den nya, varma vinden. Att våga vara vågmästare.
Idag är en sådan dag. En dag då jag vaknat upp och insett att idag är det bland andra jag som ligger där i det varma ytvattnet och njuter av den salta doften, av måsarnas skrik och av den kittlande, varma vinden som sveper fram över vattenytan. Idag flyter det, med eller utan båt. Idag är det mitt sinne som skapar vindarna. Idag utvinner jag energin ur nollpunkten mellan luften och vattnet. Vågornas förflyttande kittlar min själ och njutningen går bortom beskrivlighet.
Ljuvligt är ett otillräckligt ord. Och båten flyter på vågorna. Dess skrov vilar i nollpunkten mellan flytkraft och gravitation. Det är därför den är så viktig.
Kommentarer
Skicka en kommentar