Nils Erik Wallman

She Dances like there is nothing else. She Creates like there is nothing else. She Loves like there is nothing else. She is nothing else. She is She. She is all there is. She is passion. She is beauty. She is love. She is the creative spirit. She is Everything. Yes! Hon är bäst!

Hon har allt. Allt jag någonsin drömt om. Och drömt har jag. Om henne. Långt innan jag visste att hon fanns. Visste jag att hon fanns. I mitt hjärta. I min fantasi. I mitt medvetande. När hon så klev in i mitt vändes det uppochner, det vill säga rätt. Vad jag fötts att vara. Vad jag fått av livet, givits och kommit hit för att manifestera blev återigen vänt på rätt köl. Och idag. Precis just idag, släppte rädslan, vanmakten och den ansamlade spänningen från väntan på kärleken sin majoritetspost över min existens. Jag är kärlek. Inspiration. Humor och intelligens. Hel sådan. Tack och varsågod.

Skönhet har många ansikten.  Den finns där alltid.  Jag är allt och allt är jag.  Precis som alla andra.  Kärlek. Precis hela tiden.  Och jag är den lyckligt lottade. 

There's no limit.  Only love. 

När man oroat sig, suttit vaken om natten.  När man oroat sig, känt hjärtat gå I tusen bitar.  När man känt saknaden riva i hjärtat varje morgon på kaffesoffan eftersom ingen brun liten katt ligger på filten och spinner i knät.  När man lyssnat till grannar och välmenande personer som vill hjälpa till genom att inte ingjuta falska förhoppningar och därför pratar om Räven, Järven, bilar och Bjärven.  När man hittat den plats där hon varit, jagat, lekt och spanat men inte hittar själva katten.  När man varit så nära men ändå är tomheten kvar. Större.  När man vandrat genom alla skrymslen och vrår skogen har. När man träffat nya människor man inte ens visste fanns där.  När man rannsakat varje hörn av sina förmågor. Pressat sin andliga syn och i varje ögonblick försökt få en glimt av henne.  När man såsmåningom börjat ge upp. Släppa greppet. Låta det vara.  När man inte längre har i sig att minst fem gånger om dagen ropa efter henne så att gra...

Solen värmer galaxens alla planeter och centrerar dem med sin gravitation. Ger den liv, värme och upplevelser. Solen såg det här och tyckte det var strålande. ”Vad är en sol?” frågade den sig. Svaret på frågan blev ”solen ger planeterna liv värme och upplevelser”. Solen ville bli bättre på det och gav sig ut i solsystemet för att sprida sin värme. Slingrade sina strålar runt planeterna, smekte dess banor och gungade gungbräda med livsformerna på de mest avlägsna planeter för det var ju det en sol gjorde, det var ju det en sol var. Liv, värme och upplevelser för alla solsystemets livsformer. Den kastade sitt inres energi långt ut i solsystemet och njöt av sin identitet som skapare, som förutsättning, som solsystemets sammanhållande kraft och den känsla av viktighet och erkänsla som kom av detta görande. Solen kände sig lycklig över att vara en så bra sol och sneglade ut i galaxen för att se andra solars mer restriktiva förhållningssätt till sina respektive solsystem.  Men med tiden ...

Jag är ett vitt ljus, placerad högts upp i fyrtornets kropp Ljuset kommer från min låga. Livet som är jag. Passionen, njutningen och sensationerna. Ljuset är rent och starkt. Äkta och uppriktigt. Andra kan se ljuset. Antingen i sin vita, rena form om de stävar uppriktigt mot mig. Eller filtrerat via något av fyrtornets olikfärgade glasrutor. Grönt eller rött beroende på bäring. När vattnet är lugnt kan de annalkande se reflektionen av mitt ljus i den stilla vattenytan. Precis som jag kan se deras lanternor skicka långa, vackra strålar mot mig. Utan varandra kan vi inte uppleva hur vi är när filtreras genom färgat glas. Utan de filtrerade sektorerna är det svårt att veta vad som är äkta och uppriktigt. Utan varandra kan vi inte reflektera. Utan varandra kan vi inte se oss själva. Problem uppstår inte eftersom människor inte älskar varandra tillräckligt. Problem uppstår eftersom människor inte älskar sig själva. Genom att älska varandra. Ömsesidigt. Villkorslöst. Kan man lära sig att äls...

Den varma skogssluttningen ett stenkast från motorvägen. Två cyklar i dikeskanten. Hon och jag och en PET-flaska med vin. Vi hittade inte någon svamp. Men vi hittade blåbär. Vinet och bärens socker gjorde oss berusade. Vi vinglade vidare i skogen och hem och vi älskade som bara vi kan. Berusade, förälskade i varandra, oss själva, livet, den tidiga hösten och i blåbär. Det var ett av tusen ögonblick. Det var alldeles nyss. Det kommer alltid att finnas. Sett från den glasade vägen syns de där än. Universums två lyckligaste stjärnskott - två blåbär. Fruset eller inte så kommer riset alltid att dansa av vår kärleks beröring. Det tar aldrig slut.

Att vara på väg bort. Att komma fram. Att vara där. Att vara på väg hem. Att komma hem. Att känna tiden flöda genom existensen. Allt är precis som de ska precis just nu. Alla bekymmer, besvär och irritationsmoment - vad vore livet utan förbättringsmariginal?  I all ödmjukhet känner jag att jag lever just ett sådant liv. För vaddå förbättra? Saker är ju som de är eftersom de är så och jag kan inget annat än att vandra efter den stig livet som livet bereder mig tillträde till. Jag kan inte annat än att njuta av det. Jag kan inte annat än det jag valde att komma hit för - älska i och ur det det oändliga som är jag. Vilket som bekant är en helt egen oändlighet.

Att känna äkta hunger efter mat fri från blodsockercykelns inverkan. Äkta hunger som inte är något annat än ett begär från organismen. Den begär påfyllning av energi. Ät! Det känns äkta. Kärlek som "drabbar" mig. Som hur mycket jag än tänker eller tycker inte tar någon pardon utan arrangerar om allt för att kärleken är kompromisslös. Kärlek som växer ifrån villkor och rädsla, som blir naken och fullkomlig. Äkta kärlek. Äkta relation. Äkta begär i närhet. Förbehållslöshet. Det är svårt att förklara för den som inte känt det. De äkta sakerna är obeskrivliga och det rationella språket kommer inte ens i närheten. Det känslomässiga språket kan göra ansatser, komma en bit till. Men ack så otillräckligt egentligen. En stark och förtroendefull relation kan göra det möjligt att överföra känslan av en äkta känsla i form av en vision eller delad dröm. För även om det inte går att tillfullo överföra känslan av det äkta så är försöken givande i sig. För när jag försöker beskriva har jag a...

Egentligen borde jag nog inte skriva så mycket. Fingrarna säger ju ifrån. Mellan beställningen av böckerna och dess ankomst flöt en diger våg. När väl böckerna kom, vilket konstruktionen förtjänstfullt uppsköt, hade elden brunnit ut. Det var sökandets blå låga som brann och den brann intensivt den där gången. Jag undrar varför jag söker, vilket ju blir lite parodiskt eftersom frågan i sig implicerar ett sökande kring sökadet. När farsan dog tog jag vägen rätt in i sökandet. Innan dess hade jag varit lugn sedan jag fann Henne. Och Henne fann jag i ett utstuderat sökbeteende. Som jag letat – hela mitt dittillsvarande liv. Så stod Hon där och vände Universum rätt. Jag älskade Henne på en gång eftersom jag alltid har älskat henne och alltid kommer att göra det. Jag blev lugn, hela vägen från tanken ner i själen då. Hennes kärlek löste upp knutar och gjorde det lätt att andas. Jag stod i begrepp att lämna sökandet bakom mig och klurade över förändringar i min föring av livet som skulle kunn...

Hemma i skogen luktar det underbart. Solen försvinner bak träden på en helt annan plats än mitt i sommaren men den värmde gott innan den drog sig ner och fortsatte över atlanten där borta. Fåren smaskar på gräsmattan och hästarna lufsar runt och äter hö i hagen. Jag har satt i mig nästan ett halvt kilo nötkött och barnet har borstat tänderna utan invändning och krupit upp i sin säng efter höstterminens första skoldag. "Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck. Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar m...

Här har vi en helt vanlig löpsedel. Den sitter vid kassan. Det händer ju att någon blir stående framför den eftersom det ju inte sällan är kö. Det är därmed oerhört svårt att inte läsa vad som står på den. Upplägget är dödsenkelt och används hela tiden. Jag vet inte hur många som ser själva mönstret så här kommer det. Några enkla punkter: Kraftuttrycket ”Delar Sverige” - får dig att reagera och stanna upp - konflikter är spännande. Läsaren börjar reflexmässigt fundera på i vilket läger man hör hemma. Det är meningen. Forskaren . Folkhälsan. Trygga, auktoritära ord. Detta är den balanserade och genomtänkta bilden. Fettdoktorn . Trams och lögner. Oredigt talande från en som inte ens kan argumentera. Idioternas läger. Fettdoktorn "för" sitter i osymmetrisk vinkel mot hela trycksaken, "emot" däremot är ett perfekt valt foto rent grafiskt. Harmonierar med helheten i löpsedeln. Minutiöst arrangerat, så att säga. Löpsedeln ger dig ett val redan där. Inget som helst behov...

Det blev liksom lite erbarmligt alltihop. Jag har skrivit ohyggliga mängder ord och ändå vet jag inte vad det är för något jag vill få sagt. Eller – jo, kanske. Men jag vet inte riktigt varför. Eller – jo, till viss del, men jag underlåter konsekvent att säga precis det som jag vill ha sagt. Istället låter jag orden skvala runt omkring den tänkta innebörden. Egentligen tycker jag att det är roligt – att leka med ord, alltså. Vända och vrida på dem och se vad det är får finurligheter man hittar. Samma sak när jag läser – en fantasifull ordkomposition kan vara mycket mer intressant än faktaspäckat eller sensationellt innehåll. Det är något med melodin. Det jävliga är att jag ältar och jag gör det med metaforer som inte bara visar det fåniga i själva ältandet (vilket ju kan vara nyttigt) utan också skapar grogrund för missförstånd som i sin tur kan ställa till det. Inte så smart. Men så med den klokaste av alla människor invid mig (fastän hon styvnackat motsätter sig benämningen, vilket ...

LCFH top of mind, minsann.

Det rusade mot den ilskna punkten igår igen. Efter nedkylningen kom den arga smärtan tillbaka i kroppen, den som momentant driver mig till vansinne och som bränner ut den egna organismens mentala elskåp. Det inre energikriget kanske man kan kalla det. Det tar sitt uttryck i ett skrik efter den blå, djupa brunnen men det är villkorslös närhet och fullkomlig tillfredsställelse som löser upp knutarna som ger oväsen ifrån sig. Kanske behövs det salt också. Det ger sig. Nu är i alla händelser tanken stilla och det går åter att reflektera i dess yta. Kärleken löser allt.

Visionen var att komma dit rådjuren är. Har kikat på dem sedan vi flyttade hit och sett hur petiga de är med maten. När marken är frusen och har dragit snötäcket över sig kan rådjuret ändå låta bli vissa saker som det skulle kunna äta. Jag har beundrande följt dess styvnackade beteende då det valt att svälta istället för att stoppa i sig vadsomhelst och kommit till idén om att rådjuret vet vad som är bra för det. Och vad som är bra för rådjuret är ju inte på något sätt en statisk lista med örter, gräsarter och träd utan det beror ju i allra högsta grad på hur djuret mår. Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen ...

Föreställ dig en komplicerad, gärna midjestyrd traktorgrävare. Föreställ dig dess ägare; en person som vill sköta sin investering och ögonsten så att den får många sköna gångtimmar på mätaren utan stora bekymmer. Vad är det viktigaste en maskinägare kan göra för att få den att leva väl? Vad är den absolut enskilt viktigaste saken att göra då man har att göra med en maskin byggd på starka krafter i rörelse? Tvivelsutan är det att smörja. Föreställ dig att vi inte smörjer. Vad händer? Jo, det börjar knäppa och knaka. Den starka hydraulikens tryck är lika starkt som tidigare men rörelserna blir ryckiga eftersom det uppstår friktion i leder och infästningar. Maskinen är byggd för ett visst rörelsemönster men eftersom inte smörjschemat följs börjar maskinen att rycka och skador uppstår över tid. Det handlar om sprickor i metall, nersatt lyftförmåga och kanske en eller annan följdskada från ryckigheten. Kraften letar sig nya vägar genom maskinens balkar och del efter del tar stryk i takt med...

Lördagar med stadsungar i huset tar inte sällan vägen via köksfläktexistensialism, denna gång tack vare en mycket förklarande filmproduktion. Det slår mig hurpass obegripligt mitt skrivande här ändå måste ha varit. Men eftersom det snarare syftar (eller var det syftat) till att få mig själv att begripa så är det en icke-fråga. När lördags gled över i söndag blev ämnet makt och inte vilken makt som helst utan den makt som å ena sidan tycker sig ha världen i sitt grepp(*1) och därigenom också härskar över människorna via dess motpol vanmakten(*2). *1) Övervakningssamhället, kriminalitet, finansförtryck, nyheter, media, militär makt, religiösa härskarsystem, skuldfällor, klimathot, förgiftad mat, nerdrogning via så kallade läkemedel, förtryck av det själsliga och så vidare och så vidare. *2) Synen att ovanstående är övermäktigt och att jag som liten betydelselös människa inte kan göra ett skit åt det utan har att inrangera mig och leva mitt liv i förtryckt betydelselöshet intill den menin...

Jag hade egentligen tänkt att skriva om rädsla idag, men jag tror det blir en annan gång. I går krafsade jag ner alldeles för många ord på temat rädsla och förtröstan, något som ju är ganska naturligt när man är där jag är. Jag menar – skillnaden är markant. Sättet man ser på livet och hela – ja, ni vet. För varje gång jag kommer hit känner jag mig mer hemma. Den här gången är verkligen inget undantag. Tredje gången gillt är sannolikt ett väl begagnat uttryck av en anledning. Jag tror inte ens att jag tänker ge mig in på varför utan snarare konkludera att den som känner mig begriper. Vi tänker slå oss ner här när Den Lille blivit större. Om vintrarna. Visst – det är bara löst snack och en vag plan – annars hade det ju knappast varit någon tjusning. Alls. Men jag vet. Sådetså. I går hade jag nöjet att uppleva en av de där sakerna som man hittar under kategorin ”sådant som aldrig händer”. Ni vet purpurfärgade enhörningar, flygande elefanter, talande buskar som brinner, hav som delar sig,...