Tack!

Hemma i skogen luktar det underbart. Solen försvinner bak träden på en helt annan plats än mitt i sommaren men den värmde gott innan den drog sig ner och fortsatte över atlanten där borta. Fåren smaskar på gräsmattan och hästarna lufsar runt och äter hö i hagen. Jag har satt i mig nästan ett halvt kilo nötkött och barnet har borstat tänderna utan invändning och krupit upp i sin säng efter höstterminens första skoldag.

"Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck.

Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar med visst mått av kreativitet. Det handlar om att bygga system och budskap och att sälja dem på en rätt igenom konstruerad marknad.

Hade det inte varit för människorna så hade det varit artificiellt alltihopa. Men tack och lov är det människor och deras högst uppriktiga skaparkraft och närvaro som valt att spela det där spelet som kallas jobb. Det är den verkliga biten, så att säga. Men min verklighet bor likväl huvudsakligen här ute i skogen.

(Ibland blir jag så lycklig av livet att jag tappar fotfästet. Jag liksom upplöser tanken på de mest elementära saker som gravitation eller tid och ser allt som möjligt i det givna ögonblicket. Men gravitation och tid finns ju och om jag blir otålig så blir de väldigt stora föremål för frustration. Men om jag låter dem finnas och accepterar dessa förutsättningar finns det å andra sidan ingen gräns på vad som kan uträttas.)

För efter att ha bråkat lite med sorgen och låtit den komma fram lite så känner jag mig väldigt befriad. Visst, dess yttringar kommer att komma tillbaka och härja – mitt komihågsnöre sitter där och är menat att påminna mig om att låta det komma fram direkt nästa gång istället för att skicka det på avvägar som ett feladresserat brev på posten.

Jag är så ohyggligt tacksam för allt jag får uppleva. För kreativiteten, vännerna, idéerna, tonerna och bilderna. Men mest av allt för kärleken. Hennes villkorslösa kärlek som gör mitt liv till ett paradis. Som gör varje dag till en underbar dröm här i skogen eller vart det nu är vi befinner oss. Och hans kärlek – Den Lilles. Vad jag älskar den där ungen. Bortom all begriplighet det också. Sådetså.

Tack, var det. Ljuvliga liv. Och kram på er, allihop (hårdrockigt slut, inte sant)!