Nils Erik Wallman

Söndag är Cervenkadag. Cervenka: Därfor borde inte banker få dela ut pengar . Jag skulle tro att han är med på tåget. Kanske på bägge. Och tiden för finansernas implosion har varit kommen i dekader. Om jag hade konstruerat den tejpfälla av konspirationer som omfamnar den västerländska popuplationen så hade jag gladeligen offrat finanskulissen för några månaders divergering av det allmänna ögat. ( Carl Norberg ryter till på temat det allmänna ögats i hans mening alltför långsamma rörelser dagen till ära.) Jag menar, det är ju så mycket annat som händer. Så många sinnen som finner svar och lösningar. Då kan ett finansiellt sammanbrott kanske komma in händigt. Frågan är om det kommer i tid. Tror inte det. Tror det löser sig till det bästa alldeles runt hörnet. Fokuseringen vid pengar är en övergående mani. Money. [Tillägg. Inte så dum krönika: En märklig värld , även den signerad Cervenka.]

Den så kallade energifrågan. Ursprungligen den sortens energi vi driver den infrastrukturella nivån i våra liv med; värme, elektronik, transporter och belysning. Nuvarande oljeparadigm och det lock det placerat för varje form av friare energiform måste naturligtvis avlägsnas. Det görs sannolikt effektivast genom att helt enkelt sätta igång och skapa energi på något annat sätt. Småskaligt, förstås. En småskalighet som växer i varje liten buske lämnar de storskaliga maktstrukturerna helt chanslösa. Vad jag inte kan begripa är hur det skulle kunna vara någon skillnad mellan den energi som driver vår infrastruktur och den energi vi själva lever av. Då menar jag inte den försörjningsenergi som får vår organism att orka röra sig (maten) utan den energi som finns i våra känslor, drömmar och tankar. Det är den energin vi kan driva alltihop med, nämligen. Återstår bara att klura ut hur. Jag har en distinkt känsla av att ju mindre man tänker på den saken desto tydligare kommer lösningarna att up

Har du funderat på hur verkligheten fungerar? Det har jag. Ganska mycket, faktiskt. Har du kommit på något? Trodde väl det. Har jag också. Ska vi jämföra? Så här tror jag att verkligheten fungerar: Du kan bara vara på ett ställe samtidigt. Låt oss för enkelhetens skull illustrera det stället med en punkt: Punkten är du som du är nu vid en viss punkt i tiden: Och visst är det så att om man tittar på olika punkter i tiden så är du också olika personer. Vi förändras med tiden. Med punkten i tiden (tidpunkten). Från vårt perspektiv är ju tiden helt rak och plan. En sekund är en sekund är en sekund. Att bara befinna sig i tiden borde ju innebära att vi utvecklades helt logiskt i takt med att vi blev äldre och äldre. Så ser sällan livet ut. Saker händer. Saker som tvingar oss att ändra på oss. Varför händer det saker? Det är här verklighetens konstruktion kommer in i bilden. Håll i er nu. Verkligheten skapas av dina tankar. Tankarna kan ha olika form och de är rörliga. Ungefär såhär – en bil

Små händelser i det stora hela, kanske. Någon som förändrat sin värld genom att känna efter och tänka själv. Står i begrepp att ta livet i besittning. Vilket läckert skede det är, att stå där med insikten av att jag bestämmer själv men ännu inte ha genomfört den motoriska förändringen som består i att sätta foten utanför de självpålagda begränsningarna och ta steget ut i den värld som är min egen. Och ön är mitt i den förändringen. Givetvis! Läckert! Liksom den svårplacerade accenten som frågade om ett tidigare byggprojekt av klimatpåverkande art. En man som tänkt efter ordentligt och beslutat sig för att testa själv. Lämna teorierna därhän och laborera med den påverkan han själv kan ha på sin värld. Testa lite. Experimentera. Läckert igen! Så ohyggligt inspirerande. Mailboxen är kroniskt överbelamrad. Vårfloden dånar fram i alla projekt och verksamheter. Allt händer samtidigt och det hänger säkerligen ihop. Men jag kan inte se sambanden. Jag ser bara en överfull mailbox och en ohyggli

Om jag ska få någon ordning själv på de processer jag ju bevisligen startat så måste jag fokusera på människorna och inte på det som förutsatts åstadkommas. Att uppfylla tankemässiga konstruktioner utan fokus på de människor som ingår i förändrandet och uppfyllandet är lika meningslöst som omöjligt. Så. Då var det gjort. Tack. Jag såg formerna igen. I natt och i morse. De multiversa geometriska mönster som utgör själva spelet bakom verklighetens kuliss. Jag kan inte säga att det var vackert, men det var symmetriskt. Det var långt mer perfekt än vi kan föreställa oss här. En perfektion som kommer på bekostnad av skönhet. Det skulle ha kunnat ge perspektiv. Istället gav det den brännande formen av energi som snabbt drog iväg åt olika håll och lämnade mig i tvungen reflektion. Imorgon får jag chansen igen. Att fokusera intentionen, släppa spärren och låta det ta den tid det tar. Vad? Det visar sig. När det tagit den tid det tagit.

En tanke kring vad journalistik skulle kunnat vara om inte tryckpressarna varit betalda med finansiella pengar. En tanke på journalisten som bevakare av sina läsares intressen. En tanke på en yrkeskår som skriver för sina läsare och inte sina huvudmän. Vilken skillnad det skulle bli! Precis samma skillnad som om livsmedelsproducenter skulle producera livsmedel för sina kunders skull och inte för sina ägares finansiella vinning. Eller som om politiker jobbade för att bevaka sina medborgares intressen. Det skulle ju vara helt underbart, inte sant? Jag såg framför mig en granskningslista. En lista på ämnen som läsarna är intresserade av. En lista som fylls på och betas av. Ett slags journalistsiskt ärendehanteringssystem där skribenten tar en eller flera punkter/frågeställningar ur lådan och inte ger sig förrän det finns en ordentlig genomgång bortom politiskt korrekta antaganden eller förenklade halvsanningar. Äkta penetrerande journalistik. Kanske skulle det vara så att frågeställaren f

Om man ställer sig och gapar in i snöstormen. Skriker åt universum med bestämd röst: "ge mig resurser". Och med resurser avsågs denna januarimåndag personer med maniskt intresse att utveckla system och att utvecklas. Om man gör så kanske inte universum känner för att ge mig dessa så kallade resurser med en gång. Hur skulle det se ut? Femton stackare som kastas ur ett moln ner över en isig bil. Vi skulle nog bli rätt förvånade allihop. Nej, universum måste ta hänsyn till den illusoriska verkligheten och får faktiskt ta det lite lugnare. Fast egentligen, när man kikar på det i efterhand, går det ju verkligen undan. Det går faktiskt i exakt rätt hastighet eftersom anledningarna bakom resursönskan måste få tid att möta sin verklighet, även de. Att låta det ta den tid det tar är det snabbaste sättet. Men jag är interiktigtvan vid att det ska gå så inihelvete fort. Faktiskt. Tack då. Mera tack. Jag tänkte en liten bit till i går, faktiskt. Fram genom de tre projekten. En liten, li

Lördagar med stadsungar i huset tar inte sällan vägen via köksfläktexistensialism, denna gång tack vare en mycket förklarande filmproduktion. Det slår mig hurpass obegripligt mitt skrivande här ändå måste ha varit. Men eftersom det snarare syftar (eller var det syftat) till att få mig själv att begripa så är det en icke-fråga. När lördags gled över i söndag blev ämnet makt och inte vilken makt som helst utan den makt som å ena sidan tycker sig ha världen i sitt grepp(*1) och därigenom också härskar över människorna via dess motpol vanmakten(*2). *1) Övervakningssamhället, kriminalitet, finansförtryck, nyheter, media, militär makt, religiösa härskarsystem, skuldfällor, klimathot, förgiftad mat, nerdrogning via så kallade läkemedel, förtryck av det själsliga och så vidare och så vidare. *2) Synen att ovanstående är övermäktigt och att jag som liten betydelselös människa inte kan göra ett skit åt det utan har att inrangera mig och leva mitt liv i förtryckt betydelselöshet intill den menin

Den här bilden kan nog vara lika användbar idag som för tre år sedan:

Kärt barn har många namn. När det tappades ringar i vattenfall för några veckor sedan blev det tydligt. De inhemska var oerhört tydliga med sin denomination – ”you very, very lucky”. Vi karga nordbor uttryckte oss emellertid reflexmässigt i stil med ”vilken jävla tur”, ”helt jävla galet” eller kanske till och med konkluderade ”glöp” (se ”Sandvikska för hitresta” ). Att vara ”lucky” och ”ha tur” är ju egentligen inte samma sak. Det engelska uttrycket inbegriper ett tillstånd under det att det svenska decimerar en lyckosam (bra ord) händelse till något som naturligtvis inte kan ha något som helst samband med dina önskningar eller din vilja utan bara råkade slumpa sig på ett sätt som var gynnsamt. Men slumpen finns ju inte. Så att uttrycka att man upplevt tur, glöp, eller varit med om saker som är ”helt galna” är egentligen att försöka fuska sig förbi de verkligt kraftfulla synkronisiteter som håller samman allas våra liv. Och det kan man ju tycka är att göra det lite lätt för sig. Att in

Egennytta. Närighet. Den uttalade viljan att göra sig en hacka på andras bekostand. Synsättet av att jag måste ha mer än andra. Snikenhet mot andra med syftet att ha det gött själv. Hur jävla dumt är inte det? Det är precis hur skitjävla dumt som helst. Så pass dumt att det nästan gör mig irriterad. Och då är det verkligen dumt. Hur lite av livet kan man vilja förstå? Om man verkligen har bestämt sig, menar jag. Då hamnar man ungefär där att man sätter sig mitt i den skönaste soffan och skriker efter att bli serverad. Man kastar mjölk på dynorna omkring sig för att ingen annan ska kunna få njuta av soffans bekvämlighet. Man spottar i den mat man ingen vill äta upp för att ingen annan ska få känna smaken. Man skriker och väsnas för att få rummet för sig själv. Tack och lov är det beteendet ganska sällsynt. Snart ett minne blott.

Jag försöker balansera. Ingen rädsla finns kvar. Ingenstans. Balansen är allt nu. Att andas. Bära tankar och idéer i vänster hand. Bära känslor och lustar i höger. Blandas genom mig. Följa linans rörelser. Flytta vikten från höger till vänster fot. Låta balansen finnas. Flytta vikten från vänster till höger fot. Låta den nya balansen finnas. Ibland blåser det. Ibland är det alldeles mörkt. Ibland står någon nere på marken och ställer frågor. Ibland måste jag ta tag i någon. Ibland måste jag sova. Ibland ramlar jag ner och måste börja om igen. Detta är likväl vandringen. Det finns precis hur mycket som helst att omfamna med vänster hand. Höger hand svämmar över. Sedan tilltron blev förbehållslös finns ingen ände på flödena. Det är därför måste anstränga mig att avancera långsamt. Precis hela tiden. Det är det enda jag verkligen måste. Flödena kräver balans. Balansen kräver färdighet. Färdigheten kräver övning. Övningen kräver tålamod. Att låta det ta den tid det tar. Att öka takten i si

Det var det hela för den här gången. Vi har kikat lite på det här med ekonomi, finanser och pengar. Vi har vandrat genom maktens vanor och ovanor och ägnat oss lite åt rädsla. Vi har konkluderat att rikedom i form av till exempel pengar ger upphov till behovet av makt vilket i sin tur ger upphov till behovet av rädsla. Vi har också pratat av skuld. Finansiell rikedom bygger på skuld och att människor med stor makt på ett eller annat sätt anser sig ha andra människor ståendes i skuld till dem, inte sällan på grund av finansiell verksamhet. Vi har kikat blygsamt närmare på finansiell verksamhet och kommit fram till att det inte alls är helt säkert att de som anser sig ha en fordran verkligen har det. Vi har gått till botten med skuldfrågan och slagit fast att skuld och rikedom faktiskt tar sitt ursprung i människan. Att detta så gott som alltid ordnas till genom att få människan att – ofta under någon slags våld eller rädsla – erkänna sig skyldig. Detta beror på att människan är det värd

Om människor med makt är rädda – varför är så många människor utan makt rädda? Om vi kikar på den grå massan (som inte finns) och lyssnar till Nyheterna så vet vi ju att Svenskarna är världens räddaste folk. Vi är rädda för att dö, att bli sjuka, att omkomma i klimatrelaterade katastrofer, att råka ut för gängvåld, gruppvåldtäkter, skörbjugg och den senaste ”dolda sjukdomen” på en löpsedel utanför konsum. Vi är rädda för räntehöjningar. Vi är skiträdda för att bli arbetslösa. Enligt Nyheterna är vi däremot inte rädda för att inte ha tillräckligt med kärlek i våra liv eller rädda för att livet ska kännas meningslöst. Det är tydligen inget folk går omkring och klurar på. Inte den grå massan i alla fall. Då hade det varit med på Nyheterna. Rädsla är enkelt och bottnar i vår nedärvda reflex att hålla oss ifrån saker som kan hota vårt liv. Vad rädsla är beror helt och hållet på vem man frågar. Den som vuxit upp i en medelklassfamilj utan något som helst problem i relationen med sina föräldr

Smaka på ordet – makt. Power. Macht! Det tyska ordet är väldigt besläktat med ordet machen – alltså att göra saker. Kanske är det så att makt är något man behöver för att få något uträttat – för att få något gjort. Gemacht. Ganska logiskt – om jag ska få något gjort kan jag A) göra det själv eller B) se till att andra gör det. Om det handlar om något i stil med att skura toaletten, bruka en åkerplätt eller handla mat kanske det inte är så svårt att göra det själv, men om jag vill skaffa mig kolonier som kan förse mig med bananer eller rentav bli världens härskare – då behöver jag sannolikt en eller annan hjälpande hand. Man kan ju passa på att fråga sig vad som får människor att vilja härska över världen när man ändå är där och klurar. Varför vill en del människor ha makt över andra? Är det för att de har något de vill få gjort, eller finns där andra bevekelsegrunder? Om vi för en stund kikar på de människor som faktiskt har makt i världen idag – vad har de gemensamt? De allra flesta h

Skriva av alla skulder? What the fuck? Hur skulle det se ut – vem skulle vilja förlora de pengar man ”lånat ut” till husägare och företagare genom åren? Någon måste ju rimligtvis förlora alla sina pengar om skulderna ska försvinna eftersom någon ursprungligen lånat ut dem. Så kan man ju tro att det ligger till om man till exempel lyssnar på vad en och annan väldigt felaktigt kallad ekonom eller bankföreträdare försöker ge intryck av. Pengar är både ekonomiska och finansiella samtidigt. Samma sak med skulder. Jag kan ha en ekonomisk skuld till min fru om jag tagit en femhundring ur hennes plånbok. Det så kallade lånet som jag har på huset är emellertid inte ekonomiskt utan finansiellt. Det är så eftersom den finansiering banken ordnade på huset inte har särskilt mycket med pengar att göra. När jag köpte huset gick jag till banken och ordnade finansiering på den större delen av summan. Finansieringen fungerar så att banken går in på mitt konto och lägger in så mycket pengar jag säger mi

Ekonomi, finans och pengar. Har du tänkt något på det? Funderat på vad de tre orden egentligen innebär? Pengar är ju ganska enkelt vid en första anblick. Hundra spänn är två paket cigg, fyra strutglassar eller 0.0006 % av en Djursholmsvilla. Alla har en idé om vad pengar är. Vi lämnar det. Ekonomi, då? Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem. Alltså så som man föreställer sig att det gick till innan moderniseringen kom till Leem lilla by i historien. Finans är något helt annat. Den gamle greken Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så. Du känner säkert igen det från något reklamerbjudande. Du erbjuds att finansiera ditt köp av TV:n vilket är något helt annat än att köpa den. Att finansier

Byn där Leem växte upp i en av de nordöstra bördiga provinserna var en av tusentals i landet. För trettio år sedan såg de likadana ut allihop för det otränade ögat. Man hade sina höns, sina risfält och sina dagliga sysslor. Var och en hade på sitt sätt sin plats i byn. För några var det inga problem och för andra var det värre. Alla var på något outtalat sätt ändå överens om att det var Buddhas vilja att det skulle vara på det här sättet och dog någon av undernäring eller blev det mat över så var det menat att det skulle vara så. På tidiga -80-talet kom en delegation från Regeringen på besök i byn. Det var en stor händelse. Byborna bjöd av det bästa de hade att bjuda och gästfriheten var oinskränkt. En Mr. Peng, bördig från ett grannland, var med på besöket och det talades om nya metoder att bruka marken och effektivisera det traditionella jordbruket. Regeringen hade medel att förfoga över och med stöd från både Världsbanken och IMF var saker i görningen. Få bybor blev inte bländade av

Många av oss bygger sin verklighetsbild på vad vi får återberättat av andra. Människan har alltid hängivit sig åt historieberättning och såväl språk som kulturer har sitt avstamp i vår verbala tradition att föra berättelser vidare från mun till mun, från penna via papper till öga eller från tangentbord till öga. Vårt sätt att kommunicera är centralt och skiljer sig på många punkter från andra organismer i naturen. I dagens Sverige bygger många sin bild av världen på intryck de får från till exempel följande källor: - TV4-nyheterna, eller möjligtvis SVT - Någon dagstidning – lokal eller kanske SvD eller DN - Aftonbladet eller Expressen som regel på nätet - Vad andra pratar om i fikarummet (vilket oftast är vad som avhandlats enligt ovan) Vi nöjer oss så. Och så tittar vi på vad det är för sorts budskap vi får till oss en vanlig dag från media. En helt vanlig dag (den 28 februari 2013) på t.ex. dn.se kan man läsa om (i tur och ordning): 1. Att strypt budget slår hårt mot amerikanerna. 2.

Du är ingen medelmåtta. Ingen är medelmåtta. Medelmåttor är en myt! Den grå massan, den anonyma och uttryckslösa flocken människor du tror finns där – de finns inte. De du tror är den grå massan är inget annat än människor du ännu inte känner och därför så tror du att de ”tycker som alla andra”. Visst finns det gott om människor som anstränger sig för att vara som alla andra. Vi pratar gärna om vad som är normalt. Vi pratar om att det är normalt att ha sex två gånger i veckan, att ha skostorlek 38 för kvinnor och 42 för män. Att det är normalt att tjäna 27 500 kr per månad och att det är normalt att köra lite fortare än vad hastighetsskyltarna säger på vägarna. Däremot är det inte normalt att till exempel drömma sanndrömmar, att tycka att någon annan än den man är gift med är vacker, att bada utan badkläder, att sjunga för sig själv när man är ute och cyklar en vårdag, att dras till en människa av samma kön eller att rapa efter maten. Inget av det är normalt . Ändå är det saker som

Alla de där sakerna du fick lära dig i skolan – använder du dem så där ofta som du fick lära dig i skolan att du skulle komma att använda dem i framtiden? Hamnar du ofta på perrongen efter att ha somnat till lite för länge på tåget och ser en skylt som säger ”Ulan Baltor” och utbrister – ”ja! Jag är ju i Mongoliet – vad skönt, då vet jag att jag är östsydost om min hemort och att valutan är Tugri”. Viktig vardagskunskap. Eller så kan du – när du finner dig med punktering vid vägkanten tacka skolan för att du kan räkna ut hur hög linjen från mitten av basen på triangeln är med hjälp av Pythagoras sats. Vad du däremot aldrig (såtillvida att du inte gick fordonstekniskt program, förstås) fick lära dig var hur du byter däck på bilen. Inte heller har du fått bittraste inblick i asiatiska språk fastän de talas av långt fler än till exempel de som talar tyska. Fortsätt gärna att fundera över de saker du lärde dig i skolan och gör en liten lista. Grattis till en massa kunskap! Och vem vet, kan

Det här är en text som jag skrev under ett par tropiska dagar för att smaka på idén att skriva en mer fullständig bok. Smaken var god och jag är övertygad om att jag en vacker dag kommer att fortsätta. Sannolikt just i tropikerna – orden har ett annat flöde i det fuktiga varma ljuset. Men varför inte låta testskottet ändå nå några läsande sinnen? Jag postar det här som en liten serie om nio delar. En del om dagen från och med idag. Ta det för vad det är – en första lite mer kontinuerlig provskjutning av det sammanfattande ordet.

Tvingad till insikt om mitt förhållningssätt till livet av de inbyggda skyddssystemen. Att låta det bli vad det blir och njuta färden är att överge ambitioner och kontroll. Skapande ur nollpunkten är ljuvligt och bedrägligt likt planerat konstruerande men det senare konsumerar kraft under det att det tidigare ger upphov till gränslös energi. Systemet visar blåskärm för att förhindra dataförlust och för att förebygga skador på hårdvaran. Anledningen är att jag samtidigt som jag tycker mig vara i flödet envisas med att stå vid sidan om och analysera. Inte minst här. Den varma punkt som utgör flödet låter sig inte beskrivas. Det är en ren känsla och den är precis det där som utgör kärnan i Hennes visdom. När vi åter vandrade upp för berget var hon full av tillförsikt. Jag – å min sida – försökte kontrollera mina tankar. Upplevde hur naturen var en distraktion. En distraktion jag krampaktigt höll mig i eftersom jag inte mäktade producera tillförsikten. Tydligt illustrerat. Distraktion Jag

Jag beslutade ta en omstart. Har spenderat dagen i sovande läge och låtit tankarna glida genom det febrila draperiet som de själva önskat. Efter bästa förmåga åtminstone. Jag fann en punkt. En punkt med tre poler. Det är vid den punkten jag har en tendens att ta i för hårt, gång på gång. Det räcker med förtröstan men ändå trilskas jag med att trycka på och bråka. Varför måste jag så envist förändra den värld som inte gjort mig annat än gott i det större perspektivet? Feberdrömmen var i övertydligaste laget. Jag var i skolan igen. Inte första gången precis. Det var tydligt hur jag slogs och hur andras frihet blev en besatthet som tillintetgjorde effekten av min egen. Frihet – ja. Kommentaren kring hur fri en fågel är knöt an till den protokollförda frågan kring hur länge en fågel lever. Månne bor svaret i frågornas skärningspunkt. Så satt jag där igen vid den salta stranden med rött vin i glaset och hörde dem prata om livet. Jag var ovanligt tyst och jag märkte hur skönt det var. Ljuvli

Just det fingret. Vaknade mitt i natten med den där jävla känslan igen. Det var hårt. Jag blev fly förbannad. Tvärilsk mitt i sömnen. När dagen sedan tog sin början var vrångan ett faktum. Att falla från den nivån, från den känslan – det var ett hårt fall. En så genuin besvikelse var det länge sedan jag kände. Allt jag gjorde var att mata lite hästar utan vantar. Ska det vara så jävla svårt att få behålla balansen – va? VA? Så jag frågar mig vad det är jag gjort, vari jag begär något på grund av okunskap som resulterar i denna smärta. Två år har det hållit på och jävlas. Ilsket och syrligt kastar jag ur mig frågan rätt ut i universum under det att jag håller på att brisera av den där ilskan som är exakt densamma som i somras. Eller – vilken sommar, förresten. Jag märkte ingen. Så får jag svaret att jag ju faktiskt bara stack. Att jag lämnade alla de tankar jag byggt upp precis som de var innan jag åkte. Att jag redan två veckor innan vi satte oss på planet var in i obalansen, smakade p

Aldrig tidigare har det varit så inspirerande att skriva. Jag vet inte om det beror på platsen där jag var, på den mentala frihet jag givit mig själv att låta det bli som det vill eller beslutet att inte nödvändigtvis göra färdigt allting själv. I alla händelser var det en gravt förlösande känsla som hittills givit upphov till oväntat många nedslag samt en och annan nyupptäckt insikt. Kopplingen skuld och människovärde var lika självklar som oväntad. Kul! Dagarna i tropikerna gav sent på gårdagseftermiddagen just den utdelning – vid sidan av skrivandet – som jag innan vi åkte förutsatt mig. Att finna balansen. Inte återfinna utan att finna. Eftersom jag aldrig riktigt haft den. Nu tyckte jag att det var dags. Det var lätt att fokusera på andningen i havets närvaro och utan rädslans andar flaxande omkring. Relativt snart insåg jag att jag inte var förtjänt att bryta med LCHF utan höll i min kostvana hemifrån. Det var inte alltid lätt att hitta bra mat men trägen vinner. Maten i kombinat