Del 4: En gång i Asien

Byn där Leem växte upp i en av de nordöstra bördiga provinserna var en av tusentals i landet. För trettio år sedan såg de likadana ut allihop för det otränade ögat. Man hade sina höns, sina risfält och sina dagliga sysslor. Var och en hade på sitt sätt sin plats i byn. För några var det inga problem och för andra var det värre. Alla var på något outtalat sätt ändå överens om att det var Buddhas vilja att det skulle vara på det här sättet och dog någon av undernäring eller blev det mat över så var det menat att det skulle vara så.

På tidiga -80-talet kom en delegation från Regeringen på besök i byn. Det var en stor händelse. Byborna bjöd av det bästa de hade att bjuda och gästfriheten var oinskränkt. En Mr. Peng, bördig från ett grannland, var med på besöket och det talades om nya metoder att bruka marken och effektivisera det traditionella jordbruket. Regeringen hade medel att förfoga över och med stöd från både Världsbanken och IMF var saker i görningen.

Få bybor blev inte bländade av uppvisningen. Många var skeptiska, men auktoriteten för Regeringsmännen var stor eftersom ju självaste Kungen uttryckt sitt stöd för dem. By äldsterådet var inte helt överens men det blev beslutat att – som i de flesta andra byar runtomkring – moderniseringen skulle inledas. Inte minst eftersom alla runtomkring tänkte göra samma sak.

Några år senare kom representanter från Mr. Pengs företag till byn med maskiner och material. Det byggdes maskinhallar och en del av lokalbefolkningen lärde sig snabbt av de ditresta. En del blev sittandes utanför och inte få av dem började ta för sig av de starka drycker som fraktades med varubilarna som nu kunde ta sig fram till byn på de nybyggda vägarna över fälten.

Moderniseringen kostade pengar och de statliga programmen erbjöd finansieringsstöd. Det gick ut på de som valde att bygga maskinhallar och investerade i maskiner och utrustning fick mycket förmånliga (jo, det försäkrade MR Pengs företrädare) lån som skulle betalas tillbaka på så kort tid som tio år baserat på de uppskattningar man gjorde på avkastningen från det moderniserade jordbruket.

Tio år senare var inget lån ens delbetalt. Eftersom så gott som alla byar i alla de norra provinserna moderniserat sina jordbruk och verkligen behövde få in pengar till avbetalningar och ränta för de kanske inte rätt igenom förmånliga lånen så sänkte många byar priserna. Marknaden för ris var minst sagt körd i botten. Det började bli bekymmersamt på landsbygden och vad som tidigare varit en självförsörjande ort var idag helt beroende av att kunna betala varubilarna från landsvägen eftersom man fokuserat på just ris och därför inte hade allt man behövde för att vara självförsörjande.

Lånen skulle betalas och hushållen i byn saknade pengar. Till all lycka ägde MR Peng numera också en semesterö i en av de södra provinserna. Han hade köpt ön av en staten ganska billigt eftersom det fanns en försvarsanläggning på den och eftersom han lovat att bidra med infrastruktur.
Mr. Pengs medarbetare erbjöd byborna att ge de mest lovande av sina barn chansen att jobba med uppbyggnaden av hans projekt semesterparadiset. Eftersom många inte hade något jobb var erbjudandet uppskattat. Nästan etthundra unga vuxna mellan 16 och 25 år följde med på den första bussen som i nästan två dagar skumpade runt på den så bekanta landsbygden för att så småningom nå färjeläget i söder.

De knappa hundra andades ny, exotisk luft och njöt av båtresan. De visste att de skulle rädda sin hemort och att de skulle få jobba hårt. De skulle få jobba för pengar av vilket den största delen skulle skickas hem till byn för att betala för varor som medicin och mat – och för att betala skulderna som fanns i de flesta lite större familjer. Huvudsakligen det sistnämnda.

Arton år senare insåg Leem att hon spenderat halva sitt liv på ön. Hon kom hit som artonåring och hade hittat sin make här. Med undantag för slutet av de tre graviditeter hon varit igenom så hade hon i genomsnitt varit på ön elva månader om året – hon och hennes make. Barnen hon fött hade vuxit upp under morföräldrarnas försorg hemma i byn i norr och hon träffade dem en månad om året, kanske någon gång till om hon tjänade lite mer än vanligt och kunde köpa bussbiljetter åt dem att komma ner till ön.

Hon jobbade från klockan nio på morgonen till klockan 20 på kvällen, sju dagar i veckan, elva månader om året. Så hade det varit sedan hon kom till ön. Av allt hon drog in gick ungefär hälften till hennes familj hemma i byn och hälften täckte hennes kostnader på ön.


Någon som hört termen slaveri?

Historien är någotsånär påhittad men har sina rötter i verkligheten. Jag tyckte den behövdes om vi ska ta och angripa det här med pengar, ekonomi och finans. Vi hintade ju om att det kanske kunde vara pengar som den drivande kraften bakom att försöka hålla dig i ett slags tillstånd av hopplöshet så att du lättare köper det som reklamen säger åt dig att köpa.

Människohandel har förekommit i alla tider och av alla sorters pengar människan har haft så är ändå pengar (och framförallt kvinnor) den genom tiderna mest använda valutan. Det halvfiktiva exemplet ovan visar hur det kan gå till och mönstret syns om och om genom historien.

Det påhittade exemplet är givetvis inspirerat av Thailand och där blir detta med kvinnor som valuta extra tydligt. När det kommer nya barn till världen i någon av de byar där de som jobbar elva månader om året åt Mr. Peng så jublar byn. Man har blivit rik – man har fått en ny människa som kan dra in pengar till byn och på sikt göra dem fria. Givetvis kommer de aldrig att kunna jobba sig kvitt sin skuld men man lever på hoppet, inte sant?

Thailand har av många skäl tydligen mer användning för kvinnliga arbetare än manliga. Vore det inte så skulle man inte se den enorma konverteringen av män till kvinnor – (ladyboys) just där. Marknadskrafterna kräver fler kvinnligt attribuerade arbetare och då ser marknaden också till att få människor att inte bara överge sina byar och barn utan även att lämna sitt kön för ett nytt liv som ladyboy.


Nu kanske allt det där låter hemskt och avskyvärt. Det behöver det ju inte nödvändigtvis vara. Man får ta en titt på vad livet är – i det lite större perspektivet. Thailändarna är världsledande på den punkten. Deras sätt att se på vad livet är, varför och hur gör att de fortsätter att vara världens gladaste och trevligaste folkslag trots att många av dem en vanlig arbetsdag har häcken full på ett helt annat sätt än vad vi menar hemma i våra Svenska kontorslandskap.

Utan att gå in alltför djupt (!) på detta med Buddhismen så kommer ändå en kort introduktion. För det första är Buddhismen inte en religion. Jag vet att du fått lära dig att det är så, men det är fel. Buddhismen är ett sätt att se på livet. En handfast verktygslåda för den som är här på jorden och ett sätt att se meningen i alltihopa.

I korthet: Allt mänskligt lidande beror på begär. Begär kan vara allt från hunger till maktbegär. Begär – i sin tur – beror på att man inte ser ordentligt, alltså att det är något man missat i varför saker och ting ser ut som de gör. För att se rätt finns det en snitslad bana – Tao – en väg man kan färdas efter men som man måste finna själv. Det hela är både mycket enkelt och mycket komplicerat, men det är väldigt genomtänkt.

Så om vi svenskar mår dåligt på grund av låt oss säga huvudvärk – vari bottnar denna huvudvärk? Att vi suttit framför våra iPaddor och fått en kombination av fyrkantiga ögon och paddnacke. Varför satt vi där? Eftersom vi ville se om någon tryckt på Gilla för våra statusuppdateringar. Varför gjorde vi det? Eftersom vi vill ha bekräftelse? Varför vill vi ha bekräftelse? Eftersom vi känner oss otillräckliga och obetydliga men att få Gillningar på Facebook får oss att känna oss lite bättre. Det är ju inte riktig sunt, eller hur? Vad är det vi inte ser som får oss att göra på det sättet? Har vi hamnat lite i diket – alltså utanför vägen? Är det inte så att det finns en väg där du (jag) hör hemma, vår väg i livet. Det finns något som jag mår bra av att göra, uttrycka och känna. Kanske söker jag bekräftelse på facebook eftersom något annat drar mig ner i diket. Kanske trivs jag inte på jobbet. Kanske suger mina kollegor eller min partner all min energi. Meningen med mitt liv är ju att jag ska finna vägen och jag kommer att reinkarneras till dess jag gjort det. Varför inte börja på en gång och försöka nysta i vad det är som står i vägen för att se min väg?

Ett vanligt problem som står i vägen för oss svenskar är pengar. Vi har inte råd med de saker vi önskar oss i livet och om det är något bekymmer någonstans så är det nästan alltid på grund av att det saknas pengar. Det är egentligen rätt märkligt eftersom mängden pengar är helt obegränsad. Finansiella pengar. Det blir morgondagens ämne.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter