Nils Erik Wallman

"Chefsanalytiker: Risken för ny finanskris i USA inte särskilt stor" [DN] Fars? Om en enda person läser artikeln utan att skratta på sig är det faktiskt ren tragik. Pengar var nog en god idé en gång i tiden. Men pengarna tillsammans med mer livsnödvändiga saker har sedan medeltiden kidnappats av en liten skara med utpräglat ointresse för människans bästa, själens välmåga, kärlek och värme. Snart dags att fullkomligt skita i pengar.

Så här i pridetider är det ju extra viktigt för mainstreammedia att visa sig från sin HBT-vänligaste sida. Något som kanske gick lite till överdrift när den absolut förödande nyheten om den oacceptabla hanteringen av Henning Mankells bagage nådde en häpnande värld tidigare denna morgon. Dubbel sensation i pridetider. Rubriken på själva artikeln är kanske inte riktigt lika brännande... Stora nyheter inom bagagehantering. Även jag kan dra mig till minnes tillfällen då jag fått min väska. Emellertid aldrig på eller via Heathrow ("i seem to have lost my baggage", "right, Sir - I think Tom took it. Hethrows things away I'm afraid.") Storyn kan läsas här [SvD] . Detta är verkligen fördjävligt. Så absolut oförlåtligt kränkande. Alla turister som helst som åker på provokativt real-life-looking-for-drama-and-loads-of-attention-safari har rätt att förvänta sig en korrekt bagagehantering och rekommenderas därför att medföra värdefulla handlingar, till exempel manuskriptet

Det här tyckte jag var absurt på något sätt. Nu väntar vi spänt på "toalettbesöket presenterades i samarbete med Lambi", "dödsfallet presenteras av Fonus", samt "klamydiatestet sponsras av Stadshotellet". Från SvD.se. Själva artikeln är en annan historia. Inte ett dugg ointeressant. Som notiserna brukar vara innan de hunnits "böjas till".

Vi har fått höra att vi har något som kallas "äktenskapstycke" från diverse håll. Tyckte det var ett underligt ord - kolla här om du vill bli 100 på vad det är. Och visst kanske det ligger något litet av sanning i just det påstående, döm själv: Äktenskapstycke, fångat av Per Broberg I går kom bilderna från den beryktade bröllopsfotografen, levererade personligen på trappsteget. Kul, eftersom just jag och min gemål levt i en relativt torrlagd miljö vad gäller bilder från just den dagen relativt många av de som firade med oss. För min del såg dagen ut ungefär såhär: Fixa det sista ute i ladan in för partajandet Skutta i duschen 13.10 och hinna dricka kaffe med morsan innan avfärd mot kyrkan helt enligt plan kl 13.51. Ankomst till kyrkan 14.00 skarpt. Lagom för att inte hinna bli så speciellt uppvarvad inför det cerimoniella. Vänta en stund på att klockarna ska ringa och för att få syn på bruden. Få syn på bruden, förd av en beryktat slagfast morfar. Efter att ha kommit en bit

Oerhört mycket av det vi har omkring oss är konstruerat för att hålla oss upptagna och frustrerade. När du tycker dig se en brist på systematik, effektivitet eller ser en systematiskt bristande vilja att hjälpa dig – då har du med all sannolikhet hittat en av de oerhört många frustrationsgeneratorer vi omges av. De billigaste frustrationsgeneratorerna är emellertid de politiska och legala. Bland de mest absurda är nog den lagstiftning som finns i vissa stater i USA där det är förbjudet att ta tillvara sitt regnvatten. [NaturalNews.com] . Långt, långt vanligare är telefonbaserade system för självbetjäning. De är oslagbara frustrationsgeneratorer. Det är emellertid mycket lätt att förstöra frustrationsgeneratorer. Skrattar man åt dem börjar de gå baklänges. Jo, det är sant. Och om inte det hjälper kan man ställa sig följande fråga: Är det inte så att många av dessa frustrationsgeneratorer faktiskt existerar för att skapa en frustration tillräckligt stor för att genomföra en större föränd

Det finns de som påstår att jag har för mycket tid. Att jag tänker för mycket. Och jobbar för lite. Att det finns ett samband. Jag är inte helt övertygad, faktiskt. Det kan vara precis tvärt om. Som ett utslag av just dessa sorters funderingar kikade jag i en mycket gammal bok häromveckan. Första Mosebok för att vara mer specifik. Där finns en historia om en orm som övertalade människan att smaka frukten från kunskapens träd. Episoden går under benämningen syndafallet . Detta med kunskap, det är något vi tidigt lär oss att inte ifrågasätta. Lär oss. Och visst är kunskap det mest användbara verktyget av dem alla. Men även om det inte väger något så kan det ligga i vägen. För kunskap och färdigheter hindrar ofta intuitionen att flöda fritt. Om man studerat till linjeexpert blir det svårare att se de mönster linjerna bildar. Att vara mästare på sin gren kan göra att man bara ser droppen och inte havet.

Havet. Det lugn, de insikter och den kraft det ger. Jag är mest vatten. Hela min värld är mest vatten. Två väte en syre. Den heliga treenigheten som hela vår verklighet vilar på. Havet är en stor, stor samling vatten. Kanske är det därför det känns magiskt att stå vid havets rand. Ju större hav, desto starkare magi. Det vågar jag påstå. Gudinge

Antingen är det så. Eller så är jag ohyggligt grundlurad. Hur det än är så går det inte att avfärda. Övervägandena har varit många. Men blir fler. Punkt efter punkt har knutits samman till en väv. En tydlig struktur mot vilken observationerna framträder i ett logiskt, hanterbart och navigerbart perspektiv. På nära håll – i den intellektuella lekens virvlar bor tillfredsställelsen i att förstå. I att finna mönstren som gör att man genom att korsreferera rökridåerna faktiskt kan begripa vad det är som döljs och därigenom utläsa tystnadens budskap. Men på lite håll ser man det ohyggliga. För speciellt hyggligt är det ju inte. Inte ett dugg. Men det gör ju inte saken mindre ofrånkomlig, hur man än vrider och vänder på saken. Viktigt att vrida och vända. Mycket viktigt. I det större perspektivet är det egentligen alldeles sagolikt. Inte på något sätt relaterat till det som kallas verklighet utan så oerhört mycket verkligt än så. Det känns som om vi har varit här förut. Som om vi har korsat

BP är ämnat för offeraltaret, förefaller det som. Intressant att en photoshopmiss faktiskt läcker hela vägen: Gizmodo , SvD . BP borde hyra in Photoshopkompetens från NASA - där är de lite vassare. Eller fråga min fru, då - hon är verkligt badass på PS.

Ett gäng Uppsalaforskare har kommit fram till att när norra halvklotets insjöar blir varmare släpper de ifrån sig större mängder koldioxid [DN] . Ganz Richtig! Men varför blir sjöarna varmare? Universellt, min bäste Watson. Universellt. Jorden är en himla varm kropp.

Ungefär halva dagen är det vindstilla. Ungefär halva dagen blåser det. Vindens riktning känns stokastisk. Jag har en distinkt känsla av att samma luft blåser fram och tillbaka dag in dag ut. Den har inte med sig de europeiska dofterna. Den bär inte den Norska havsfukten. Inte ens en lite doft av den närbelägna kusten och dess pappersbruk. Men den blir lite, lite torrare för varje dag.

I bakhuvudet, rytmen, ljusen, dansen. Just den dansen, i all sin uppsluppenhet ett slags enkel men komplett extas. Mot fonden av en fullkomligt komplett dag till det ljuvligaste av högtider. Till bevis och stadfästande av vår kärlek och vårt gemensamma öde. Till bevis av nuet. Ett återkommande nu. Lyckan över henne är komplett. Hon är komplett. Så rullar bandet bakåt några månader – till farsans död. Precis som väntat. Jag blir inte sorgsen, underligt nog. Kanske är det för tidigt. Kanske hänger jag i hängmattan – stadigt bunden mellan den akuta bortgångens ljusa björkstam och den orubbliga saknadens ek lite längre bort. Mellan farsans död och kärlekens högtid står vad som verkar vara Insikten. De står där som tre orubbliga punkter, dessa händelser – på precis samma avstånd från varandra. Insikten är en komplicerad historia, lika mångfacetterat komplicerad som den är otvetydig och enkel. Längst ut i tentaklerna trevar den, avvaktar det korsvisa bekräftandet av intuition och intellekt.

En vecka sedan den intensivaste dagen i mitt liv. Den intensivt roligaste, lyckligaste och intensiv i fråga om intryck. Den här dagen, en vecka senare är inte ett dugg intensiv. Lugn, avvaktande, nästan meditativ. Underbara, omväxlande liv.

För andra gången säger vi farväl till Gaby. För andra gången efter en helt sagolik högtrycksvecka utan tak. Hon är snygg, distinkt, har en oerhört skön ratt och en enastående liten distinkt spak. Men bäst av allt, hon går att få topless med ett knapptryck. Då klär hon skötsamt av sig och stoppar sitt hårda skal likt transformers i sin snygga bakdel. Säger allt

Innan jag träffade Sara trodde jag att äktenskapet var ett slags religiös/samhällelig konstruktion för att få par att lova varandra sådant man inte kan hålla och invaggas i en konstruerad trygghet. En trygghet av den där sorten som emanerar ur rädsla för att förlora kontroll eller rädsla för att vara ensam. Jag trodde att äktenskapet var instiftat för att gemålerna i en falsk trygghet skulle slippa vara rädda och att det i själva verket kom en massa ont ur att gå och gifta sig. Att man skulle komma att ta varandra för givna, att själva akten och den där nödvändigt onda festen var en parad i prins- och prinsessedrömmar parat med rent skrytmånseri. Vilket enbart visar hur respektlöst jag fårhållit mig till kärleken. Och till de som faktiskt välsignats att få uppleva äkta kärlek innan mig, särskilt mina egna föräldrar. Och – till min förvåning – visar det också hur respektlöst jag faktiskt förhållit mig till religionen. Det hände något stort i lördags. Om jag bara fick leva en dag, då sku