Nils Erik Wallman

Första skoldagen och det ena med det andra. Åkte till kontoret (eller var det scenen) strax efter skolstarten i gott sällskap och blev här tills nu. Klockan börjar närma sig fem och jag summerar arbetsdagen med ledning av post-it-lappen här bredvid. Det har varit en bra arbetsdag. Imorgon är en annan dag. Arbetsdag? Det får vi se. Arbetsplats. Nu - hem till skogen!

Såg denna visualisering av talad text och insåg att orden är som öar i en skärgård, som en delmängd av bottenkonturen ovan ytan. Och så vidare. Öar.

Hej! Det är varmt i luften. Ganska stilla. Ekolodet visar 21.7 grader och ett djup på 3.5 meter. Det kan inte vara mer än tjugo meter till den lilla ö jag ankrat upp utanför. Vattnet är Storsjön och runtomkring passerar då och då en båt. I många av båtarna sitter det två personer, ibland fler. I någon enstaka sitter det endast en person. De flesta är små utombordare mellan fyra och fem meter och de allra flesta har fiskespön ombord. Det skvalpar stillsamt mot skrovet eftersom jag lagt mig i lä och den sena eftermiddagssolen gassar på västerifrån. Tillagd. Ön är hur liten som helst, men den har en strand. Det där båtarna som åker förbi ser ut som våra gjorde. Den långsamma med sexhästarsmotor, den orangea 15-hästarscresenten (418), den överbyggda med den krånglande 35-hästars Chryslermotorn och kanske mest den Arrow 425 du köpte efter att jag hade stuckit. Den finaste båt vi någonsin hade – alldeles ny i både skrov och motor och fantastisk i sjön de få gånger jag använde den. Kanske lig...

Det blev några dagars reflektion. Badande. Skönt skvalp på en understundom regnig, böljande yta. Hittade någon som sammanfattat en hel del begripligheter här .

Who´s story? Mine? His? "Each of us is ultimately the Hero - moving through His Story." David Wilcox. Det sitter i orden...

Fortsätter balanserandet mellan ljus och mörker och tar det till navigationens värld. Vilka än polerna är så bor de ju i varandra. Om mörkret måste finnas för att ljuset ska vara greppbart och definierbart – är det inte samma sak åt andra hållet? Att ljuset måste finnas för att mörkret ska kunna finnas. Eller är det tvärtom? Mörker kan existera utan ljus, men inte i ljus. Ljus kan existera utan mörker (men det kan inte definieras), men ljus kan också finnas i mörkret – det ser man enklast en stjärnklar natt. Om universum istället varit ljust hade vi inte fått syn på de mörka stjärnorna. Det är mycket möjligt att de finns, men vi ser dem inte. I natt drömde jag en väldigt färgstark dröm. Det åskade ordentligt under de tidiga morgontimmarna och i min dröm vaknade jag upp och kände marken vibrera under sängen. Jag blev inte förvånad. Jag visste att det var rimligt att jorden behövde skaka loss lite och bestämde mig faktiskt för att somna om en stund eftersom det inte fanns så mycket jag k...

Västerfjärden sedd från bryggan på Färsenön.

Från SvD näringsliv idag. Synnerligen goda nyheter.

Har du funderat på hur verkligheten fungerar? Det har jag. Ganska mycket, faktiskt. Har du kommit på något? Trodde väl det. Har jag också. Ska vi jämföra? Så här tror jag att verkligheten fungerar: Du kan bara vara på ett ställe samtidigt. Låt oss för enkelhetens skull illustrera det stället med en punkt: Punkten är du som du är nu vid en viss punkt i tiden: Och visst är det så att om man tittar på olika punkter i tiden så är du också olika personer. Vi förändras med tiden. Med punkten i tiden (tidpunkten). Från vårt perspektiv är ju tiden helt rak och plan. En sekund är en sekund är en sekund. Att bara befinna sig i tiden borde ju innebära att vi utvecklades helt logiskt i takt med att vi blev äldre och äldre. Så ser sällan livet ut. Saker händer. Saker som tvingar oss att ändra på oss. Varför händer det saker? Det är här verklighetens konstruktion kommer in i bilden. Håll i er nu. Verkligheten skapas av dina tankar. Tankarna kan ha olika form och de är rörliga. Ungefär såhär – en bil...

Den här bilden kan nog vara lika användbar idag som för tre år sedan:

Tvingad till insikt om mitt förhållningssätt till livet av de inbyggda skyddssystemen. Att låta det bli vad det blir och njuta färden är att överge ambitioner och kontroll. Skapande ur nollpunkten är ljuvligt och bedrägligt likt planerat konstruerande men det senare konsumerar kraft under det att det tidigare ger upphov till gränslös energi. Systemet visar blåskärm för att förhindra dataförlust och för att förebygga skador på hårdvaran. Anledningen är att jag samtidigt som jag tycker mig vara i flödet envisas med att stå vid sidan om och analysera. Inte minst här. Den varma punkt som utgör flödet låter sig inte beskrivas. Det är en ren känsla och den är precis det där som utgör kärnan i Hennes visdom. När vi åter vandrade upp för berget var hon full av tillförsikt. Jag – å min sida – försökte kontrollera mina tankar. Upplevde hur naturen var en distraktion. En distraktion jag krampaktigt höll mig i eftersom jag inte mäktade producera tillförsikten. Tydligt illustrerat. Distraktion Jag ...

Jag beslutade ta en omstart. Har spenderat dagen i sovande läge och låtit tankarna glida genom det febrila draperiet som de själva önskat. Efter bästa förmåga åtminstone. Jag fann en punkt. En punkt med tre poler. Det är vid den punkten jag har en tendens att ta i för hårt, gång på gång. Det räcker med förtröstan men ändå trilskas jag med att trycka på och bråka. Varför måste jag så envist förändra den värld som inte gjort mig annat än gott i det större perspektivet? Feberdrömmen var i övertydligaste laget. Jag var i skolan igen. Inte första gången precis. Det var tydligt hur jag slogs och hur andras frihet blev en besatthet som tillintetgjorde effekten av min egen. Frihet – ja. Kommentaren kring hur fri en fågel är knöt an till den protokollförda frågan kring hur länge en fågel lever. Månne bor svaret i frågornas skärningspunkt. Så satt jag där igen vid den salta stranden med rött vin i glaset och hörde dem prata om livet. Jag var ovanligt tyst och jag märkte hur skönt det var. Ljuvli...

I dag hade jag verkligen velat haft en sådan här mojäng. Det hade sparat på krafterna lite. Men i brist på en slik åker jag gärna flygplan en god stund. För nu har det slagit stopp i det mentala maskineriet och enbart hög luftfuktighet, salt vatten, kallt vin och ett perfekt dansgolv kan reda upp den kreativa överdos jag utsatt mig själv och min omgivning för den senaste tiden. Om jag inte skriver något här på en dryg vecka så betyder det att avkopplingen från sinnet fungerar. Annars - ja. Ni förstår säkert. Minecraft-GPS

Jag skrev 1222 ord på planet mot Luleå igår kväll på temat att gräva där man står. Det blev inte helt lyckat inser jag när jag nu i väntan på planet hem igen skummade texten. Men jag ritade ett par bilder i går som jag är väldigt nöjd med. Inte så mycket för dess artisiska fulländning utan eftersom de är användbara. Bild ett: Visar hur stora organisationer kapslar in och ökar avståndet mellan de som verkligen begriper vad de sysslar med. Bild två: Visar hur man med några enkla förändringar skulle kunna öka effekten ohyggligt avsevärt men inte utan att trampa mången okunnig tjänsteman på foten. (Men visst ser det egentligen ut som något hemstickat och varmt?) I övrigt har dagen varit intressantare än väntat. Inte helt oväntat har den givit upphov till nya infallsvinklar och kontakter som med all sannolikhet blir till gagn för det projekt som infunnit sig i den absoluta fokalpunkten för samtliga hittills pågående inriktningar.

När jag kom till hotellet som egentligen inte var ett hotell utan en samling småhus var huvudet egentligen redan överhettat. Mörkret var en bit bort och jag var trött till följd av sedvanligt sönderhackad sömn. Jag försökte blunda men huvudet ville inte stanna. Istället gick jag mot havet. Ner mot den absolut ljuvliga stranden som även denna novemberdag välkomnade mig som besökare som bara den stranden kan göra med sin karaktäristiska klitterkrans att klättra över innan man når vattnet. Känslan var bultande. Bergfast. Öronbedövande. Jag hade beslutat att hålla spjället helt öppet under den här resan och med kraft forsade alla uppdämda känslor och tankar fram ur sina viloplatser. Nya former av skrivande bultade på dörren ackompanjerade av jobbmässiga expansioner. Idéer. Är de tankar, idéerna? Eller är de känslor. Det känns som om de är hybrider, de små rackarna. Snäcka går ju. Först som ett skönt kittlande regn – droppe efter droppe – mot huvudet för att öka till full hagelskur i vad so...

Demokrati – vilket absolut söndertjatat och luggslitet stackars ord. Folkstyre - ett styre har ju två betraktelsevinklar - hjulets och förarens. Numera ett kasta-in-där-det-behöver-låta-lite-bättre-ord i stil med ekologisk, empatisk, fri, enkel – ja. Demokrati har i allmänt språkbruk blivit en del av dum-vokabulären, kan man säga. Den som använder fraser i stil med "det ska vara enkelt", "valet är ditt", eller "det kanske bara är maskindisk, men du förtjänar ett perfekt resultat". Men livet då? Självaste livet - och då menar jag inte styret av kommuner, landsting, länder, världsdelar, ekonomin eller de krigsbevarande globala insatserna utan då menar jag livet. Den här upplevelsen vi har här – allt och undantagslöst allt inkluderat. Hur styrs den egentligen? Här är ett par tankar i all ödmjukhet på ämnet... Livet blir som vi tänker oss. Jo, jag vet att livet inte alltid blir som vi tänkt oss, men det blir även då precis som vi tänker oss att det ska bli. Gå...

Jag har alltid tyckt om kontraster. Att ena stunden stå med motorsågen i ett gammalt hus som ska få nya fönster för att ett par timmar senare sitta på ett plan någonstans med sågspånet kliandes under skjortan är en oförglömlighet. I mitt gamla liv var kontrasterna allt. Det var ur dem jag hämtade energi och inspiration och själva sporten dubbelliv är ju i sig en kontrastövning utan några direkta förbehåll. Sedan jag mötte Henne och kom hit så har kontrasterna förlorat sin tjusning en aning. Jag tycker fortfarande om dem men de är inte vad jag lever av. Jag flyter i understundom alltför många tankar fram i en kärleksvarm flod och försöker lyssna på pulsen och dess impulser. I en utbildning att låta känslan styra skutan och att låta det bli som det vill bli utan alltför hög grad av analys och tanke – det sistnämnda varandes ohyggligt mycket svårare än det låter för undertecknad. Kanske är det så att man väljer. I mitt fall kom kontrasterna som ett svar på en känsla av instängdhet. Efter ...

Jag har länge varit arg. Väldigt, väldigt länge faktiskt. De senaste fyra åren har ilskan varit uppvägd av alla trevligheter som finns i den myllrande impulsivt stillsamma vardagen, men under de senaste månaderna har ilskan ätit sig allt närmare sinnets tänkta epicentrum för att för ungefär en vecka sedan bubbla upp i en tämligen oklädsam eruption i godtycklig kontext. Inte så snyggt. Alls. Och knappast något att vara stolt över. Men allt har ju en mening och stoltheten har ju inte något annat syfte än att binda mig vid allt jag varit och gjort och förhindra mig från att erkänna mina misstag och därmed från att fortsätta växa. Alltså låter vi stoltheten vederbörligen förpassas till förgängelsens kyrkogård och erkänner att ibland gör man så. Beter sig illa. Av ilska. Och sittandes invid cykelskrällena i gatukorsningen är det nästan löjligt symboliska vägvalet. Fortsätta bubbla ilska eller se dess anledningar i vitögat. Hennes närvaro, min gränslösa kärlek till henne och hennes smäktande...

Jag har jobbat inom IT-branchen sedan innan den kallades så. Jobbat med data. Varit programmerare – inte utvecklare. Innan Windows slog igenom, till och med. Vilket ju förklarar ett och annat grånande hårstrå. Jag har suttit här – vid havet, uppkopplad via modem och en lång, lång telefonsladd nere på hällarna och chattat i en antik First-Class-klient. Ojoj – åren går. Så jag vet att jag har rätt när jag säger följande: De verkligt högt värderade IT-företagen, eller kanske snarare deras tjänster erhåller i dag sin värdering baserat på hur många användare de har i sitt grepp och hur mycket information om deras vanor och ovanor som går att extrahera ur tjänsten på ett förtjänstfullt sätt. Värdet är direkt länkat till den ondskefulla pyramidens möjligheter att kontrollera. Faktum. Industriell IT, IT inom vården, IT för kommunikation utan central mellanhand – alla dessa företeelser har tappat i värde gentemot de hittepåmonetärt uppblåsta massmolnlagrade tjänsterna och det är ingen slump. Vi...

Nej, nu blev det inte riktigt rätt. Texten ovan pryder ingången till Uppsala Universitets Aula. Dess (p)åverkan på en stordel av stadens innevånares sinnen gör staden mer inskränkt än andra i god kyrklig och vetenskaplig tradition.