Solitär
Hej!
Det är varmt i luften. Ganska stilla. Ekolodet visar 21.7 grader och ett djup på 3.5 meter. Det kan inte vara mer än tjugo meter till den lilla ö jag ankrat upp utanför. Vattnet är Storsjön och runtomkring passerar då och då en båt. I många av båtarna sitter det två personer, ibland fler. I någon enstaka sitter det endast en person. De flesta är små utombordare mellan fyra och fem meter och de allra flesta har fiskespön ombord. Det skvalpar stillsamt mot skrovet eftersom jag lagt mig i lä och den sena eftermiddagssolen gassar på västerifrån.
Tillagd. Ön är hur liten som helst, men den har en strand.
Det där båtarna som åker förbi ser ut som våra gjorde. Den långsamma med sexhästarsmotor, den orangea 15-hästarscresenten (418), den överbyggda med den krånglande 35-hästars Chryslermotorn och kanske mest den Arrow 425 du köpte efter att jag hade stuckit. Den finaste båt vi någonsin hade – alldeles ny i både skrov och motor och fantastisk i sjön de få gånger jag använde den. Kanske ligger den i vattnet nu. Kanske de grannar som köpte den för en spottstyver till och med åker i. Men sannolikt ligger den på land och agerar ägodel. De förstod aldrig vattnet, de där grannarna. Inte i hjärtat.
(Nu kokar nog kaffet. Jo, det är sant – jag har skaffat en båt med kök i. Två kokplattor som luktar underbart av T-röd och ett kylskåp. Kylen går på el så man kan inte använda den precis hela tiden, men det känns väldigt seriöst och ombonat.)
Kaffet.
Du förstod vattnet. Jag vet inte om din pappa gjorde det, jag tror mest det var Evert, faktiskt. Och Sune, förstås. Och så vet jag att farmor gjorde det, även om hon visade det väldig respekt. Hursomhelst förstod du. Du var uppvuxen i strandkanten och din pappa tyckte precis som min om att bygga saker. Båtar. Från små, färgglada leksaksbåtar till rena flytetyg såsom Grodan Boll. Du byggde Grodan Boll III åt mig en vårvinter. Lackade den grön och byggde en dubbelpaddel i snickeriet. Med åren blev den alldeles mjuk i botten efter alla stenar jag kört på, men den höll tätt. Och den utökade räckvidden i mina äventyr.
Stora stenen mitt för lillstugan var ett fyrberg, den av måsar ständigt lika nerskitna gråvita stora stenen vid spetsen av den udde hällarna utgjorde var ett fjärran berg och den första stenön utanför ett kungarike. Där utanför fanns ytterligare en otillgänglig stenö som jag inte fick paddla till. Den hade svarta stenar mot land som alltid var våta av sjögången. De såg hotfulla ut och den ön – som jag bara satt min fot på en enda gång fastän den inte låg mer än femtio meter från land – var ett slags Mordor i mina solitära lekar.
Jag lekte mycket där nere i vattenbrynet. Mina alldeles egna lekar. Egentligen minns jag inte så mycket ur dem men det handlade om att bygga hamnar, flytta stora saker på vattnet, bygga broar och passager. Och så handlade det om att åka båt, förstås. Det var egentligen vad alltihop gick ut på. Att åka båt och att utforska. Att ta reda på vad som fanns bortom nästa udde, hur djupt där var, om där fanns någon lämplig ränna att göra farled av. Om det fanns några träd eller landmärken som kunde agera ensmärken för inseglande sjöfarare som jag.
Jag var kanske James Cook, fastän jag inte hört talas om honom. Jag upptäckte Bothany Bay och seglade in "Between the Heads". Jag seglade sydöst inne i viken och fascinerades av det vackra landskapet längst inloppet. Jag paddlade i min gröna farkost djupare och djupare in i den obebodda viken och fann tillslut sött vatten i floden Darlings utlopp. Bosättningarna och civilisationen växte till sig upp längst stranden. Kanske var det Sydney som tog form, ritad med kalkstensbitar på berghällen – vad vet jag? Terrängen har likheter i retrospektiv.
Retrospektiv.
Så började båtarna gå fortare. De du köpte, alltså. Den överbyggda Cresent 434:n som vi var och hämtade någonstans med mina dåvarande mått mätt rätt långt bort (jag tror det kan ha varit i Enköping) och dess illalåtande Chryslermotor som nästan alltid krånglade var äventyrets absolution när den kom. Jag minns inte vilket år det kan ha varit men jag undrar om det inte var sommaren efter att farfar dog. Det känns så. Du gick en studiecirkel i navigation på vårvintern, men jag tror att du tappade tålamodet på det sätt jag alltid brukar göra med studier. Du visste ju redan hur man navigerar. Och du kände de farligaste stenarna i de vikar vi tänkte besöka.
Du hade linjaler och sjökort samt böcker om navigation. Jag läste dem gång på gång på gång. Kunde inte lägga dem ifrån mig. Jag vet egentligen inte vad det var som var så spännande, de bara tilltalade mig. Jag sög i mig och drömde om äventyr. Att åka till Öregrund. Att ta båten runt Gräsö och hälsa på kusinerna. Att stiga iland på Örskär. Att åka ut mot Argos grund, åka till Furuvik eller kanske till och med hela vägen upp till Gävle. Det var hisnande drömmar som ackompanjerades av färgglada bilder ur tidningen Båtliv. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att recitera en artikel om en osedvanligt vacker segelbåt – "Min båt M30".
Hardtopen som vi hade gjorde det möjligt att övernatta ute till havs. Vi gjorde det aldrig men drömmen slog rot. Att lägga till ute vid själhällarna eller gåskänningen och laga mat över spritkök. Du köpte ett spritkök och lade det i skåpet till höger om fönstret mot diskbänken. Vi kom aldrig att använda det men äventyret låg där bakom luckan och jag öppnade ofta skåpet och tittade in på det. För att se att det fanns kvar om inte annat. Vi gav oss ut när havet lugnade ner sig om kvällarna och njöt av de långa dyningarna mot sensommaren. Det var varmt och vattnet var oljigt stilla men rörde sig ändå i långa, sugande dyningar. Det kan ha varit en gång eller tusen gånger. Jag minns det så intensivt att det inte spelar någon roll.
Oljigt stilla vatten.
Du brukade bre ut sjökortet på överbyggnadens tak och jag fick styra nästan hela tiden. Först gav du mig kursen med meningar som "sikta den där masten där borta", "sikta mitt på den där ön", eller "kör precis till höger om den där stenen". Med tiden övergick det i att jag fick en kompasskurs att hålla istället samt instruktioner som var lite längre. "Först ska du åka förbi en grön och sedan två röda". Så fick jag själv hålla räkningen och tänka ut på vilken sida av prickarna jag skulle åka. Så där gjorde du i allt. Gav mig vänliga ord att själv göra som jag ville med. Om jag ville lära mig så var det helt min egen önskan. Och du bara log och gav mig kärlek.
En kväll tog vi den lite trånga passagen via Klungsstens fyr mot Slada hamn. Det var seriös och rätt avancerad navigation. Du lät mig köra hela tiden och gav mig inte några instruktioner med mindre än att jag bad dig om verifikation. Jag växte en halvmeter den kvällen och när vi väl kom ut ur farleden kastade vi oss ut i dyningarna och hoppade längdhopp med båten. Det var som om vi var kungar av östersjön och det var knappt vi hann hem innan det blev mörkt. Jag vet inte hur många gånger som jag styrt mot de tre båthusen (numera fyra) i hamnen. Kvällssolen speglade sig alltid länge i dem så man kunde alltid hitta vägen hem fastän det började bli svårt att skönja horisonten. Vi pratade om att skaffa en båt med lanternor. Om att vara ute flera dagar. En båt med sovkojer och kanske toalett. Och kök förstås.
De kom upp från Öregrund en dag, moster och hennes man. De kom åkandes i en Uttern. En redig sak med inudrev och kök. En riktig drömbåt i mina ögon. I båttidningarna såg jag sådana båtar och vi pratade om att kanske en vacker dag. Jag internerade drömmen och gjorde den till en framtida verklighet. Ett program för mig själv att följa.
Så nu sitter jag här. Båten känner jag igen från en av de där utslitna båttidningarna som fanns i stugan. Jag minns hur härligt det såg ut att ha den där badbryggan som var avbildad snett uppifrån i recensionen av båtmodellen. Och hur mysigt det såg ut nere under däck med kök, toalett och krypin.
Spegelblankt.
Jag har varit väldigt ledsen sedan du försvann. Mycket mer ledsen än jag själv har velat begripa. Jag vill ju vara glad! Du vet ju hur glad hon gjort mig, min älskade och något litet småvuxna fru. Du såg ju vad som hände, inte sant? Kommer du ihåg den där kvällen för ganska precis fem år sedan då jag kom upp till dig och morsan med er hund. Ni hade varit i Italien tror jag. Jag var på väg till Sandviken och var i tagen att separera från ett liv ifrån er bägge – detta var första gången jag sa något om saken till er bägge. Det låg en blårutig duk på bordet och morsan kokade te. Vi käkade mackor med kryddost och ni fick se en bild på den som väckt mitt hjärta ur slummern. Ni var jätteglada bägge två. Jag såg det i dina ögon att du andades ut. Att du fick höra något du längtat efter att få höra väldigt, väldigt länge.
Jag saknade dig alla de där åren. Den kontakt vi hade var alltför sparsmakad och jag höll mig inlåst på ett sätt som gjorde att vi inte kunde leka som vi gjorde när jag var mindre. Du var världens bästa pappa. Hela tiden. Jag höll det emot dig att du var optimist, att du alltid lyckades hitta de positiva vinklarna på saker och ting. Jag förebrådde dig att du inte lät mig vara ett offer som de andra. Jag sa till mig själv och min falska omgivning att det inte alls var så utan att det var orealistiskt och skönmålat det du kom sättandes med. Jag till och med tänkte att du hade förstört mitt liv genom att göra mig till en optimist. Att det synsätt av värme och glädje du satt i mig var anledningen till att som gick fel och vad som hindrade mig från att nå framgång. Så illa var det. Jag vet inte om jag någonsin sa det till dig, men du förstod det säkert ändå.
Egentligen var det ju precis tvärtom. Jag gav mig av eftersom jag inte tålde skillnaden. Och eftersom jag fann upproret lockande, förstås. Jag fick lära mig en massa om att bråka och släppa ut aggressionerna. Aggressioner jag aldrig vetat att jag bar på. Kanske hade jag aldrig gjort det heller. Eller jo, men inte så.
Åren gick och jag fick allt svårare att se vad det var jag hade gjort.
(Nu börjar det åska i väster så jag tror att jag skriver klart det här hemma eller så. )
Hejdå sålänge, lilla ö.
OK. Nu är jag hemma. Det var underbart att trycka ner gasreglaget och känna henne gå upp i plan på den bitvis spegelblanka ytan. In mot hamnen var det absolut stilla och tilläggningen gick helt perfekt så som den gjort den senaste tiden. Det är kul att lägga till själv eftersom det kräver tålamod och tillförsikt. Visst styr man in flytetyget på plats med motor och styrning men det handlar mest om att se det hända i förväg. Tjusning.
Här hemma dånar huset av musik. Det är Hon som dånar loss på den där lilla "köksradion" som du kanske minns. Det är här jag hör hemma i varje bemärkelse av ordet. Du har ju sett hur vi har det. Du har varit med och byggt upp det. Jag saknar dig här också men inte på samma sätt som på vattnet. Mer indirekt. Genom de saker jag hade velat blanda in dig i, de frågor jag skulle ha ställt till dig här på uteplatsen om sommaren. Traktorn du skulle ha kört. Virket du skulle sniffat på och synat i sömmarna. Och alla de saker jag vill fråga dig om – stora och små. Det var här jag upptäckte hur illa det var ställt. Yrvaken i lycka och med utan is i hjärtat var glädjen att se dig här och ha dig nära enorm då när vi hittade hit. Jag var så vanvettigt lycklig att jag hunnit. Att jag fick ha dig nära igen innan det var för sent.
Men gradvis växte insikten att det inte skulle vara så länge. Jag såg det när du skrotade omkring här och ville, du som alltid var en kraftnatur i byggande och grejande. Min klippa i vad för sorts projekt det än rört sig om och som aldrig såg något som omöjligt. Jag såg hur du ville men hur din kropp inte orkade och jag såg hur ont det gjorde i dig. Du som väntat, precis som jag. Tydligen var det inte så långt kvar ändå. Vi hann precis återknyta så gick det över. Greppet mjuknade och jag såg sjukdomen äta på dig fastän du kämpade med att hålla det för dig själv. Och jag kunde inget göra. Jag kunde bara känna hur du försvann.
Jag minns varje minut av den sista helgen tillsammans. Hur du gick loss med röjsågen och med bergfast orubblighet fortsatte trots de skurar av förmaningar som sköljde över dig. Hur du i ren utmattning sjönk ihop på här nere i hörnet på gräsmattan och helt enkelt inte orkade mer fastän varje atom i din kropp ville. För du hade väntat, precis som jag. Du hade väntat på mig. Den där fina båten du köpte, den som knappt användes de första somrarna, den köpte du eftersom du hoppades att jag fortfarande bar på drömmen, inte sant? En dröm vi hade ena halvan var av och som kom ur den underbara augustikvällen där ute i de silkeslena dyningarna. Å vad ont det måste gjort. Så fullständigt vanmäktigt det måste ha känts att dels se mig försvinna och dels höra mina konstruerade förevändningar. Du kände mig ju bättre än någon annan i hela världen, du visste att jag var ur kurs med mig själv, ändå försvann jag allt längre bort för varje försök du gjorde. Med tiden gav du upp och lät mig hållas. I ditt ansikte den där kvällen över den rutiga duken med kryddostsmulor på såg jag att du aldrig hade slutat hoppas, optimist som du var. Du hade aldrig slutat älska mig och du hade gjort det utan förbehåll.
Så som jag gjorde dig illa. Jag kan förstå det nu när Den Lille finns här i mitt hjärta. Vilken outsäglig smärta det skulle vara att se honom vända mig och hans mamma ryggen på det sätt jag gjorde. Så obegripligt och outsägligt. Och om något i denna världen är oförlåtligt så borde det vara just precis det.
Oförlåtligheten i mitt försvinnande blev till acceleratorn för densamma. För varje gång jag reflekterade över att återvända och ge upp flykten såg jag min egen skuld i spegeln och flydde från reflektionen. Gång på gång av egen och andras förebråelse. Det var inte förrän förra året jag begrep varför jag egentligen tog till flykten. Den insikten nyanserade bilden en smula och jag kunde inför mig själv bemöta en del av den förebråelse jag mött. Kanske flydde jag av hänsyn till mig själv. Så upplever jag det idag när jag ser på saken. Jag flydde inte från dig, men jag kunde inte stanna kvar och därför blev flykten från dig också. Jag saknade dig varje dag. Jag vände mig mot din optimism och levnadsglädje för att resonera mig bort från saknaden. Det var hemskt gjort. Det var också det oförlåtligt.
När vi så återfick kontakten kändes inget av det där oöverstigligt. Den värme och kärlek jag såg i dina ögon var densamma som alltid funnits där. Som burit mig genom kalla år och som fått mig att inte ge upp hoppet utan fortsätta mitt sökande, ett sökande som ledde mig i armarna på Henne. Hade det inte varit för tumörerna hade du suttit här på uteplatsen och tittat ner i hagen på hästarna som knaprar hö. Vi hade kanske kikat lite på sjökortet och bestämt oss för att prova på kanalen till Näsbysjön imorgon fastän vattnet är rekordlågt – inget är ju omöjligt! Eller så hade vi tittat på ett skärgårdskort och funderat på en tur norrut från Gävle. Du och morsan hade druckit vin och orden hade rullat över bordet på det där sättet som de bara kan med de man har allra närmast därinne. Ni hade skrattat tillsammans med Henne – en gång till. En endaste liten gång till och mitt hjärta hade stått i brand av att se er leka med värmen på det sätt som bara du, farmor och Hon – min älskade fru – någonsin kunnat.
Ni är så oerhört kapabla i fråga om kärlek, nämligen. Jag har sagt det till Henne någon gång – hon är ett nystan av kärlek. Tålmodig, närvarande och förbehållslös kärlek. Alltid där och utan tvivel i sin brännkraft. Det är klart att en sådan människa – eller två – lämnar ett enormt tomrum efter sig. Enormt! Vi var många som levde av din värme och välvilja, mer eller mindre välförtjänta. Du dömde inte utan gav helt och fullt eftersom det var vad du var – ren kärlek. Jag har haft världens bästa farsa, jag. Jag förstod det inte förrän du var borta och det känns. Det känns riktigt grönjävligt mycket, faktiskt. Sättet du hjälpte mig komma över mina rädslor, sättet du väckte min nyfikenhet och suddade ut bilden av omöjligheter till förmån för det fria skapandet är obeskrivligt. Jag hittar saker i mig själv som jag är stolt över och jag har dem på grund av dig. Eftersom du gav dem av dig till mig.
Jag hade velat tacka dig för dem. På eftermiddagen den där sista april satt du i fåtöljen här inne i vardagsrummet. Du var trött. Hela din kropp var slut efter dagens slit med ris men dina ögon var intensivt närvarande. Jag försökte tala om för dig hur tacksam jag var och vilken lycka det var att ha dig här men jag fick inte fram orden för jag såg på hela din kropp att du var på väg härifrån. Vi pratade lite om hur det fungerar. Vad det betyder att få ge. Inte särskilt många meningar men sannolikt den meningsfullaste konversation jag haft i hela mitt liv.
Du blev dålig på natten och åkte hem dagen därpå. Fyra dagar och fyra nätter senare var du död.
Hur fan förhåller man sig till något sådant? Du – borta?
Jag plockade fram optimismen, tror jag. Talade om för mig själv och min omgivning (annars hade jag aldrig trott mig själv) att jag var så tacksam för att jag ändå hann återknyta kontakten att det kanske inte var så farligt. Jag menar – klart jag blev ledsen, vem blir inte det – men ändå. Det fanns och finns så mycket saker i mitt liv som gjorde mig genomlycklig. Saker som jag knappt kan tro att de är sanna fastän det gått fem år sedan lyckan tog sin början. Mitt i allt det där en sorg? Tror inte det. Tog den andra vägen, lät det sjunka till själens botten och kunde ju alltid skylla på att styrkan behövdes av de övriga kvarlevande. Bullshit, förresten.
Sanningen är nog snarare den att jag inte kunde förlåta mig själv. Att jag inte skulle hinna tillbaka till dig innan det var för sent var den mardröm som plågade mig mest alla de där åren. Att få komma så nära, känna att det reder upp sig för att se dig försvinna så pass fort som du ändå gjorde var väl så plågsamt. Jag har aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan dig och ändå sitter jag här nu och lever. Fastän du inte gör det.
Klart jag blir arg på världen! Din kropp var full av cancertumörer. Jag skulle kunna skära halsen av var och en av de som varit inblandad i att det blev så. De mördade min farsa, de jävlarna. Solkrämsförgiftarna, kostrådsmördarna, artrosmedicinkrypskyttarna – varje instans av den människofientliga konspiration vars absolut största enskilda förbrytelse var att de ryckte min farsa ifrån mig precis som jag skulle till att förverkliga en slumrande dröm.
Som Den Lille skulle sagt – "that really sucks".
Kampen är nu i mig själv. Jag vet att du förlåtit mig. Jag vet att du ser att min dröm på vattenytan och de ensamma utflykterna egentligen är ett slags process där jag försöker förstå att du inte längre finns här i världen. Du har sett mig iaktta verkligheten och ibland har du kikat tillbaka genom draperiet. Jag vet att du alltid finns, oavsett om det är som ett minne i mig, som en stjärna på himlen eller som universums samlade kraft. I min värld finns du alltid. Mitt i, dessutom.
Jag har nämligen haft världens bästa pappa. Jag är oerhört stolt och känner privilegiet i att ha det så. Men hur jävla dum i huvudet, hur känslomässigt handikappad, hur idiotiskt funtad är man om man vänder ryggen till världens bästa pappa? Det där åsnearslet jag tittar på är min egen nuna och nu har jag förstått att jag fortfarande jobbar på att förlåta mig själv för det. Och på att förstå att du verkligen inte finns här längre. Det är inte så jävla enkelt alla gånger, ska jag säga.
Samtidigt gläds jag över allt du lämnat kvar i mig och allt underbart jag har omkring mig. Jag har nog aldrig älskat livet riktigt förut. Jag har skådat in mina självförebråelser i min syn på livet. Saker har blivit vackrare sedan jag förstod att jag alltid kommer att kämpa med saknaden efter dig. Det är något jag mer än gärna bär. Med stolthet och värme i hjärtat, faktiskt.
/Sånen
Det är varmt i luften. Ganska stilla. Ekolodet visar 21.7 grader och ett djup på 3.5 meter. Det kan inte vara mer än tjugo meter till den lilla ö jag ankrat upp utanför. Vattnet är Storsjön och runtomkring passerar då och då en båt. I många av båtarna sitter det två personer, ibland fler. I någon enstaka sitter det endast en person. De flesta är små utombordare mellan fyra och fem meter och de allra flesta har fiskespön ombord. Det skvalpar stillsamt mot skrovet eftersom jag lagt mig i lä och den sena eftermiddagssolen gassar på västerifrån.
Tillagd. Ön är hur liten som helst, men den har en strand.
Det där båtarna som åker förbi ser ut som våra gjorde. Den långsamma med sexhästarsmotor, den orangea 15-hästarscresenten (418), den överbyggda med den krånglande 35-hästars Chryslermotorn och kanske mest den Arrow 425 du köpte efter att jag hade stuckit. Den finaste båt vi någonsin hade – alldeles ny i både skrov och motor och fantastisk i sjön de få gånger jag använde den. Kanske ligger den i vattnet nu. Kanske de grannar som köpte den för en spottstyver till och med åker i. Men sannolikt ligger den på land och agerar ägodel. De förstod aldrig vattnet, de där grannarna. Inte i hjärtat.
(Nu kokar nog kaffet. Jo, det är sant – jag har skaffat en båt med kök i. Två kokplattor som luktar underbart av T-röd och ett kylskåp. Kylen går på el så man kan inte använda den precis hela tiden, men det känns väldigt seriöst och ombonat.)
Kaffet.
Du förstod vattnet. Jag vet inte om din pappa gjorde det, jag tror mest det var Evert, faktiskt. Och Sune, förstås. Och så vet jag att farmor gjorde det, även om hon visade det väldig respekt. Hursomhelst förstod du. Du var uppvuxen i strandkanten och din pappa tyckte precis som min om att bygga saker. Båtar. Från små, färgglada leksaksbåtar till rena flytetyg såsom Grodan Boll. Du byggde Grodan Boll III åt mig en vårvinter. Lackade den grön och byggde en dubbelpaddel i snickeriet. Med åren blev den alldeles mjuk i botten efter alla stenar jag kört på, men den höll tätt. Och den utökade räckvidden i mina äventyr.
Stora stenen mitt för lillstugan var ett fyrberg, den av måsar ständigt lika nerskitna gråvita stora stenen vid spetsen av den udde hällarna utgjorde var ett fjärran berg och den första stenön utanför ett kungarike. Där utanför fanns ytterligare en otillgänglig stenö som jag inte fick paddla till. Den hade svarta stenar mot land som alltid var våta av sjögången. De såg hotfulla ut och den ön – som jag bara satt min fot på en enda gång fastän den inte låg mer än femtio meter från land – var ett slags Mordor i mina solitära lekar.
Jag lekte mycket där nere i vattenbrynet. Mina alldeles egna lekar. Egentligen minns jag inte så mycket ur dem men det handlade om att bygga hamnar, flytta stora saker på vattnet, bygga broar och passager. Och så handlade det om att åka båt, förstås. Det var egentligen vad alltihop gick ut på. Att åka båt och att utforska. Att ta reda på vad som fanns bortom nästa udde, hur djupt där var, om där fanns någon lämplig ränna att göra farled av. Om det fanns några träd eller landmärken som kunde agera ensmärken för inseglande sjöfarare som jag.
Jag var kanske James Cook, fastän jag inte hört talas om honom. Jag upptäckte Bothany Bay och seglade in "Between the Heads". Jag seglade sydöst inne i viken och fascinerades av det vackra landskapet längst inloppet. Jag paddlade i min gröna farkost djupare och djupare in i den obebodda viken och fann tillslut sött vatten i floden Darlings utlopp. Bosättningarna och civilisationen växte till sig upp längst stranden. Kanske var det Sydney som tog form, ritad med kalkstensbitar på berghällen – vad vet jag? Terrängen har likheter i retrospektiv.
Retrospektiv.
Så började båtarna gå fortare. De du köpte, alltså. Den överbyggda Cresent 434:n som vi var och hämtade någonstans med mina dåvarande mått mätt rätt långt bort (jag tror det kan ha varit i Enköping) och dess illalåtande Chryslermotor som nästan alltid krånglade var äventyrets absolution när den kom. Jag minns inte vilket år det kan ha varit men jag undrar om det inte var sommaren efter att farfar dog. Det känns så. Du gick en studiecirkel i navigation på vårvintern, men jag tror att du tappade tålamodet på det sätt jag alltid brukar göra med studier. Du visste ju redan hur man navigerar. Och du kände de farligaste stenarna i de vikar vi tänkte besöka.
Du hade linjaler och sjökort samt böcker om navigation. Jag läste dem gång på gång på gång. Kunde inte lägga dem ifrån mig. Jag vet egentligen inte vad det var som var så spännande, de bara tilltalade mig. Jag sög i mig och drömde om äventyr. Att åka till Öregrund. Att ta båten runt Gräsö och hälsa på kusinerna. Att stiga iland på Örskär. Att åka ut mot Argos grund, åka till Furuvik eller kanske till och med hela vägen upp till Gävle. Det var hisnande drömmar som ackompanjerades av färgglada bilder ur tidningen Båtliv. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att recitera en artikel om en osedvanligt vacker segelbåt – "Min båt M30".
Hardtopen som vi hade gjorde det möjligt att övernatta ute till havs. Vi gjorde det aldrig men drömmen slog rot. Att lägga till ute vid själhällarna eller gåskänningen och laga mat över spritkök. Du köpte ett spritkök och lade det i skåpet till höger om fönstret mot diskbänken. Vi kom aldrig att använda det men äventyret låg där bakom luckan och jag öppnade ofta skåpet och tittade in på det. För att se att det fanns kvar om inte annat. Vi gav oss ut när havet lugnade ner sig om kvällarna och njöt av de långa dyningarna mot sensommaren. Det var varmt och vattnet var oljigt stilla men rörde sig ändå i långa, sugande dyningar. Det kan ha varit en gång eller tusen gånger. Jag minns det så intensivt att det inte spelar någon roll.
Oljigt stilla vatten.
Du brukade bre ut sjökortet på överbyggnadens tak och jag fick styra nästan hela tiden. Först gav du mig kursen med meningar som "sikta den där masten där borta", "sikta mitt på den där ön", eller "kör precis till höger om den där stenen". Med tiden övergick det i att jag fick en kompasskurs att hålla istället samt instruktioner som var lite längre. "Först ska du åka förbi en grön och sedan två röda". Så fick jag själv hålla räkningen och tänka ut på vilken sida av prickarna jag skulle åka. Så där gjorde du i allt. Gav mig vänliga ord att själv göra som jag ville med. Om jag ville lära mig så var det helt min egen önskan. Och du bara log och gav mig kärlek.
En kväll tog vi den lite trånga passagen via Klungsstens fyr mot Slada hamn. Det var seriös och rätt avancerad navigation. Du lät mig köra hela tiden och gav mig inte några instruktioner med mindre än att jag bad dig om verifikation. Jag växte en halvmeter den kvällen och när vi väl kom ut ur farleden kastade vi oss ut i dyningarna och hoppade längdhopp med båten. Det var som om vi var kungar av östersjön och det var knappt vi hann hem innan det blev mörkt. Jag vet inte hur många gånger som jag styrt mot de tre båthusen (numera fyra) i hamnen. Kvällssolen speglade sig alltid länge i dem så man kunde alltid hitta vägen hem fastän det började bli svårt att skönja horisonten. Vi pratade om att skaffa en båt med lanternor. Om att vara ute flera dagar. En båt med sovkojer och kanske toalett. Och kök förstås.
De kom upp från Öregrund en dag, moster och hennes man. De kom åkandes i en Uttern. En redig sak med inudrev och kök. En riktig drömbåt i mina ögon. I båttidningarna såg jag sådana båtar och vi pratade om att kanske en vacker dag. Jag internerade drömmen och gjorde den till en framtida verklighet. Ett program för mig själv att följa.
Så nu sitter jag här. Båten känner jag igen från en av de där utslitna båttidningarna som fanns i stugan. Jag minns hur härligt det såg ut att ha den där badbryggan som var avbildad snett uppifrån i recensionen av båtmodellen. Och hur mysigt det såg ut nere under däck med kök, toalett och krypin.
Spegelblankt.
Jag har varit väldigt ledsen sedan du försvann. Mycket mer ledsen än jag själv har velat begripa. Jag vill ju vara glad! Du vet ju hur glad hon gjort mig, min älskade och något litet småvuxna fru. Du såg ju vad som hände, inte sant? Kommer du ihåg den där kvällen för ganska precis fem år sedan då jag kom upp till dig och morsan med er hund. Ni hade varit i Italien tror jag. Jag var på väg till Sandviken och var i tagen att separera från ett liv ifrån er bägge – detta var första gången jag sa något om saken till er bägge. Det låg en blårutig duk på bordet och morsan kokade te. Vi käkade mackor med kryddost och ni fick se en bild på den som väckt mitt hjärta ur slummern. Ni var jätteglada bägge två. Jag såg det i dina ögon att du andades ut. Att du fick höra något du längtat efter att få höra väldigt, väldigt länge.
Jag saknade dig alla de där åren. Den kontakt vi hade var alltför sparsmakad och jag höll mig inlåst på ett sätt som gjorde att vi inte kunde leka som vi gjorde när jag var mindre. Du var världens bästa pappa. Hela tiden. Jag höll det emot dig att du var optimist, att du alltid lyckades hitta de positiva vinklarna på saker och ting. Jag förebrådde dig att du inte lät mig vara ett offer som de andra. Jag sa till mig själv och min falska omgivning att det inte alls var så utan att det var orealistiskt och skönmålat det du kom sättandes med. Jag till och med tänkte att du hade förstört mitt liv genom att göra mig till en optimist. Att det synsätt av värme och glädje du satt i mig var anledningen till att som gick fel och vad som hindrade mig från att nå framgång. Så illa var det. Jag vet inte om jag någonsin sa det till dig, men du förstod det säkert ändå.
Egentligen var det ju precis tvärtom. Jag gav mig av eftersom jag inte tålde skillnaden. Och eftersom jag fann upproret lockande, förstås. Jag fick lära mig en massa om att bråka och släppa ut aggressionerna. Aggressioner jag aldrig vetat att jag bar på. Kanske hade jag aldrig gjort det heller. Eller jo, men inte så.
Åren gick och jag fick allt svårare att se vad det var jag hade gjort.
(Nu börjar det åska i väster så jag tror att jag skriver klart det här hemma eller så. )
Hejdå sålänge, lilla ö.
OK. Nu är jag hemma. Det var underbart att trycka ner gasreglaget och känna henne gå upp i plan på den bitvis spegelblanka ytan. In mot hamnen var det absolut stilla och tilläggningen gick helt perfekt så som den gjort den senaste tiden. Det är kul att lägga till själv eftersom det kräver tålamod och tillförsikt. Visst styr man in flytetyget på plats med motor och styrning men det handlar mest om att se det hända i förväg. Tjusning.
Här hemma dånar huset av musik. Det är Hon som dånar loss på den där lilla "köksradion" som du kanske minns. Det är här jag hör hemma i varje bemärkelse av ordet. Du har ju sett hur vi har det. Du har varit med och byggt upp det. Jag saknar dig här också men inte på samma sätt som på vattnet. Mer indirekt. Genom de saker jag hade velat blanda in dig i, de frågor jag skulle ha ställt till dig här på uteplatsen om sommaren. Traktorn du skulle ha kört. Virket du skulle sniffat på och synat i sömmarna. Och alla de saker jag vill fråga dig om – stora och små. Det var här jag upptäckte hur illa det var ställt. Yrvaken i lycka och med utan is i hjärtat var glädjen att se dig här och ha dig nära enorm då när vi hittade hit. Jag var så vanvettigt lycklig att jag hunnit. Att jag fick ha dig nära igen innan det var för sent.
Men gradvis växte insikten att det inte skulle vara så länge. Jag såg det när du skrotade omkring här och ville, du som alltid var en kraftnatur i byggande och grejande. Min klippa i vad för sorts projekt det än rört sig om och som aldrig såg något som omöjligt. Jag såg hur du ville men hur din kropp inte orkade och jag såg hur ont det gjorde i dig. Du som väntat, precis som jag. Tydligen var det inte så långt kvar ändå. Vi hann precis återknyta så gick det över. Greppet mjuknade och jag såg sjukdomen äta på dig fastän du kämpade med att hålla det för dig själv. Och jag kunde inget göra. Jag kunde bara känna hur du försvann.
Jag minns varje minut av den sista helgen tillsammans. Hur du gick loss med röjsågen och med bergfast orubblighet fortsatte trots de skurar av förmaningar som sköljde över dig. Hur du i ren utmattning sjönk ihop på här nere i hörnet på gräsmattan och helt enkelt inte orkade mer fastän varje atom i din kropp ville. För du hade väntat, precis som jag. Du hade väntat på mig. Den där fina båten du köpte, den som knappt användes de första somrarna, den köpte du eftersom du hoppades att jag fortfarande bar på drömmen, inte sant? En dröm vi hade ena halvan var av och som kom ur den underbara augustikvällen där ute i de silkeslena dyningarna. Å vad ont det måste gjort. Så fullständigt vanmäktigt det måste ha känts att dels se mig försvinna och dels höra mina konstruerade förevändningar. Du kände mig ju bättre än någon annan i hela världen, du visste att jag var ur kurs med mig själv, ändå försvann jag allt längre bort för varje försök du gjorde. Med tiden gav du upp och lät mig hållas. I ditt ansikte den där kvällen över den rutiga duken med kryddostsmulor på såg jag att du aldrig hade slutat hoppas, optimist som du var. Du hade aldrig slutat älska mig och du hade gjort det utan förbehåll.
Så som jag gjorde dig illa. Jag kan förstå det nu när Den Lille finns här i mitt hjärta. Vilken outsäglig smärta det skulle vara att se honom vända mig och hans mamma ryggen på det sätt jag gjorde. Så obegripligt och outsägligt. Och om något i denna världen är oförlåtligt så borde det vara just precis det.
Oförlåtligheten i mitt försvinnande blev till acceleratorn för densamma. För varje gång jag reflekterade över att återvända och ge upp flykten såg jag min egen skuld i spegeln och flydde från reflektionen. Gång på gång av egen och andras förebråelse. Det var inte förrän förra året jag begrep varför jag egentligen tog till flykten. Den insikten nyanserade bilden en smula och jag kunde inför mig själv bemöta en del av den förebråelse jag mött. Kanske flydde jag av hänsyn till mig själv. Så upplever jag det idag när jag ser på saken. Jag flydde inte från dig, men jag kunde inte stanna kvar och därför blev flykten från dig också. Jag saknade dig varje dag. Jag vände mig mot din optimism och levnadsglädje för att resonera mig bort från saknaden. Det var hemskt gjort. Det var också det oförlåtligt.
När vi så återfick kontakten kändes inget av det där oöverstigligt. Den värme och kärlek jag såg i dina ögon var densamma som alltid funnits där. Som burit mig genom kalla år och som fått mig att inte ge upp hoppet utan fortsätta mitt sökande, ett sökande som ledde mig i armarna på Henne. Hade det inte varit för tumörerna hade du suttit här på uteplatsen och tittat ner i hagen på hästarna som knaprar hö. Vi hade kanske kikat lite på sjökortet och bestämt oss för att prova på kanalen till Näsbysjön imorgon fastän vattnet är rekordlågt – inget är ju omöjligt! Eller så hade vi tittat på ett skärgårdskort och funderat på en tur norrut från Gävle. Du och morsan hade druckit vin och orden hade rullat över bordet på det där sättet som de bara kan med de man har allra närmast därinne. Ni hade skrattat tillsammans med Henne – en gång till. En endaste liten gång till och mitt hjärta hade stått i brand av att se er leka med värmen på det sätt som bara du, farmor och Hon – min älskade fru – någonsin kunnat.
Ni är så oerhört kapabla i fråga om kärlek, nämligen. Jag har sagt det till Henne någon gång – hon är ett nystan av kärlek. Tålmodig, närvarande och förbehållslös kärlek. Alltid där och utan tvivel i sin brännkraft. Det är klart att en sådan människa – eller två – lämnar ett enormt tomrum efter sig. Enormt! Vi var många som levde av din värme och välvilja, mer eller mindre välförtjänta. Du dömde inte utan gav helt och fullt eftersom det var vad du var – ren kärlek. Jag har haft världens bästa farsa, jag. Jag förstod det inte förrän du var borta och det känns. Det känns riktigt grönjävligt mycket, faktiskt. Sättet du hjälpte mig komma över mina rädslor, sättet du väckte min nyfikenhet och suddade ut bilden av omöjligheter till förmån för det fria skapandet är obeskrivligt. Jag hittar saker i mig själv som jag är stolt över och jag har dem på grund av dig. Eftersom du gav dem av dig till mig.
Jag hade velat tacka dig för dem. På eftermiddagen den där sista april satt du i fåtöljen här inne i vardagsrummet. Du var trött. Hela din kropp var slut efter dagens slit med ris men dina ögon var intensivt närvarande. Jag försökte tala om för dig hur tacksam jag var och vilken lycka det var att ha dig här men jag fick inte fram orden för jag såg på hela din kropp att du var på väg härifrån. Vi pratade lite om hur det fungerar. Vad det betyder att få ge. Inte särskilt många meningar men sannolikt den meningsfullaste konversation jag haft i hela mitt liv.
Du blev dålig på natten och åkte hem dagen därpå. Fyra dagar och fyra nätter senare var du död.
Hur fan förhåller man sig till något sådant? Du – borta?
Jag plockade fram optimismen, tror jag. Talade om för mig själv och min omgivning (annars hade jag aldrig trott mig själv) att jag var så tacksam för att jag ändå hann återknyta kontakten att det kanske inte var så farligt. Jag menar – klart jag blev ledsen, vem blir inte det – men ändå. Det fanns och finns så mycket saker i mitt liv som gjorde mig genomlycklig. Saker som jag knappt kan tro att de är sanna fastän det gått fem år sedan lyckan tog sin början. Mitt i allt det där en sorg? Tror inte det. Tog den andra vägen, lät det sjunka till själens botten och kunde ju alltid skylla på att styrkan behövdes av de övriga kvarlevande. Bullshit, förresten.
Sanningen är nog snarare den att jag inte kunde förlåta mig själv. Att jag inte skulle hinna tillbaka till dig innan det var för sent var den mardröm som plågade mig mest alla de där åren. Att få komma så nära, känna att det reder upp sig för att se dig försvinna så pass fort som du ändå gjorde var väl så plågsamt. Jag har aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan dig och ändå sitter jag här nu och lever. Fastän du inte gör det.
Klart jag blir arg på världen! Din kropp var full av cancertumörer. Jag skulle kunna skära halsen av var och en av de som varit inblandad i att det blev så. De mördade min farsa, de jävlarna. Solkrämsförgiftarna, kostrådsmördarna, artrosmedicinkrypskyttarna – varje instans av den människofientliga konspiration vars absolut största enskilda förbrytelse var att de ryckte min farsa ifrån mig precis som jag skulle till att förverkliga en slumrande dröm.
Som Den Lille skulle sagt – "that really sucks".
Kampen är nu i mig själv. Jag vet att du förlåtit mig. Jag vet att du ser att min dröm på vattenytan och de ensamma utflykterna egentligen är ett slags process där jag försöker förstå att du inte längre finns här i världen. Du har sett mig iaktta verkligheten och ibland har du kikat tillbaka genom draperiet. Jag vet att du alltid finns, oavsett om det är som ett minne i mig, som en stjärna på himlen eller som universums samlade kraft. I min värld finns du alltid. Mitt i, dessutom.
Jag har nämligen haft världens bästa pappa. Jag är oerhört stolt och känner privilegiet i att ha det så. Men hur jävla dum i huvudet, hur känslomässigt handikappad, hur idiotiskt funtad är man om man vänder ryggen till världens bästa pappa? Det där åsnearslet jag tittar på är min egen nuna och nu har jag förstått att jag fortfarande jobbar på att förlåta mig själv för det. Och på att förstå att du verkligen inte finns här längre. Det är inte så jävla enkelt alla gånger, ska jag säga.
Samtidigt gläds jag över allt du lämnat kvar i mig och allt underbart jag har omkring mig. Jag har nog aldrig älskat livet riktigt förut. Jag har skådat in mina självförebråelser i min syn på livet. Saker har blivit vackrare sedan jag förstod att jag alltid kommer att kämpa med saknaden efter dig. Det är något jag mer än gärna bär. Med stolthet och värme i hjärtat, faktiskt.
/Sånen
Kommentarer
Skicka en kommentar