Nils Erik Wallman

Nu var det dags igen. Återvänder till den bekanta bloggplattformen och tror att skrivandet så småningom åter kommer att vilja flöda. Jag har försökt samla ihop det jag skrivit "i modern tid", dvs sedan jag flytade hitupp och blev en i huvudsak lycklig individ. Jag har inte riktigt fyllt på med allt ännu utan har det som strösyssla regniga dagar men det mesta finns här. Utom det som inte hör hemma här förståss. Jag har skrivit en bra bit över 1000 blogginlägg sedan 2009. Många av dem i ilska eller affekt, inte minst genom utforskandet av världens tillstånd samt sorgen efter farsans bortgång. Jag tänkte först börja om från början, städa bort allt som är "negativt" (vad nu det är) och deprimerande men så kom jag fram till att om jag börjar retucshera blir det inte ärligt. Jag är ju idag den jag är idag och den jag var igår är en annan person - ofta med en del likheter. Foto:  https://unsplash.com/photos/sfL_QOnmy00

Jag är ett vitt ljus, placerad högts upp i fyrtornets kropp Ljuset kommer från min låga. Livet som är jag. Passionen, njutningen och sensationerna. Ljuset är rent och starkt. Äkta och uppriktigt. Andra kan se ljuset. Antingen i sin vita, rena form om de stävar uppriktigt mot mig. Eller filtrerat via något av fyrtornets olikfärgade glasrutor. Grönt eller rött beroende på bäring. När vattnet är lugnt kan de annalkande se reflektionen av mitt ljus i den stilla vattenytan. Precis som jag kan se deras lanternor skicka långa, vackra strålar mot mig. Utan varandra kan vi inte uppleva hur vi är när filtreras genom färgat glas. Utan de filtrerade sektorerna är det svårt att veta vad som är äkta och uppriktigt. Utan varandra kan vi inte reflektera. Utan varandra kan vi inte se oss själva. Problem uppstår inte eftersom människor inte älskar varandra tillräckligt. Problem uppstår eftersom människor inte älskar sig själva. Genom att älska varandra. Ömsesidigt. Villkorslöst. Kan man lära sig att äls...

Jag är inte särskilt stark. Har aldrig varit. Kommer sannolikt aldrig att bli. Jag är däremot oerhört kraftfull. Har alltid varit. Kommer alltid att vara. Sån är jag. Så är det. Så ni vet :)

There is really nothing to understand. Not in the left-brain sense. Quite the opposite. There is only nothing to understand. That's everything there is.

"Those who say do not know and those who know do not say". Eftersom jag inte vet allt så är det väl dags att jag säger något. Men inte så mycket för det är en lärorik upplevelse detta liv. Allt mindre av en kamp och alltmer av en flytande enkel mänsklig upplevelse. Liv och lust! Det är så jag definierat min högre makt i 12-stegsprogrammet; mänskligheten, enkelheten och flödet. Steg fyra nu i en hybrid av workaholics och you-nameitberoederehabilitering. Går bra! Skrev lite på socialavkastning.se också. Namaste! /E.

Den varma skogssluttningen ett stenkast från motorvägen. Två cyklar i dikeskanten. Hon och jag och en PET-flaska med vin. Vi hittade inte någon svamp. Men vi hittade blåbär. Vinet och bärens socker gjorde oss berusade. Vi vinglade vidare i skogen och hem och vi älskade som bara vi kan. Berusade, förälskade i varandra, oss själva, livet, den tidiga hösten och i blåbär. Det var ett av tusen ögonblick. Det var alldeles nyss. Det kommer alltid att finnas. Sett från den glasade vägen syns de där än. Universums två lyckligaste stjärnskott - två blåbär. Fruset eller inte så kommer riset alltid att dansa av vår kärleks beröring. Det tar aldrig slut.

Ägnade dagens sjunde kopp kaffe åt att läsa min egen blogg. Återupptäcka. Och hittar små saker här som kan användas på andra platser. Hej, bloggen. En vacker dag kanske jag skriver här igen. Stark, välmående och balanserad. Kär, trygg och förälskad. Nyfiken, tillfreds och på väg. Upptagen, ansvarstyngd och full av hyss. Drömmande, varande och rik på minnen. Sårbar, ifrågasättande och obeveklig. Lycklig, tänkande och reflekterande. Stilla, oscillerande och i varje andetag. Man frågar mig efter vägen. Och jag är gärna svaret skyldig.

Till att stanna på ytan. Till att undslippa djupet. Stormarna härjar på ytan - inte på botten. En båt är ett skrov fullt med luft. Det är så jag håller mig flytande. Jag sjunker.

Det var en väldigt annorlunda start den här dagen fick. Det är inte ju varje dag en helt främmande människa ringer och berättar att han just fått sin dödsdom. Än mer sällsynt blir det dagen efter att man själv skrivit den inte helt fiktiva historien om en man som berättar för en främling att han snart ska dö, ett skrivande som baserades på en kristallklar dröm. I bägge fallen var roten till den mer eller mindre verkligt förestående döden är densamma – metastaser som spridit sig till ryggen. Det är nog ganska ovanligt, faktiskt (inte metastaserna utan det trippla sammanhanget). Inte alls obegripligt eller otroligt, men inte något som direkt passar in i teorin om världen som ett resultat av en massa slumpvisa meningslösheter.

Det har varit en stilla period på skrivfronten. Eller är, snarare. Orden får stå tillbaka lite för symbolerna, vad jag tidigare kallat synkroniciteter. Det förefaller finas ett universellt typsnitt att skriva på det undermedvetnas projektorduk. Nyfikenheten stillas. Väcker tankar kring ljudens betydelse, rytmen, tiden, de linjära iakttagelsernas tredimensionella perception och en hel del annat smått och gått. Samt startar verksamheten på plan tre riktigt ordentligt.

Kanske är det så. Dagar av intryckt tystnad. Uttryck i självarrest. Satta där av egen vilja. Att stillsamt vredgas sin uteblivenhet. Ett flöde som frusit till is i sin egen mening. Som tvingar kristallen att skåda sig själv istället för att beskriva vad den är den reflekterar. Vem är jag? Varför gör jag ingenting? Vad är att göra för något egentligen? Är det det som är meningsfullt? Knappast särskilt. Men vad är meningen? Att jag ska söka meningen? Att jag ska befinna mig utanför skeendet för att kunna hitta dess avsikter? Att jag ska hitta en väg som vi alla redan känner. Boken jag började läsa gjorde mig spyfärdig och samtidigt osedvanligt lockad att läsa vidare. Bottnarna, mönstren, de mörka symmetrierna. För mig är de omöjliga att inte se. De tär på mig. Äter. Och jag kan inte lägga ifrån mig bokfan, precis lika lite som jag kan fortsätta läsa den. Ögonen bränner alltför nära orden och det stockar sig på insidan. Återigen. Helvete. Fördämningar. Som stenar i den flod där det flyter...

Många trodde nog att livet för män som Mike bestod i att göra noggrann rekognoscering, smyga i buskar med specialkikare, smyga sig in i folks hem och installera buggar och annat strunt de lärt sig att tro via filmernas värld. Själv hade han aldrig upptäckt de där aspekterna. Han var utförande och som sådan utförde han helt enkelt order – inget annat. Det var inte hans jobb att tänka, planera eller reflektera överhuvudtaget. Tvärtom. Han var den sista länken i minutiöst utformade planer. Skaparens förlängda hand. Han hade varit framavlad till sitt värv – den saken visste han. Hans konception var maktens verk och han hade vid några språkstudier någonstans upptäckt att det svenska språkets ord för fruktan och befruktning var besläktade. Han var den kompromissen, maktens genetiskt säkerställda verkställare. Kanske var det på grund av den där fånigt enkla verbala anledningen som han kände sig så hemma i detta det ändlösa granskogarnas land. Det var inte särskilt länge sedan han kom till in...

Vägen tillbaka var precis lagom lång för att hinna bottna och därför valde de flesta av dem att vandra. Env lät tankarna flyta undan från vad han sett och vidare hem till flocken. Han funderade över de ytliga och den förklaring han fått av den gråskäggiga mannen: "De lever i vattenytan. Jag och alla andra långa personer här har gjort det och de ytliga är de som fortfarande gör det. Förutom det är vi precis likadana. När ett barn kommer till livet hos de ytliga lär man dem att allt är en del av ytan. Att allt de ser på ytan tror de kan förklaras med ytans hjälp. Det tar tid - ungefär tills man blir i din ålder – innan man kan lära sig att tänka och se saker på det sättet och det krävs mycket jobb från de som lär ut och förespråkar synsättet. Man har ändrat på hur man äter, vad man tittar på, hur man umgås med andra och framförallt hur man andas för att göra det lättare för de som kommer in i livet där att anpassa sig till den platta, ytliga bilden av världen. Men många lyckas ändå ...

Mike hette egentligen inte Mike. Givetvis. Det var en outtalad regel att man aldrig kallades vad man hette. Det enda den som mötte Mike kunde vara säker på var att han under inga omständigheter hette Mike. Det kunde gå dagar, veckor – ja ibland månader – utan att han någonsin reflekterade över det namn som hans mamma en gång givit honom. Han var en man av många dunkla hemligheter. Han hade tagit liv, hemsökt människor, utfört saker som den vanliga människan aldrig ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tänka sig ens inträffade. Och ändå var hans eget namn den största hemligheten av dem alla. Friedrich. Så hade hon kallat honom. Friedrich. Hon hade haft tysk brytning, det mindes han. Och hon brukade titta på honom med den där speciella blicken ibland. Han hade aldrig förlåtit henne för vad hon gjort – det visste han att han aldrig skulle kunna, men han kände ändå ett sting av värme i sin varelse när han tänkte på hennes blick, hennes beröring och närhet. Han visste inte hur gammal han ...

Det var första gången Env hade fått följa med ner till det besynnerliga. Han hade hört ljuden från det och sett bilderna i sitt sinne men inte förrän nu hade han fått följa med och se det med sina egna ögon. Rep i hårt material som löpte igenom blänkande pinnar. Det var ganska vackert för repen korsade varandra och bildade vågmönster. Han tog i ett av dem. De var sträva och kalla. Något sådant hade han aldrig känt förut. Lamk visade att de kallade det för metall. Metall. Det kändes som metall. Ordet stämde med upplevelsen. De andra kanske hade känsla för orden ändå, tänkte han. Inte för att någon räknade, men själv hade han försökt tänka efter och han borde vara ungefär tolv år nu och han började betraktas som pålitlig och ansvarstagande. Det var till exempel längesedan han pratade, vilket hos hans folk var något slags kvitto på att man behärskade språket. För några år sedan hade han lyckats förflytta sig med tanken och för ytterligare någon tid innan hade han lärt sig att försvinna ur...

Det kom rätt oväntat, stoppet. Jag har varit här några gånger nu och vet att det brukar vända när jag väl beskrivit det. Inspirationen och skrivaranden var på så intensivt besök hos mig förra veckan att jag eventuellt i stundens hetta sa åt vederbörande att komma tillbaka lite senare. Den kokande skrivklådan som petade samtidigt som jag försökte dra igen dörren om skapandets nya högsäte – jobbet 3.0 – The Scape Bay. Dra igen dörren för egen del, alltså. Jag har tvingat mig bort från detaljerna, bort från den påräkneliga närvaron. Till och med bort från vissa strategiska beslut. Jag har gjort vad jag gjorde 2008 när jag kom hit upp första gången – klivit åt sidan för att inte ta allt syre i rummet och därmed lämna fältet öppet för andra att visa vad de kan. En del har det i sig, andra blir bara rädda. De som blir rädda får försöka finna modet, annars får de komma tillbaka lite senare. Rädsla är det enda vi inte har plats för. Inte ett endaste utvecklingsverktyg har jag i min dator. Jag ...

Det stockar sig när jag försöker skriva. Fingrarna träffar fler än en tangent åt gången. Det beror säkerligen på att datorn är ny. Att den Mac som varit min skrivterminal i tre år förpassats till reservdator i musikrummet. Att fingrarna ännu inte funnit rätt kontaktytor. Men det beror också på att det trycker på ur så många ådror. Att strömmarna virvlar samman och gör det hafsigt, svårfångat och inkonsekvent. Att språket flyter i de respektive rännilarna men när de möts bildas en turbulens som gör resultatet svårläst. Ut dit. Senast det löste sig gick jag ut genom den här dörren och satte mig. Väntade en stund. Och så flöt orden som de var menade att göra. Det är möjligt att jag måste dit igen för att få det att bli begripligt. Men jag har en känsla av att samma setup är möjlig här när värmen och den fuktiga luften infinner sig. Där finns i alla händelser att skriva om och jag inser att jag längtar efter att göra det. Mycket och mångordigt med en röd tråd för en gångs skull.

…här på bloggen skrev jag i går, som svar på en kommentar. Det i min mening, bästa – alltså. Och det är ju allt som räknas här. Jag skrev ungefär såhär: Markören blinkar en bit fram i tiden. Det är där jag skriver. När jag senare läser vad jag skrivit är jag i nuet. Jag tyckte att det var bra eftersom det förklarade för mig exakt varför jag skriver. Genom att både förklara det och exemplifiera det. Jag är mycket, mycket nöjd.

Nationaldag som röd för nionde året. Vilket är lite skojigt eftersom landets styre är blått för åttonde året. Inte för att det har någon helst betydelse för landet – varken färgen på dagen eller landets regim. Än mindre betydelse har själva landet för sina medborgare. Eller – jo, visst är landet av betydelse. Men nationen är en petitess de flesta rätteligen skiter i. Nationer är försök till maktkoncentration och de allra flesta av oss har själslig smartness nog att se igenom kulissen. Tro nu inte att jag är en klassiskt skuren nationalföraktare som mången sjuttiotalist blivit itutad att vara. Jag älskar det här stället jag bor på. Om sommaren och också om vintern. Jag tycker det är vansinnigt coolt att vi bor här trots den becksvarta hösten och att vi trotsar klimatet hela vintern för att få njuta den underbaraste platsen i universum – den gröna sommarens mirakel. Jag tycker också att alla som bor häromkring är störtcoola eftersom vi inte förgriper oss på naturen i någon större omfatt...

Vissa dagar är den där – i mitten. Nollpunkten. Idag verkar det vara en sådan dag. Nattens färgstarka dröm och dess hävertliknande överpumpande av insikter i verkligheten slog an tonen. En dag i öppet flöde. En dag i spontan närvaro utan begränsning. En dag då solen skiner. En dag då min fru sitter och bygger playlist i köket och lyckas pricka in den ena efter den andra mest utsökt efterletade låt. En dag då båten förvisso fortsatt ligger på land men då det ändå flyter på. Vågor. Guppande vågor. Lekfulla och följande sin egen vilja och ändå en del av den totala vattenmassan, via sjöar, vattendrag och bäckar en ej separerbar del av allt vatten i världen. Vilken droppe? Vilken molekyl, vilken rörelse, energi eller tanke separerar det här vattnet från det övriga? Tänker vi inte alla samma tankar och känner samma känslor? Är vi inte alla del av varandra? Det flyter. Vågorna vi ser är det vi visar av oss själva för de vi tror ser oss. Sett från rymden är havet slätt. Sett från en guppande b...