De ytliga - 2. Mike

Mike hette egentligen inte Mike. Givetvis. Det var en outtalad regel att man aldrig kallades vad man hette. Det enda den som mötte Mike kunde vara säker på var att han under inga omständigheter hette Mike. Det kunde gå dagar, veckor – ja ibland månader – utan att han någonsin reflekterade över det namn som hans mamma en gång givit honom. Han var en man av många dunkla hemligheter. Han hade tagit liv, hemsökt människor, utfört saker som den vanliga människan aldrig ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tänka sig ens inträffade. Och ändå var hans eget namn den största hemligheten av dem alla.

Friedrich.

Så hade hon kallat honom. Friedrich. Hon hade haft tysk brytning, det mindes han. Och hon brukade titta på honom med den där speciella blicken ibland. Han hade aldrig förlåtit henne för vad hon gjort – det visste han att han aldrig skulle kunna, men han kände ändå ett sting av värme i sin varelse när han tänkte på hennes blick, hennes beröring och närhet. Han visste inte hur gammal han var. Världen runtomkring honom mätte tiden med minutiös precision och i sina uppdrag var han klanderfritt noga med tiden. I början av ett lite längre uppdrag, som det här – var det OK med några timmars avvikelse, men allteftersom han närmade sig fullbordan snävade han av toleransen. Med elva dagar kvar var toleransen elva minuter. Det visste han. Men inte hur gammal han var.

Han tittade på kartan i sin fältdator. Den visade att han hade fyra minuter till nästa paus. Enligt schemat skulle han ha varit där nu. Han trampade lite hårdare på gasen. Det krampade till i sinnet när vågen sköljde över honom. Den brukade komma när han kände att det var bråttom – vågen. Bilder från hans liv – som ett timelapsfoto av hans karriär. Det var en mycket framgångsrik sådan. Han hade erhållit åtskilliga utmärkelser genom åren, vilket var rätt underligt eftersom allt det han gjort för att förtjäna utmärkelserna var sådant man under inga omständigheter fick tala om. Ändå var han vad man kallade väldekorerad.

"Ju mindre man frågar desto mer får man veta", hade hans mentor sagt. Det tog många år innan han förstod vad han hade menat. Han hade faktiskt glömt bort orden tills dragningen inför ett uppdrag var slut och några av de andra agenterna i rummet ställde var sin följdfråga. Efter mötet kallade föredragaren till sig Mike och de bägge andra agenter som inte ställt några frågor för en ytterligare genomgång. De fick kompletterande instruktioner och dessutom ökade befogenheter som bidrog till en bild av vad uppdraget egentligen syftade till. Deras tystnad hade renderat dem ytterligare svar.

Vägen kastade sig emot honom och han ändrade med gasfoten den hastighet med vilken jorden rörde sig under hans fot. Hjulen var verktygen som från hans perspektiv flyttade jorden och gaspedalen var via drivlinan vad som styrde dessa verktygs påverkan på subjektet. Han hade förstått att han var däcket i sin profession, den som frontade världen. Att det fanns en mycket komplex drivlina och att där någonstans fanns någon som hade foten på gasen. Om hanaldrig frågade kanske han skulle få veta en dag.

Han skulle komma fram till rastplatsen om två minuter enligt utrustningen i bilen. Han kände sig lättad och påbörjade ett djupt andetag samtidigt som han lät bilderna från det resterande uppdraget skölja igenom honom för att känna att han var i fas med sitt syfte. En bit in i bildkaskaden kände han sig emellertid iakttagen. Han kunde inte hindra bildsekvensen utan kände hur han tvingades prestera bilderna för någon annans skull. Som om någon annan tagit sig in i sitt inre synfält. Ungefär som när han orutinerat stannat för en oplanerad kisspaus och precis när han påbörjat sitt ärende fått sällskap av en tjoande familj på den annars - enligt hans bedömning - öde parkeringsfickan. Han fick så lov att avsluta det han påbörjat, titta igenom bildspelet, dra upp gylfen och fortsätta därifrån.

För han var alltid på väg ifrån något. Den saken hade han förstått. Han var mer på väg ifrån sitt förflutna än till på väg till sin framtid. Det skänkte honom mening, trygghet och något slags vemodig njutning att vara på flykt. Det var hans naturliga tillstånd och den egenskap som i eget tycke var det vad som gjort honom så ovärderlig för sin uppdragsgivare. Nu kände han sig emellertid iakttagen. Instrumenten visade inga spår av anomal aktivitet i radiotrafiken runtomkring. Ändå visste han att någon sett vad han skulle göra och att denne någon nu funderade över vad det betydde.

Inte bra alls. Det åt av hans koncentration och han visste från sina träningssessioner på Centret att detta subtila intryck mycket väl kunde ha varit en psykologisk attack av det klassiska slaget. Det fanns teorier om att en fiendemakt skulle kunna iscensätta slika angrepp men efter alla år i den här branschen så visste han att det egentligen inte fanns någon egentlig fiendemakt. Han visste det eftersom han inte ställt särskilt många frågor. Men han visste att han på något sätt var genomskådad - på ett sätt han aldrig tidigare känt.