Den meningsfulla döden
Jag höll räkningen. Av de fyra timmar av gårdagen som jag inte spenderade i soffan på uteplatsen satt jag tre och en halv i en stol alldeles invid. Det var en alldeles förtjusande dag. Mitt på den kom en man och pratade om livet. Vi pratade om livet ganska precis halva dagen. Med fokus på döden. Det slår mig att jag är rätt frispråkig om döden och för min egen del liksom beslutat mig för att den är något meningsfullt. Att de som dör gör det av en anledning, precis som allt annat på insidan av den här verkligheten. Och därmed givetvis på utsidan också. Jag har sett några stycken dra sig ur spelet nu och jag kan inte se att det inte stämmer. Det är klart – när det händer – när spöksmärtorna sätter in, när det inte längre går att ringa den avlidne, att gnugga sig mot dennes energi i fysisk form, att prata och söka handfasta råd – då är det inte ett dugg kul. Det blir tomt och jävligt. Och säkert känns själva dödsfallet meningslöst. Vi som tidigare haft den som avlidit vardagen tvingas ifr