Måndag morgon
Nyvaken. Luften hänger tung. Full av fukt. Absolut stilla. Hästarna sover djupt. Fåglarna passar på att ta det lite lugnt. Vacuum. Absolut vacuum. Luften är full av energi. Stillastående, tung energi. Mättad och komplett ur den nollpunkt som stunden manifesterar. Allt står och väntar. Jag passar på att suga i mig av luften. Dricker lite vatten. Väcker Casper. Hör ett dån. Regnet kom plötsligt. Fåglarna och naturen visste. Regnets kraft och avsikt är otvetydig. Även denna dag ska begåvas med den varma försommardagens oemotståndliga dofter. Även denna dag ska det växa. Även denna dag kommer solen att skina och ge lyftkraft åt det vatten som fallit att stiga upp och om igen få rusa mot marken i lustfyllt livgivande.
Det regnar i femton minuter. Slutar lika tvärt som det började. Kör Casper till skolan efter en del morgonspexande. Det blir kappkörning mot grannen i hustruns hästkraftmonster. Alla blir glada. Jag tar ner taket och låter hastigheten ge mig än mer av den paradisiska luft regnet levererat. Mina lungor fylls av dess dofter och sinnet av dess syre. Solen är höljd i moln men den väntar där bakom.
Uppklarnande.
Jag kommer på mig själv med att vara klädd i träningsoverall. Kan inte dra mig till minnes när det hände sist. Som senast någon gång på högstadiet. Overallen är mjuk. Det stämmer med min kropp. Efter helgens övningar och den nyligt återställda rörligheten ovanpå balansen är kroppen mjuk. Hela min organism har börjat förstå att den (jag) inte längre behöver trycka på. Att det inte finns någon anledning att vara rastlös. Inte ens bristen på rastlöshet är anledning nog. Det håller på att bli verklighet.
Vad det är som håller på att bli verklighet kan jag inte svara på – eftersom det är en dröm. En av de där drömmarna man inte minns när man är vaken. Men jag vet likväl att det håller på att bli verklighet av den. Precis som jag efter att jag mött Kärleken och tillsammans med föremålet för den upptäcker vår nya, gemensamma värld. Precis på det sättet så tar bilden av den dröm jag drömt form i verkligheten i takt med att jag upptäcker den. Utan att jag vet vad det är den vill föreställa från början. Utan mål. Men oerhört laddat med mening.
Framme vid skolan kom jag på vad det var jag inte ville glömma bort innan jag somnade i går kväll. Jag hade ju glömt bort det eftersom jag kunde komma ihåg det igen. Det handlade om skolan. Förra veckans möte på högskolan skramlade fortfarande runt i huvudet. Diskussionerna om de bekymmer man hade på högskolan och vari dessa bekymmer hade sina rötter. Längre ”ner” i skolsystemet, givetvis.
Vi pratade mycket om matte. Om att högskoleeleverna inte kan tillräckligt med matte och att detta är ett stort problem då det förväntas att studenterna kan matte. Det är knappast något begåvningsproblem, det är snarare ett utslag av det sätt matten systematiskt görs ointressant. Jag ser det på den snart nioåriga eleven. Hur hans mapp fylls med sidor av lära-sig-gångertabellen-utantill-papper som han sitter och fyller under stor frustration samtidigt som han sneglar mot den iPhone som han vet är fullt kompetent att räkna ut talen åt honom.
Jag extrapolerar hans fundering. Vad blir hans intryck av vuxenvärldens idé att han ska lära sig gångertabellerna utantill? Kommer han att inte ha tillgång till telefonen när han går ut skolan eller varför? Nej, matte är helt enkelt skittråkigt. Där har vi nog svaret. Han har ännu inte snickrat en uteplats så han vet inte hur skönt det är att slippa ta fram telefonen för varje liten beräkning man behöver göra.
Hade man börjat i den änden – räknandets praktiska dimension – då hade det kanske funnits förutsättningar. Men risken är ju att inte alla skolbarn just triggas av att bygga uteplatser. Det finns de som vill bygga kojor helt utan beräknad symmetri också. Och de som vill spela teater, sjunga, springa fort eller skapa musik. Antalet stolar i teatersalongen, takten i sjungen eller spelad musik – visst låter det sig även det matematiskt beskrivas men det ligger utanför skopet för skolan eftersom skolan är byggt för att skola individen till vad samhället anser att individen har rätt att vara. Inte var individen är.
När skolan är en plats för individen att vara sig själv – då kan vi börja. Till dess har vi förändringsarbetet högt upp på agendan. Det rör sig fort – riktigt, riktigt fort. Och det är hemskt kul att se.
Junimorgon i Olsbo
Slår mig att mjukheten är uppriktig och hårdheten spelad. Även hårdheten är uppriktig men den uppkommer först när mjukheten inte får vara uppriktig. Skolan formar hårdhet på ett alldeles fantastiskt sätt. Sinnen som reflexmässigt vill värna sin suveränitet bygger mentalt pansar gentemot en omgivning som vill krossa dess inneboende kreativa, oförstörda kraft. Det är så vi bygger rigida tankar, prestige och interpersonella låsningar. Det är så vi säkerställer ett samhälle utan nytänkande, utan visioner och utan mänskliga mål. Finansvärldens tempel.
Dags att knata ut därifrån, således. Det lyser bortom dörren och många har redan lämnat byggnaden. We’ve had tomatch. Kom nu ketchup så går vi.
Det regnar i femton minuter. Slutar lika tvärt som det började. Kör Casper till skolan efter en del morgonspexande. Det blir kappkörning mot grannen i hustruns hästkraftmonster. Alla blir glada. Jag tar ner taket och låter hastigheten ge mig än mer av den paradisiska luft regnet levererat. Mina lungor fylls av dess dofter och sinnet av dess syre. Solen är höljd i moln men den väntar där bakom.
Uppklarnande.
Jag kommer på mig själv med att vara klädd i träningsoverall. Kan inte dra mig till minnes när det hände sist. Som senast någon gång på högstadiet. Overallen är mjuk. Det stämmer med min kropp. Efter helgens övningar och den nyligt återställda rörligheten ovanpå balansen är kroppen mjuk. Hela min organism har börjat förstå att den (jag) inte längre behöver trycka på. Att det inte finns någon anledning att vara rastlös. Inte ens bristen på rastlöshet är anledning nog. Det håller på att bli verklighet.
Vad det är som håller på att bli verklighet kan jag inte svara på – eftersom det är en dröm. En av de där drömmarna man inte minns när man är vaken. Men jag vet likväl att det håller på att bli verklighet av den. Precis som jag efter att jag mött Kärleken och tillsammans med föremålet för den upptäcker vår nya, gemensamma värld. Precis på det sättet så tar bilden av den dröm jag drömt form i verkligheten i takt med att jag upptäcker den. Utan att jag vet vad det är den vill föreställa från början. Utan mål. Men oerhört laddat med mening.
Framme vid skolan kom jag på vad det var jag inte ville glömma bort innan jag somnade i går kväll. Jag hade ju glömt bort det eftersom jag kunde komma ihåg det igen. Det handlade om skolan. Förra veckans möte på högskolan skramlade fortfarande runt i huvudet. Diskussionerna om de bekymmer man hade på högskolan och vari dessa bekymmer hade sina rötter. Längre ”ner” i skolsystemet, givetvis.
Vi pratade mycket om matte. Om att högskoleeleverna inte kan tillräckligt med matte och att detta är ett stort problem då det förväntas att studenterna kan matte. Det är knappast något begåvningsproblem, det är snarare ett utslag av det sätt matten systematiskt görs ointressant. Jag ser det på den snart nioåriga eleven. Hur hans mapp fylls med sidor av lära-sig-gångertabellen-utantill-papper som han sitter och fyller under stor frustration samtidigt som han sneglar mot den iPhone som han vet är fullt kompetent att räkna ut talen åt honom.
Jag extrapolerar hans fundering. Vad blir hans intryck av vuxenvärldens idé att han ska lära sig gångertabellerna utantill? Kommer han att inte ha tillgång till telefonen när han går ut skolan eller varför? Nej, matte är helt enkelt skittråkigt. Där har vi nog svaret. Han har ännu inte snickrat en uteplats så han vet inte hur skönt det är att slippa ta fram telefonen för varje liten beräkning man behöver göra.
Hade man börjat i den änden – räknandets praktiska dimension – då hade det kanske funnits förutsättningar. Men risken är ju att inte alla skolbarn just triggas av att bygga uteplatser. Det finns de som vill bygga kojor helt utan beräknad symmetri också. Och de som vill spela teater, sjunga, springa fort eller skapa musik. Antalet stolar i teatersalongen, takten i sjungen eller spelad musik – visst låter det sig även det matematiskt beskrivas men det ligger utanför skopet för skolan eftersom skolan är byggt för att skola individen till vad samhället anser att individen har rätt att vara. Inte var individen är.
När skolan är en plats för individen att vara sig själv – då kan vi börja. Till dess har vi förändringsarbetet högt upp på agendan. Det rör sig fort – riktigt, riktigt fort. Och det är hemskt kul att se.
Junimorgon i Olsbo
Slår mig att mjukheten är uppriktig och hårdheten spelad. Även hårdheten är uppriktig men den uppkommer först när mjukheten inte får vara uppriktig. Skolan formar hårdhet på ett alldeles fantastiskt sätt. Sinnen som reflexmässigt vill värna sin suveränitet bygger mentalt pansar gentemot en omgivning som vill krossa dess inneboende kreativa, oförstörda kraft. Det är så vi bygger rigida tankar, prestige och interpersonella låsningar. Det är så vi säkerställer ett samhälle utan nytänkande, utan visioner och utan mänskliga mål. Finansvärldens tempel.
Dags att knata ut därifrån, således. Det lyser bortom dörren och många har redan lämnat byggnaden. We’ve had tomatch. Kom nu ketchup så går vi.
Kommentarer
Skicka en kommentar