Inlägg

Visar inlägg från juni, 2012

Nattregn

Regnet dånar ner och den nattliga jorden möter de tunga dropparnas mångfald med fuktig passivitet. De små ansamlingarna i groparna stiger och isolerade vattenfyllda kaviteter möter varandra och förenas till följd av det öronbedövande sorlet från dropparnas ymniga numerär. Ett skeende med en fullkomlig motsvarighet i det regn som består av tunga men små droppar av lögn som i enlighet med den så kallade prognosen fuktar den tänkande människans mark.

Regnet kom inte från klar himmel. Dagen innan var tydligt märkt av de numera pentagramformade formationerna på himlen. Sköljningen var, likt sin tankemässiga motsvarighet, ytterligare ett stag i den konstruktion av korsvisa beroenden som är den världsliga lögnens helhet. En svindlande skapelse långt utanpå vad faktiskt kan föreställa sig. Stagen är nu så många att själva vikten från de korsvist beroende stagen obönhörligen fäller hela konstruktionen med sin totala massa.

Karma, var det ja. Att vad jag gör kommer åter till mig själv. Alla de g…

Bristbrist

Om man tänker sig att det man ger kommer tillbaka i den oändliga loopen, serverad på alltets energiladdade bärvåg, då kommer ju med all sannolikhet även det man tagit åter i form av ett fråntagande. Så om jag slåss med näbbar och klor för att klå andra på deras tillgångar, energi och tålamod – då kan jag egentligen vara helt säker på att samma plundring kommer att drabba mig i sinom tid. Om jag sedan väljer att reagera med förhöjd animositet på de angrepp jag ju egentligen utsatt mig själv för så har jag skapat en mycket effektiv nedåtgående spiral á la Dante.

Låt oss studera effekten av det motsatta förhållningssättet; ett så ymnigt som möjligt givande av tillgångar, energi och tålamod. Vad kommer då åter i den oändliga loopen? Jo, precis – tillgångar, energi och tålamod i ackumulerat tilltagande mängd, dessutom. Om detta beteende lyckas ta sig över den kritiska punkten så blir totalen av helheten en växande konstant och vi kan med lätthet säga morsning till alla former av brister vi …

Frekvensbandsliknelse

Jag hörde en mycket bra liknelse häromdagen. Det handlade om tankar som uppstår på flera ställen samtidigt, huvudsakligen. Om man får tro vetenskapens loggböcker så har det mer än en gång inträffat att forskare på skilda platser och i olika miljöer kommit till precis samma slutsats vid exakt samma tidpunkt. Samma sak med uppfinnare för att inte tala om författare och så vidare. Det är ju inte direkt någon brist på slika sammanträffanden i medelsvenssons livsföring heller när man tänker på saken. Hur många gånger har inte den man precis tänkt på ringt, hälsat på eller på annat sätt gjort sig påmind. När man talar om trollen, så att säga.

Det förefaller som om det finns en länk bortom vad vi kan se och höra. Som om våra tankar här kan utlösa en snabb kedjereaktion som får det vi tänkt på att i någon mån hända eller återspeglas i vår verklighetet. Den som läst mina kludderier här en tid vet säkert att jag är helt övertygad om att en sådan länk inte bara finns utan att vår verklighet fakti…

Sektioner

Bild
Vibrationstankarna vill inte ge med sig. Den submateriella nyfikenheten vet att stjäla av tid och rum på ett sätt som får den att gränsa till motsägelsefullhet. Men även det visar sig säkert ha en fullgod förklaring. Tankarna går till de vågor som är väldigt långa här hos oss. De som får historien att cykliskt upprepa sig. Jag funderar på om det helt enkelt är så att vi äger möjligheten att klippa upp dem i kortare vågor och därigenom förändra deras innebörd.

Om vi säger att en civilisation faller cirka var femhundrade år (se vidare: en liten genomgång hos en man som heter Larry), till exempel. (Jo, det är nog så att just tiden inte är den perfekta mätaren, kanske snarare antalet totala hjärtslag för befolkningen, men den räkningen är det inte någon som hållit, så vi får nöja oss med åren). En civilisations fall består ju inte av en enstaka händelse utan föranleds av en stor mängd företeelser som slutligen utlöser fallet.


I all hast...

Om vi tar en lite snabbare vibration – ekonomiska kr…

Dimensionellt

Det tjänar nog ingenting till att förneka att jag klurar lite på det dimensionella lite mellan varven. Hur olika rytmer i sina respektive plan samverkar till de virvlar som är vår värld, dess ursprung, hemvist, orsak och syfte. Det krävs en del fantasi och fritt tänkande för att föreställa sig hur det ser ut när vår värld ses i ljuset av sig själv på högre plan. Hur tiden som åskådliggörare bankas ut i en oändlighet för att till exempel skåda den rena tanken och vidare upp den rena känslan. Men det låter sig i alla fall göras.

Svårare är det då att finna hur det ser ut neråt i matrisen. Om vi tar bort en dimension och bara har tre; den statiska materiella världen utan tid – vad har vi då? Om vi leker med den tanken i all otvungenhet så kan det till exempel vara så att man förflyttar sig i en värld som i övrigt inte förändras. Man får själv söka sin bästa möjliga position i förhållande till en oföränderlig omvärld och det enda som räknas är den enda nutid som finns, det vill säga det ög…

Lådan

När jag kliver ut ur den tunna papperslådan av logik är världen där. Den vibrerar av liv, dofter, ljud som är lika symfoniskt och samstämt som det reg helheten frammanar ur sitt totala mönster. Ett regn som kommer att piska allt levande med sina droppar och fukta det att lämna än djupare avtryck i åskådaren när det väl dragit förbi.

Det är oktober för 16 år sedan. Tiden är knapp, lanseringen ska ske inom ett par veckor och vi har jobbat dag och natt i fem dygn. Jag började det här jobbet i huvudstaden för några månader sedan, har precis fått fast anställning och njuter i fulla drag av framgången, känslan av den i mina ögon svindlande lönen, den nya stadens lockelser och alla de okända avenyer som hela tiden öppnar sig.

Den tunna papplådan är konstruerad mitt i livet. Logiken ligger i en rätlinjig men inte symmetriskt konstruerad låda mitt på ett prunkande fält. I dess omvärld rör sig tusentals organismer av alla format och det liv de ger upphov till. Lådan finns där. En kärlekslöst und…

Rytmik

Bild
Att tiden är en relativ rackare råder det ju knappast något tvivel om. Kanske är det så att vår puls, vår egen organiska rytm, i själva verket är var och ens universella tidskonstant. Att den puls vi känner och kan mäta talar om för oss hur fort vi färdas genom tiden och att vi allesammans gör det i vår egen takt.

Och varför skulle det då inte kunna vara detsamma med andningen. Att vi var och en för sig genom andningen, andetag för andetag tar tag i vår andlighet. Att de andliga strömmar vi tillåter vår respektive ande att andas genom vår fysikalitet och dess anda håller sin egen rytm även den.

Kanske är det där vi har vårt kraftfält; i dessa svängningar och pulser. Vad vi är och upplever här illustreras för oss med tidens hjälp men är ju samma sak hela tiden ändå – förändringen inkluderat. Frekvenser för olika fenomen genom tiden är och uppfattas olika men är ju ändock just vibrationer. Från ljusets, ner via ljudets, hjärtats, jordens, andningens, årets, planeternas och hela vägen ne…

Tromb

Bild
Vad fyller den tystnad som tornar upp sig? Är det inte en tromb som snabbt slukar alla de haltande, felkonstruerande och över tiden gångna fenomen som vi en gång kallade orubbliga? Vad som en gång var vår utsida; vår inifrån projicerade verklighet av signalstarkt inlärd oifrågasättbarhet försvinner in i den gigantiska grå pelaren och kvar här på utsidan står vi i den tystnad som breder ut sig.

Beroende på hur man ser saken så kan tromben ha skövlat vår värld eller rensat den på sådant som aldrig hört hemma där. Själv går jag på den senare linjen. Saker som känns fel har inget här att göra. Tystnaden när tromben närmar sig är öronbedövande. När den sveper över våra huvuden testas vår tro och övertygelse till det yttersta. Om vi är rädda at förlora det konstruerade vi tillskansat oss under livet sugs vi med.

Håller vi hårt i våra pengar eller oroar oss för att någon annan ska lägga rabarber på våra högt aktade värdelösheter så försvinner även vi in i trombens pelare; i det inferno av lo…

Nationell ända

Sällan har jag haft svårt att sova. De senaste dagarna är ett tämligen ovanligt undantag. Det bor en rastlöshet i känslan och en spatial spridning i tanken. Den är obestämd men resolut. Den är knivskarp men suddig. Jag vet men tillåter inte mig själv att veta. Irriterande, milt uttryckt.

Venuspassagen den här morgonen kan säkert ha spökat, liksom den där fullmånen häromdagen. För att inte tala om det myckna regnandet och en och annan arbetsdag. Nu står vi alla fall här med solen på himlen den yrvaket helgade nationaldagen och kliar oss lite förstrött i huvudet kring vad det egentligen innebär att vara svensk.

Visst är det väl lite skojigt att läsa vad Carl Johan Calleman skriver om mayakalendern och nationalstaternas eventuellt konceptuella avveckling en dag som denna med de astronomiska förtecken som ju faktiskt parkerat precis där de har? (Calleman.com - ”Focus on the Sun”).

Glöm det där med nationaldagsfirande, fira dig själv istället. Fira din omgivning. Fira solen. Så tar vi och ski…

Klartext när den är som bäst

Det är inte ofta man slår på radion i bilen, men manövern belönades rikligen i dag. Cevrenka i toppform 1h38m in i följande morgonpassklipp.



Det är ju alldeles lysande att höra någon att - förutom själva belysningen av pengaskapandet ur tomma intet - faktiskt ikläda sig taktfull tystnad inför det faktum att guldet kostar väldigt mycket fler dollar än när dollarn var ung. Vad säger det mest om - penningen eller metallen? Precis.

För hugade rekommenderas å det bestämdaste David Graebers odyssé över skuldens första 5000 år. Själv fastnade jag på kapitel sex, men redan de första 100 sidorna ger en god breddning av förståelse för vad som utgör penningens verkliga värdegrund; skulden. Så kan man ju fråga sig - likt kanske främst Carl Norberg - om det verkligen är så hemskt att inte längre vara bunden av den i min värld fullkomligt illegitima skuld som utgör den värdemässiga backningen för allt vi ser inom vad som omger penningen eller om vi helt enkelt ska vända på klacken och gå vidare.

Vi bä…

Om pengar igen

Andreas Cevrenka fortsätter att promenera på gränsen mellan det otillåtna och det sanningsenliga i "hela banksystemet bygger på ett tomt löfte". Pengar, ja. Den dag vi fått perspektiv på saken kommer vi att skratta oss fördärvade. Istället.

Ypperligt

Bild
Selion skriver sällan men utsökt. Nu senast i "Du är ett oändligt liv" bland mycket annat följande:

Vi blev ändliga
Vi har skapat en skapelse som gett oss möjligheten att uppleva allt vi inte är, vi har skapat konceptet ändlighet och konceptet död, och konceptet villkorlig kärlek. Vi har skapat idén att allt är en slump, och att allting är separerat. Vi har skapat ett enormt fängelse för oss där vi helt tappat kontakten med vår oändlighet.

Det var bara en tidsfråga innan vi upplevde det och därför upplever vi att vi är där nu. Just av den anledningen är vi här på jorden i detta nu – i denna tid 2012 - och av just den anledningen känner vi oss så långt ifrån det vi är – vilket är allsmäktiga allvetande och oändliga varelser.

Vi har också genom detta skapat ett helt nytt sätt att vara och observera livet. Vi har skapat något helt magiskt. För det är magiskt att finnas och vara som vi är.

Genomläsning rekommenderas. Klartext när den är som bäst - hos seilon.org.
Så var det med den s…