Nattregn

Regnet dånar ner och den nattliga jorden möter de tunga dropparnas mångfald med fuktig passivitet. De små ansamlingarna i groparna stiger och isolerade vattenfyllda kaviteter möter varandra och förenas till följd av det öronbedövande sorlet från dropparnas ymniga numerär. Ett skeende med en fullkomlig motsvarighet i det regn som består av tunga men små droppar av lögn som i enlighet med den så kallade prognosen fuktar den tänkande människans mark.

Regnet kom inte från klar himmel. Dagen innan var tydligt märkt av de numera pentagramformade formationerna på himlen. Sköljningen var, likt sin tankemässiga motsvarighet, ytterligare ett stag i den konstruktion av korsvisa beroenden som är den världsliga lögnens helhet. En svindlande skapelse långt utanpå vad faktiskt kan föreställa sig. Stagen är nu så många att själva vikten från de korsvist beroende stagen obönhörligen fäller hela konstruktionen med sin totala massa.

Karma, var det ja. Att vad jag gör kommer åter till mig själv. Alla de gånger jag svävat på målet kring en leverans, alla de gånger jag med tungvrickarskicklighet täckt upp för min tidsoptimism och min bristande planeringsförmåga. Visst har jag mött min spegelbild några gånger. Och visst har jag varit benägen att hoppa undan från den varje gång. Tills nu. Då jag med nästan två månaders ganska oförklarligt tålamod lät min tidsoptimistiske spegelbild komma undan med vad jag kommit undan med. Så nu vet jag, på något sätt.

För saker kommer ju tillbaka. Gång på gång i cirkel efter cirkel till dess jag möter dess upphov i centrumpunkten; blänger på den, accepterar, skärskådar och går vidare. Då försvinner utmaningen. Så är det för oss alla. Och ju mer vi skjuter upp det desto mer absurt skriker cirklarna mot oss. Vi är här för att lära. Undantagslöst. Och vi lär oss nu snabbt, bland annat, att den lilla artificiellt belysta punkten som tydligt skyltats "godhet" inte har ett dugg med något positivt att göra. Tvärtom.

Vi lär oss till så stor del att tycka vad vi ska tycka om vad vi ska tycka att vi får kämpa med näbbar och klor för att nå vad vi egentligen är för några där längst inne i hjärtat. Vi får slåss för at återerövra vår puls, vår känsla, vårt naturliga och medfödda rätt och fel. Till en början slåss vi kanske mot andra men det är inte där matchen spelas. Den spelas helt och hållet mot oss själva genom sättet vi möter andra. Matcherna har en segrare men ingen förlorare. Spelar man väl kan man få flera segrare med sig från samma match.

Det är lätt att drunkna i de där dyiga pölarna nere på åkern. Lätt att se dropparnas unisona hamrande som övermäktigt och att låta dess energi hamra på sinnets boning så att andningsorganden försvinner under ytan. Det finns så många olika tankemässiga gropar att guppa runt i och se dropparna skapa olika mönster. För de som skakar av sig det första skalet av förleddhet blir det inte sällan undergångstankarna som tar över. Jag vet om någon. Jag var riktigt inne på det. Jag har fortfarande konserver i källaren för den händelse att. Jag har suttit timmar och mätt vattennivåytor och letat fastigheter över 60 meters elevation inför det antågande polskiftet.

Polskiftet som ska skaka vår jord och ställa vår värld på ända för att den ska ha en chans att bli bra igen. Jomenvisst, jag förstår ju vad det innebär. Jag kan leva med själva konceptet. Men när jag ser mig i spegeln och lever i vad som är jag, vad som är min känsla, så vet jag att det inte heller i den aspekten handlar om det yttre. Det gör det aldrig. För det yttre är en konsekvens av det inre och inte tvärtom, åtminstone i min värld och vems värld kan jag annars uttala mig om?

Polskiftet har på något sätt redan inträffat. Ett 90 graders byte där upp den nord-sydliga axeln blivit den öst-västliga. Där känslan nu äger den relevans som jag lärde mig att ge tanken dessförinnan. Då blir besluten och övervägandena ögonblickliga istället för ett kalkylerande av skuld, åtaganden, moral, värderingar och lönsamhet. Och utslaget i den utmaning som lagts framför oss att bemöta var lika förbehållslöst som oväntat. Ett litet snitt förhindrar inte min möjlighet att påverka. Tvärtom. Jag vet att de avtryck jag gör utgår från vem jag är och vad jag ger upphov till på insidan av andras sinnen. Blodet är något helt annat. Det följer nog snarare det landskap av polaritet jag så gladeligen lämnat bakom mig.