Inlägg

Visar inlägg från september, 2011

Vardagssekten

Påbörjade påtittandet av en dokumentär härom kvällen. Att påbörjandet utvecklades dock till något annat så dokumentären förblev till största delen osedd noteras med stor tillfredsställelse. Nämnda ingress hann likväl sätta några tankar i huvudet på undertecknad.

Det handlade om sekter och så gott som all research verkade vara den Nya Zeeland-baserade organisationen Cultwatch’s förtjänst. Cultwatch har ett osedvanligt tekniskt och kristallklart budskap kring vad sekter är och gör. De likställer dessutom till exempel en ”driven” säljorganisation med sekters metoder och arbetssätt, något som jag många gånger under yrkeslivet upplevt stämma ytterst väl. Organisationen definierar begreppet sekt (”cult”) som följer:

”The modern definition of "Cult" refers to any group that uses manipulative psychological “Mind Control” techniques to recruit and control their members”.// “Secondly, the historical definition of a cult is any group, which claims to be a Christian group yet teaches som…

Synkront

Det känns som att vandra på en igenvuxen stig. Inte en chans att ögat ser vad som döljer sig under vegetationen. Inte heller tanken kan bedöma terrängen och utifrån de synliga parametrarna lämna en lämplig instruktion till fötternas motoriska enheter. Det kunde lika gärna vara totalt mörker, även om skönheten i sceneriet då skulle förspillas.

Så länge det stämmer visar sig tecknen med tilltagande täthet. Från symmetrier i ord, nummer och formspråk till uppdykande människor och kontakter som sker utan någon som helst relevans för den gängse, holistiska världen. Jag vet inte om det är den massliga resningen av vibrationen som pågår eller om det helt enkelt är inbyggda, förutbestämda symmetrier utifrån min egen belägenhet. Jag vet bara att det absolut inte kan vara vad man lite slarvigt brukar kalla för slumpen. Den finns nog snarare inte.

När känslan får styra stegen hamnar fötterna varje gång på något stadigt. Det känns som en varm, krattad sandgång, omsorgsfullt övervuxen och begravd un…

Det blir bättre

Vissa dagar får man tydligare tecken än andra på att allt blir bättre. De kommer oftast från barnen- logiskt nog. Som när den Lille valde att ta med sig en flicka som är ett år yngre hem att leka med på eftermiddagen igår. Under min skoltid hade det varit ett socialt självmord och ett mobbens bränsle, men denna septembereftermiddag stod de sjuåriga grabbarna och gapade inför den Lilles mod att inte låta just den saken hindra honom.

Världen håller på att bli bättre och det är naturligtvis barnens förtjänst ytterst. Barnen och lärarna i just denna skola har fått mig att omvärdera allt jag själv upplevt från skoltiden. De har fått mig att se hur det elände jag förknippat med utbildnings- och fostringsmaskinen kan vändas och hur verkligt öppna och goda människor kan få en långt tidigare start i livet genom vuxna som inte helt och hållet låter sig riktlinjekidnappas utan låter sin personliga önskan bli en del av gärningen.

Om golf och livskunskap

Det faktiskt oväntade ämnet golf kom upp över lunch. Det var ytterst länge sedan och jag vet att jag måste ta med mig en skottkärra bollar vid nästa niohålsrunda. Om den inträffar. Dock ledde diskussionen in på golfens mer – ska man säga subtila – områden. Hur golfen som sport faktiskt skiljer sig från andra sporter.

För när man spelar golf spelar man mot sig själv. Systemet med poängbogey är kanske det mest uppenbara i sin konstruktion, men även längre ner i sportens konstruktion återfinns mönstret. För vad det handlar om vid sidan om den perfekta swingen, den millimeterfina avståndsbedömningen och förtrogenheten med banan och utrustningen så handlar det om att spela med känslan.

Det handlar om att inte se bollen åka i bunkern utan att se den gå upp på green, tätt intill flagg. Det handlar om att inte tänka på vad som gått dåligt utan visualisera den strålande vändningen. Det handlar om att inte av rädsla för att se dum ut tveka att ta ett steg tillbaka och börja om när man vet att det…

Skrammel från tystnaden

Det har blivit lite tyst härifrån. Orden sover och dess mening ligger på tillväxt. De yttre – mer världsliga riket – skruvar upp sin absurditet. Jag finner inte längre någon mening i att kommentera det. Det – som allt annat – är vad det är och blir vad det blir. De nära samtalen är viktigare. De som sker i den verkliga verkligheten. Den småskaliga. Och till följd av den ur omständigheterna så bländande belysta intensiva insiktsfullhet i det allra, allra närmaste med en sublimt efterlängtat ventil för utökandet av detsamma.

Rytmen. Den sanslösa, dundrande rytmen som återspeglar livets puls - även de försvunnas. De kan göra så mycket mer nu när de inte är fysiskt fjättrade i rumstiden. Bara att glädjas vid åsynen av deras vilja och även i utövandet förbehållslösa kärlek. Rytmen strömmar ur de källor som var på väg att sättas igen. Och ur den baslåda jag äntligen kommit mig för att montera i bilen. Mitt musiktempel.

Avslutningsvis - detta med tiden. Finns den så länge som vi fortsätter at…

Ärlighet vs. öppenhet

I videoaffären såg det ut som ett lysande uppslag. "The Invention of Lying". En film som tog sitt avstamp i en parallell värld där lögnen inte fanns och där mediakonsumenten skulle få följa det sannolikt absurda i att lögnen gör sitt inträde i en lögnfri värld.

Nu behövdes det inte så många bildrutor för att begripa att just denna rulle inte ens skulle kunna snudda vid den enastående möjlighet till skratt som faktiskt gavs i upplägget. Avbruten mediakonsumtion, således. Men med en i och för sig ganska självklar men icke desto mindre distinktion noterad.

Att inte ljuga och att inte säga vad man tycker är två väldigt olika saker. Exakt lika olika som att vara ärlig eller låta varje tanke formas som ord. Det var just där filmmakaren i detta fall gått bet, beklagligtvis.


Drömmen var lite speciell i natt. Jag stod i kassan på en okänd ICA-butik. Jag skulle köpa en skinkstek (fråga mig inte varför). När det blev min tur kände den mycket androgyna kassören igen personen bakom mig och …

Fredagsblandning

Det enda man verkligen vet är att man inte vet. Med den vetskapen så vet man i alla fall en sak.

Jag var förbryllad över dagarna som föregick. De var kanske den parallella nedbrytelseprocessen. Det är ju inte längre så märkligt hur sömn och sinnesfrid rubbas inför något som kommer att inträffa. Det är inget annat än logiskt att man känner sig trött före det att ett utmattande skeende tar sin början. Man får bara försöka bortse kring en och annan invand teori om vad tiden är.

Återblickar och reflektioner är oundvikliga. Tydligast i detta skede är detta med sorgens manifestationer och energitransaktionerna. Den redan berörda om sammanbrottets alibi visavi den avvaktande obestämdhetens misstolkade styrka och regelrätta stöld av energi ur obestämdhetens skål. Ett säkerligen omedvetet men inte desto mindre energipredatoriskt beteende inför skeenden med tillräcklig potentialskillnad. (”De olyckliga flugorna flockas kring sorgens sockerbit”)

Leder mig att tänka på den gamla goda föro-rätten. …

Luckor i fält

Livets slut börjar bli en frekvent besökare. Dess medfödda och inneboende motpol I olika former, väntat oväntad och stickande påträngande stillsam. Obevekligt verksam utifrån vad som från en början ser ut att vara en kal, blek yta av ingenting. Det görs plats för tomheten på alla de fält som tidigare beströtts med kärlek och oro. De ytor som tidigare handlat om hur och när. Och kanske varför. Alla de små tankarna blir taggar att reta den framväxande saknaden.

Luckorna. Med tiden öppnar de sig i fälten. Av tiden. I tiden. För strömmarna att börja verka. Så att vad som varit kärlek, oro, samtal, rutiner och tystnad kan börja röra sig igen. Men till dess byggs proppen upp. Växer till sig. Attraherar mer och mer av livet i sin stillsamt och därför knappt märkbart växande gravitation. Och så en dag är den så stor att den inte går att bortse från längre. Den har samlat på sig allt som tidigare strötts över fälten. Allt ackumulerat i en liten, oändligt tung klump. Luckorna sprängs en sådan g…

Plats för kommentarer

Eftersom jag inte har någon annan plats att posta lite personligare tankar så tänkte jag fortsätta att göra det här på prov. Vi får se hur det går. Men för att det ska kännas meningsfullt så måste de kommentarer som kommer faktiskt ha något litet med saken att göra. Vilket föranleder mig att tillfälligtvis stänga av kommentarerna för de mer personliga inläggen.

Jag vill inte stänga av kommentarer helt och hållet eftersom jag tycker att de är givande som helhet och även om tongångarna ibland blir hårda så kan de ge upphov till mycket viktiga tankar inte minst hos mig själv. Men vad gäller de mer personliga sakerna så får det lova att bli åtminstone lite mer direktrelaterat.

Så för det mer gängse framväxande diskussionsmaterialet - kommentera här istället. Jag lägger upp den ute till höger också så att kommentarsfloden kan fortsätta även om inläggen inte ger något att relatera till. Det finns ju något slags ständigt rullande diskussion/kommentarsflod och den kan vi hålla levande här...

Bekvämligheter

Bild
Under ett besök bland hyrfilmerna såg jag en liten tokighet med några år på nacken:


Obekvämt? Mja...


Såja. Rätt ska ju vara rätt.

11-09-11

Symmetriskt datum idag igen. Och som alltid när det handlar om repetitioner av 11, 22, 33 så bor där ett slags tyst signifikans – åtminstone för mig. Insignifikanserna försöker mer än någonsin belägra just den här dagen vilket ju inte annat än understryker dess signifikans.

Om man funderar lite över vad som ändå hände för tio år sedan. Psykosen. Bilderna. Lidandets vittnesbörd. Frihetsberövandets eskalation. Om man tar den dagens känslor och ventiler för den västerländska populationen – var det inte så att vi fick stanna upp och vrida ur oss själva lite? Ge uttryck för hur vi mådde och låta alla döda och tornens kollaps manifestera våra inre känslomässiga krumbukter?

Precis som när Liv dör. En för de flesta helt okänd sportsman men allas hjälte. En händelse så anonym och fjärran att man utan risk kan projicera sin sorgliga energi in dess givetvis något mildare psykotiska pool tillsammans med alla andra i samma situation. Vi hör ihop – allesammans. En utpräglad individualist och i det n…

Knips, knaps - bara

Oväsendet från lögnerna, vapnen och de fräcka sinnenas logiska inmutning hörs allt mer avlägset. Mönstret omger oss förvisso men det håller enbart de som erkänner det i sitt grepp och i takt med att man släpper taget om erkännandet och vänder motvinden ryggen skenar dess manifestation likt en snabbgenomgång av bedrägeriets highlights.

Minns! Minns hur du för snart tio år sedan såg de tre tornen falla! Minns hur rädd och bestört du var! Eller – vänta ett spadtag. Känn efter istället. Visst kände du i djupet sanningen redan där och då? Vad som såg ofattbart och obegripligt ut till tonerna av lögnen var givetvis också osant. Fräckheten – det är skillnaden. Den förklarar teaterns framgångar.

Att samvetslöst kliva upp i ljuset och ta emot den förledda massans jubel för att man räddar dem från den smärta, den rädsla och den lögn man utsatt dem för fast man i själva verket fångar dem i sin lilla logiska inmutning och förslavar dem under sin egen bländande överlägsenhet. Dessa människor är int…

Kontrast

Om kontrasten ger upphovet till verkligheten men samtidigt har sin upprinnelse ur densamma? Sannolikt.

Tanke

Några dagars arbete. Människor, spel och logik. Omväxling. Men den röda tråden är sällan långt borta. Den tråd som symmetrins finger drar rätt igenom en annars kaotisk upplevelse av livet. Osedd symmetri kan inte verka. För vad är den annat än den vektor som utan att spela tidsillusionens spel ändock så tydligt vägleder vad som sker genom densamma?

Sanningen är ute, människorna drar sig inte längre för att se sambanden – titta på varandra och brista ut i skratt över livets säregna humor och åt det skådespel vi en gång trott på. Det händer och det händer precis just nu och i de mest oväntade sammanhang. Ingen av oss vet vad det är vi ser, men det känns bra. Och det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om hela detta skifte på tröskeln till den nya tidsåldern eller hur man nu väljer att se på saken egentligen enbart handlar om den saken.

Om att följa känslan och instinkten. Att finna övertygelsen i tystnaden och att inte låta den pladdrande tanken förstöra festen. Hur många brinnande, …

Nollpunktsenergi

Ingen kommer att säga dig sanningen. Aldrig, aldrig någonsin. Du måste finna den själv. Den bor mitt i din egen tystnad. Du måste sluta slåss för att fina tystnaden. Den som enbart kan uppstå när du får stopp på dina tankar, stopp på din kamp och har slutit fred med dig själv. Noll. Inget. Renaste antimateria. Fullständigt närvarande existens helt beroende och vägande på punkten där densamma definieras. Varför pekar just precis ingenting på det allra mest meningsfulla? Orden tar slut där det obeskrivliga börjar. Genom nålsögat. Nollpunkten.

Om nuet och skapande

Bild
Att leva i nuet är tvivelsutan det bästa sättet att ge livet mening och innehåll eftersom det utgår ifrån det som faktiskt är och händer istället för vad som hänt eller eventuellt kommer att hända. Att leva i nuet är vid första anblicken att njuta, att ”suga i sig” av vad som är och inte planera inför framtiden eller älta vad som varit. Eller mer handfast – att inte oroa sig för vad som händer imorgon och inte gräma sig för vad som hände igår. Så längt så bra.



"Eckhart Tolle skriver i sin bok “The Power of Now” hur vi lever med en sinnessjukdom. Vilket vi gör, många är inte medvetna om att de är, och genom att bara vara kan de leva ett riktigt bra liv som många går miste om. Istället för att vara medvetna nu i ögonblicket är de flesta omedvetna om ögonblicket. De tänker på dåtiden eller framtiden eller så oroar de sig för något. Tankar springer iväg. Men vi är inte våra tankar – vi är. Sen kan vi ju bolla idéer med tanken, eller fundera över något att göra, men vi är inte tanken o…

Inbromsning

Något lade sig som en filt över rytmen. Varv efter varv – långsammare och långsammare. I ett oändligt kort ögonblick står det still. I ett oändligt kort men likväl oändligt. Inbromsningen gick från negativ hastighet och accelerationen på andra sidan nollpunkten äger precis samma enorma energi som inbromsningen. Stämmorna. Jämrandet. Våra inre monster viker ner sig. Dess plåga genomsyrar oss alla och brottar oss ner mot marken med våldsam kraft. Vi vaknar strax.



När det åter vaknar efter det nödvändiga stilleståndet. Systemet återfylls, denna gång utan gifter, fientlighet och obalans. Ändligheten har kommit till den ände som alltid definierat dem. Begränsningarna upphävdes av sina egna paradoxer. Polerna dansar lekande över verklighetens yta istället för att stå i varsin ringhörna och uppvigla de som är en och samma att ge sig på varandra. Vi kommer att undra hur det gick till en stund. Så inser vi att detta är vad vi hela tiden burit på och helt sonika låta det vara vad det är istället…

Lite lokala nyheter

Bild
Det här var verkligen tråkigt. Eller trökigt på Sandvikska. Jag tror inte att man kan riktigt kan överskatta hur viktigt det är att ha huvudkontoret där ursprunget, hjärtat och känslan är. Det är till exempel mer eller mindre omöjligt att genomföra stora utlokaliseringar av produktion till låglöneländer när man som anställd på huvudkontoret senare träffar sina kollegor nere på båtklubben, golfbanan, ICA Maxi eller vem vet – på Mulligans Pub.



Jag har alltid beundrat Sandvik för att de haft kuraget att låta huvudkontret stanna i Sandviken - långt innan jag flyttade hit. Och jag har sett förklaringen till varför staden trots sin relativa litenheten ändå lyckats få en så god stämning och en så intressant blandning av människor. I och med att huvudkontoret stannat här har också personer som gjort kometkarriär i företaget blivit kvar vilket för en outsider som mig ser ut att vara en omistlig förklaring till ortens särprägel. Det sista riktigt gemytliga brukssamhället.



Men som Sandviks informa…

En liten idé

Kommentarsfältet. Ta den, fyll den, planka den. Gör något bättre. Jag tror att det kan behövas något slikt, emellertid till skillnad från min fubbiga prototyp fungerande.



Eller - vänta nu; behövs det verkligen något sådant? Svår fråga - verkligen. För ju absurdare saker blir desto snabbare går uppvaknandet. Det förefaller emellertid som om många blir vilsna i själva uppvaknandet vilket föranleder frustration. Frustration av gammal god kvalitet. Frustration som mörkret vinner på. Eller är just den tanken bara en inkapslad kortsiktighet?



Därför kanske det skulle vara skönt för samtliga att kunna vända sig någonstans och inse att faktiskt fler delar de tankar man själv har. Så kanske vi blir lite snällare allihopa. Och inte går på de blinda raseriets annars oändliga spel.



Vad vet jag? Det får utvisa sig.