Luckor i fält

Livets slut börjar bli en frekvent besökare. Dess medfödda och inneboende motpol I olika former, väntat oväntad och stickande påträngande stillsam. Obevekligt verksam utifrån vad som från en början ser ut att vara en kal, blek yta av ingenting. Det görs plats för tomheten på alla de fält som tidigare beströtts med kärlek och oro. De ytor som tidigare handlat om hur och när. Och kanske varför. Alla de små tankarna blir taggar att reta den framväxande saknaden.

Luckorna. Med tiden öppnar de sig i fälten. Av tiden. I tiden. För strömmarna att börja verka. Så att vad som varit kärlek, oro, samtal, rutiner och tystnad kan börja röra sig igen. Men till dess byggs proppen upp. Växer till sig. Attraherar mer och mer av livet i sin stillsamt och därför knappt märkbart växande gravitation. Och så en dag är den så stor att den inte går att bortse från längre. Den har samlat på sig allt som tidigare strötts över fälten. Allt ackumulerat i en liten, oändligt tung klump. Luckorna sprängs en sådan gång. Klumpens materia kan finna möjligheten att strömma.

Alla har sitt sätt att ta det. Det som strötts över fälten är även i sig ett kraftfält. Hos vissa väller kraften i kraftfältet fram. Och den fallucka man stått på får äntligen möjlighet att öppna sig. Alla livets ackumulerade ledsamheter får en möjlighet att leta sig ut med ett fullgott socialt alibi. Själva händelsen, tomheten, frånfället – är kanske ett gravitationscentrum för dessa processer. Serverat som möjlighet för var och en som behöver att släcka sin törst på tårar.Den tysta sorten låter inte låter luckan under fötterna ge vika – kanske för att den inte finns. Det är den där som kanske finns mitt i skeendet men som ändå står en bit bort när de svartklädda gråterskorna samlas. Att avkrävas manifestation av en tomhet man ännu inte begriper knyter bara knuten än hårdare.
Från då.

Oron bereder plats för tomheten. Kärleken ger plats för saknaden. Det tar tid innan luckorna öppnas och när de väl börjar göra det skuttar man runt och hoppar på dem för att stänga dem till dess de blivit så många att man inte längre hinner med. Till dess man inte längre har något val utan står där på det öde fältet och känner vindarna stiga runtomkring. Känner värmen i strömmen. Och ser riktningen. Rätt upp, till de som lämnat oss men som aldrig, aldrig någonsin försvinner.

(Jo, jag har stängt av kommentarer till detta inlägg. Se vidare denna plats för kommentarer.)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Improviserat

Mitt i apokalypsplaneten

Gul bil!