Nils Erik Wallman

Den har sina händer i ett perfekt stryptag runt min hals. Andningen är svår, mycket, mycket svår. Händerna kan knappt göra som de blir tillsagda. Åtrån har kopplat greppet och låter mig inte vila. Denna fasansfulla känsla, så oändligt mycket större än jag någonsin tidigare erfarit. Och just åtrå. Inte lust, njutningslystnad, hängivenhet utan just bara åtrå. I sin renaste och mest obevekliga form. Jag upphör att existera kring denna känsla. Den äger mig totalt och inte förrän mina händer fått smeka din hud, mina läppar fått smaka dina bröst, min tunga fått kyssa din mynning och erfara din smak och jag inneslutits i din hetta. Inte förrän vi förenats och i en skälvande sammansmältning som får ge allt detta utlopp kommer jag att kunna andas igen. Jag vet det helt säkert nu. Jag kommer att kunna vara dig trogen. För även om lust och attraktion kanske skulle kunna växa på annat håll så äger du åtrån. Och denna åtrå är det starkaste jag någonsin känt - i samma fåra som känslan av a...

Vi träffas ibland - eftersom vi måste. Eftersom du inte vill ge dig av. Din förebråelse når fram. Men väl där vinner den ingen sympati. Däremot motsatsen, ackompanjerat av dess upprinnelse och motiv. Tidigt, tidigt gick du över gränsen. Därefter flyttade du den - åt mitt håll. Gav mig mindre och mindre yta att vistas på. Hjälpte mig att bygga egna världar vars ingångar jag satte där du inte kunde leta. I det du beslutat inte fanns som en lösning på din egen otrygghet. När du inte förstod blev du rädd och därigenom arg. När jag läste vackra ord kände du dig hotad. När jag skrev dem var det ännu värre. Musiken skar i dina öron eftersom jag älskade den. Min passion skrämde dig. Min eld gav dig brännsår. Min eufori skrämde dig. Jag stannade själv kvar och kan inte förebrå dig någonting. Trodde nog att jag skulle komma att begripa såsmåningom, att jag skulle kunna växa i tvångströjan, att mitt sinne skulle mogna, stanna, landa. Trodde att jag skulle kunna sluta leva. Nu ser jag...

Det börjar klarna. Kanske försvinner behovet av denna ventil, vi får se. Syftet med vad som varit - det som jag tillåtit mig men också tillåtit vara otillåtet.  Det senare kanske som en hämnd på de hämmade - som sökte kontrollera mig och trodde att man kunde äga någon annan. Men i allt väsentligt, mitt eget sökande. Sökandets irrvägar som fann varandra, blev från löv till allt starkare grenar till en stam. Sinne. Skönhet. Linjer. Libido. Djup, djup lust, utövad på kammen av den psykiska och fysiska retningens våg. Jag sökte en vibration. Den vackraste. Med insikten kom uppgivenheten. Den, heta, lila, oändligt avancerade och därigenom fullkomligt enkla vibration jag såg var ouppnåelig. Dess personifiering tycktes fullkomligt orimlig. Jag sökte, smakade enskilda vågor men upplevde inte den kontinuerliga vibrationen. Men sökandet upphörde inte - så länge jag andades sökte jag - medvetet eller undermedvetet. Irriterade. Sökandet tog tid, frestade hårt på sinnet och gnagde ...

Hon känner gränserna men låter dem inte komma i vägen. Hon låter kreativitet, lust och kärlek styra stegen. Hon smakar, petar och känner efter istället för att döma eller tycka på avstånd. Hon är erfaren. Hon är verbal och snabb, påhittig och opportunist. Hon känner sina gränser. Hon blundar aldrig. Uppriktig men tyst. Hon matar aldrig någonsin oron. Hon lägger märke till oväsentligheterna och memorerar dem. Söker inkonsekvenserna, underfundigheterna och ifrågasättandet av ifrågasättandena. Hon har en aldrig tidigare skådad fantasi och inlevelseförmåga. Hon är alldeles underbar att leka med. Hon är som jag. Och hon är fullkomlig för mig. Vilket gör henne till en fullkomlig galning. Följaktligen älskar jag henne. Fullkomligt.

Dessa platser som jag känner så väl och där jag ofta tyckt mig bo. Flygplatserna - knutpunkterna. Inte där resan börjar eller slutar, utan de man passerar på vägen. De som samlar människor och sedan slungar iväg dem. Hem eller bort. Till eller från. På ytan bor här många stereotyper. Men tittar man en stund så är alla naturligtvis individer. Individer som kämpar olika mycket med att dölja just det. Såsom jag, affärsresenären. Det timmar jag tillbringat med att iaktta människor på ställen som dessa går knappt att räkna. Det, samt fundera på vart jag ska åka härnäst. Lägga upp planer. Till och med fundera lite på hur jag skulle lösa det oöverstigliga. Fortsätta titta på människorna. Ibland har jag samtalat med någon av dem. Och det visar sig ofta att de är ganska vilsna. Stolta, framgångsrika, men därunder vilsna. Jag minns särskilt en kvinna i min egen ålder för något år sedan i Tyskland. Hon hade åkt till Düsseldorf för att laga sina tänder. Tänderna hade hon sabbat i en c...

Den har funnits i mig förut - jag känner igen den. Men det var mycket, mycket länge sedan. Som barn. Nu drabbar den obarmhärtigt igen. Hjärtat förtvivlat. Själen får en pulserande, blålila smärta som vill bli till tårar men nöjer sig med att paralysera allt i min existens. Helt eller delvis. Men den är ändå varm, känslan. Het, faktiskt. Lika het som den intensivaste lusten när den smälter oss samman. Önskar att jag sparat den där mekanismen. Den som var aktiverad allt oftare, till slut ständigt. Den som lät mig existera utan att leva. Söker den förgäves. De vrår i vilka jag kunde söka upphört att existera. Den yrkesmässiga prestationen. De laddade mötena. Jakten. Sökandet. Revanchen. Skapandet. Borta. Jag fann den så lätt där i ångestens brunn. Men ingen ångest finns. Ingen alls. Den smärta som hemsöker mig är den av att vara ifrån sin älskade. Att inte få känna hennes värme, njuta av hennes ögon och lyssna till hennes röst. Att inte få känna hennes händer mot min hu...

När kroppen är i rörelse kommer sinnet efter. Så mycket enklare att fånga tanken när åker tåg istället för bil. Längst spåret finns några punkter. Beröringspunkter. Starten. Den stora, stora staden. Den där jag nästan alltid arbetat. Den jag beundrat, flytt till, älskat och hatat. Den jag känner ytligt men väl. Den vars innevånare tycks jaga mest. Vars rastlöshet genomsyrar och vars dragningskraft helt upphört att verka på mig. Men ändå ett slags hem - om inte annat yrkesmässigt. Och trots allt - denna stad är ärlig i sina avsikter och krav. Universitetsstaden. Under många år mitt hem. Staden där jag föddes. Den centralstation varifrån nästan alla resor börjat. Den jag så ofta jäktat hem till - inte för att jag ville, utan för att jag kände mig tvungen. Platsen för de gnagande känslorna av obehag inför återinträdet i det liv som inte fungerade. Vägen in i den känslomässiga avstängdheten. Jag vill knappt se åt denna stad. Jag kan inte med dess tunga mantel. Den tillrättalagda ...

Den blev vår. En stor yta med utrymmen att besätta. En ny plats att leva på, inte så långt från den - för mig ännu nya - här i viken. En triumfalisk känsla. Men ändå, en lugn sådan. Det som tagit sin början tar sin fortsättning. Givetvis. Utan åthävor. En plats att känna regnets doft. Låta det fylla oss av ro och marken av växtkraft. Till våren blir den vår. Lagom i tid för att bränna en rejäl majbrasa. Att inlemmas i den eld som av någon anledning bränner allt hetare. 

Väskan är packad. Väntar bara på att det gröna ljuset ska tändas så att steget kan fullföljas. Det har gått precis en vecka sedan vi var där. Sedan det grep oss. Sedan det stod klart. Inget vi direkt frågat efter. Något vi knappt hunnit söka. Men något vi vetat att vi förr eller senare kommer att drabbas av. Som inför en strapatsrik resa - de där tonerna finns där. De varierande, kittlande, eggande. Förväntansfull rastlöshet. En yta, inte en förflyttning. Luktar inte trygghet just nu - men den finns där, naturligtvis. Doften är äventyrets. Varm, fuktig jord. Levande material. Kärleksfullt arbete. Levande väsen. En synnerligen eggande basgång. Fullkomlighet kan det vara. Resan tar oss inte mer än några kilometer. Men ändå är den oändlig på sitt sätt. Ett utrymme för kärlek och lust. Att besätta och låta bli en del av skeendet. Att kopplas samman med de djupt liggande punkterna. Att bli en del av nervsystemet. Det gemensamma. Frustrerande vä ntan.Vi  är ensamma kvar. Men...

Ingen som helst tvekan längre. Alla osannolikheter. Alla vansinniga harmonier i vad som skett. De tunna, osynliga trådarna som blivit till trossar att bära upp en hel verklighet. Det tysta, pulserande men oerhört verksamma som alltid finns där. Godisfacket som blivit till en grop i vilken två hela världar ryms. Detta var menat. Hon är menad för mig. Så in i minsta detalj. Och jag för henne. Varenda linje i hennes ansikte har en reflektion i mitt begär. Varenda erfarenhet någon av oss gjort har en motsvarighet i de korsvisa behoven. Uppväxterna, lusten och dess ibland besynnerliga utövande. Allt har en mening och det syns först nu. Ödet har fått jobba en del för att rigga vårt möte. Det har pressat oss, var för sig och tillsammans. Uppbådat frustration av nya dimensioner. Det har öppnat och stängt dörrar i takt och otakt. Dolt möjligheter, uppskjutit insikter och ställningstaganden. Närt lusten. Och när det slutligen blev av. Då vi slutligen fick mötas. Då drabbades ödet av li...

Förunderligt. Hur hon och jag, så enkelt, helt utan ansträngning harmonierar. Hur vi dras till samma platser, stämningar och uttryck. Får de som finns hos oss att känna sig trygga. Vandrar vidare på den slingriga stigen och väljer samma avtagsvägar utan att blinka. Hur våra sinnen retas av samma intryck. Hur våra kroppar vill ta i varandra. Ovillkorligen förenas. Hur vår njutning kräver att få vara den gemensamma. Hur våra själar bildar något nytt - till fullkomligande av de bägge individerna. Och hur vi söker oss till samma platser. Ytor. Trots att vi tidigare levt så oerhört olika just i fråga om var. Mitt liv har bestått av mycket jakt och lust. Ibland har jag jagat lusten och ibland har den jagat mig. Som för henne. Men harmonin i det som händer nu har plöjt nya fåror. Kopplat samman hav av längtan, åtrå, lust, drömmar, uppriktighet och känsla till en enda ocean. En ocean av två. På vilken vi seglar. Inget land i sikte trots att vi inte lämnar viken. Alls, sannolikt...

För sju år sedan ganska precis blev du mitt. Vårt enligt då rådande definition. Läget tilltalade oss båda. Avskildheten mig, växtkraften henne. Skicket avskräckte men utmanade. Möjligheten att fokusera energi på ett projekt lockade oerhört. Längtan från staden drev mig. Genom stormiga år höll du oss sysselsatta. I tanken, sinnet och praktiskt. Men det som föreföll vara en kärleksfull behandling var egentligen ett frustrationens utlopp. Det är därför de gamla fönstren inte skrapats, målats och satts tillbaka utan ersatts av nya. Därför ligger att laminatgolv istället för de gamla vackra furuplankorna på golvet. Därför ser grindarna ut som de på en herrgård istället för ett par skeva, röda. Och därför ladan har förlorat sin doft - sitt luftiga, råa men varma och fantasieggande utrymme. Därför finns lyktstolpar och stenkantade grusgångar. Flaggstång och stenlagd uteplats. Drömmen var diffus från början. Blev alltmer otydlig med tiden. Rastlösheten. Det uppskjutna ibruktagandet. Allt pekad...

Det är vinter nu. Vägen är densamma men startpunkten och destinationen har bytt plats med varandra. Under sommarens hetaste veckor pågick uppbrottet. Känns som en evighet sedan.  Strax dessförinnan köpte jag glass. Av någon som redan på förhand fascinerat mig med sina ord och tankar. Vars röst jag då aldrig hade hört, vars hud jag aldrig smekt men vars sinne jag kunde skönja.  Hon tog mig med storm. Men inte med den meteorlogiska stormens åthävor - regn, vind och åska som släpps loss för att sedan lugna sig, utan som en kosmisk storm med magnetfält i rörelse. En osynlig men obeveklig påverkan. Med frekvenser, riktningar och sken som harmonierade. Fångade. Två magnetiska moln som gradvis och osynligt men under utveckling av enorm energi blir till ett. Det var i somras. Nu är det vinter.  Tiden tillsammans känns oändligt lång. Och kort som ett ögonblick. Den kyla jag kände i somras. Den som höll på att förtära mig, är borta. Nu bor här bara värme. Det mörker som bodde i mig...

Månader, nej år faktiskt, av stillestånd. Den drivkraft som emanerat ur en flykt hade ebbat ut. Kreativiteten, prestationsförmågan, motivationen försvann. Hade faktiskt trott att det var förbi. Att det var nya villkor över hela linjen. Och att den uteblivna kreativiteten var priset för det lunga, fullkomliga. Tvekade inte ett ögonblick att det var värt det. Hade börjat leta nya inriktningar. Ett klimat där orimlig obegränsad uppgång sågs för given tog också bort stimulans. Trodde att det krävdes smärta. Att kreativitet egentligen var restprodukten av sinnets undanmanövrar. Men så - med minimal förvarning - börjar det fungera igen. Ur en helt ny kontext. På ett helt nytt sätt. Men samma, starka impuls. Den varma känslan i själva framfödandet. Kanske till och med bättre. Denna gång distinkt för andra att förverkliga. Att själv ta det vidare hotar harmonin. Och det var ur just den det kom. Denna gång. Den första. Absolut underbart. Ljuvligt! Det fungerar.

"Jag mår dåligt - vems är felet?" Du söker svaret hos alla utom dig själv. Absolut - många har behandlat dig dåligt, också jag. Sådant får vi alla leva med. Men det som hindrar dig att leva är inte någon annan än dig själv. Din nervositet. Ängslan. Suktan efter de lyckans mekanismer du med manisk kraft jagar. Som beklagligtvis inte existerar. Du måste kunna tycka om för att bli omtyckt. Där har du en nyckel. Men du lyssnar inte. En dag i taget. Det kan jag hjälpa dig med. Men jag tänker inte vara din demon, lilla syster. Det är först när du tar itu med dina egen som du kommer vidare. Vi hörs då.

Så var det äntligen klart. Tidigare än väntat men mot slutet outhärdligt ändå. "Vad tråkigt att höra - gratulerar". Ovan med villkoren. Öppna kort. Ett kompromisshjärtas död. Vila i frid.

Utlösarbanken (UB) "Utlösaren". Affärspolicy Bakgrund:      De som hamnat i ekonomiska trångmål på grund av personlig konkurs till följd av eget företagande har ofta värdefulla erfarenheter, kontaktnät och stor revanschlust i bagaget. Idag har den som hamnat i personlig konkurs ofta inget incitament att tjäna pengar då det som intjänats utöver existensminimum oftast dras direkt. I många fall är det tydligt för den enskilde att skulden aldrig kommer att behöva skrivas av. Detta ger i sin tur upphov till antingen ett slags apati eller lösningar baserade på svartjobb av olika slag. Uppslag: Att starta ett slags riskkapitalverksamhet på helt kommersiella grunder där lämpliga entreprenörer ges möjlighet att snabbt lösas från sina skulder och driva upp nya verksamheter för såväl återbetalning av skulden som framtida avkastning för såväl entreprenör som finansiär. Mission: Att generera långsiktig ekonomisk avkastning i partnerskap med drivna entreprenörer. Me...

Inget riktigt intresserar. Så har det aldrig varit tidigare. Suget att ta tag finns inte. Det har det alltid gjort förut. Behovet att fokusera negativ energi har försvunnit. Det jag byggt upp går huvudsakligen av egen kraft. Kan lägga energin på annat. Frågan är bara vad. Måste först ta reda på vad för slags energi det är.

E har alltid funnits där. Döpt så. När det lektes var det ofta tilltalsnamn som önskades. N var namnet på den verklige, begränsade. E på den som inte hålls tillbaka utan lät sin sinnevärld växa fritt. Levde i den. Och utökade den på så vis. Konsekvent men eskalerat med ålder, nyfikenhet och de uttryckssätt personen kräver. E levde ut. N levde inskränkt. N fann sin ventil i arbete. Rationellt skapande. E fann den i annat. E reste med N och fann luft. Krävde den. N och E - samma. Men med olika områden. Det sätt på vilket E lever ut i det köttsliga är en reflektion av N:s yrkesmässiga bana.  På område efter område. Yrkesmässiga, respektive inte särskilt yrkesmässiga relationer. Utveckligsarbete respektive utforskande lekar. Fackspråk respektive det sinnliga språket. E växte sig starkare då N gick in i väggen. Ingen stuns längre. Slut på energi att fly. Bara smulor av integriteten kvar. Allt en del av samma händelsekedja. En sann konsekvens. E tog över för första gången. E som har styr...

Kyla. Inte hård men tydlig. Där tidigare allt vilat och vägt. För vilken all upptänklig hänsyn visats och ingen uppoffring varit för stor. För mig manifesterar hon min egen självförnekelse. Många förlorade år och kanske viktigast - förlorade vänner. Sådana som funnits, kunnat bli och sådana jag inte ens vetat av. Ramen i vilken jag levde mitt liv var trång. Men jag levde också utanför. Kanske var det där jag levde egentligen. Kanske hämtade jag näring från området innanför ramen och använde den på utsidan. För egen tillfredsställelse och eget förverkligande. Så kan det ha varit. Skuldfrågan låter sig kanske aldrig redas ut. Jag höll i vapnet när det brann av. Jag flydde. Det står jag gladerligen för. Åter till kylan. Den glasartade fasaden. Kanske skyddet hos den som inte upphört att älska. Mer eller mindre desperat eller efter att skottet fallit uppgiven. Kanske tog skottet där rakt i hjärtat. Precis som jag under åren känt kyla sprida sig utifrån ett punkterat hjärta. Ett som set...