Reflektion

När kroppen är i rörelse kommer sinnet efter. Så mycket enklare att fånga tanken när åker tåg istället för bil.

Längst spåret finns några punkter. Beröringspunkter.

Starten. Den stora, stora staden. Den där jag nästan alltid arbetat. Den jag beundrat, flytt till, älskat och hatat. Den jag känner ytligt men väl. Den vars innevånare tycks jaga mest. Vars rastlöshet genomsyrar och vars dragningskraft helt upphört att verka på mig. Men ändå ett slags hem - om inte annat yrkesmässigt. Och trots allt - denna stad är ärlig i sina avsikter och krav.

Universitetsstaden. Under många år mitt hem. Staden där jag föddes. Den centralstation varifrån nästan alla resor börjat. Den jag så ofta jäktat hem till - inte för att jag ville, utan för att jag kände mig tvungen. Platsen för de gnagande känslorna av obehag inför återinträdet i det liv som inte fungerade. Vägen in i den känslomässiga avstängdheten. Jag vill knappt se åt denna stad. Jag kan inte med dess tunga mantel. Den tillrättalagda prestationens hemvist. Det akademiska. Undertryckande. Kanske, kanske, kommer jag att lära mig att uppskatta den igen. Jag har många nära här så förbindelsen är inte bruten.

Jag såg dem där på perrongen, nu när jag satt kvar och de klev av. De som jag pendlat tillsammans med under de många åren. Deras ansikten har blivit fårigare. Jag såg att de jäktade hem. Kanske hem till der de flyr ifrån. Tankarna söker nya banor. Försiktigt avståndstagande, inte alls dömande men lite lätt insiktsfullt.

Mörkret breder ut sig utanför fönstret och jag ser bara min egen spegelbild. Men jag ser inte samma person som så många gånger tidigare. Jag ser en person som är på väg hem för att han vill det. En person som är mycket, mycket lycklig. En ganska ny person. En som jag vill fortsätta lära känna. Fortsätta vara. Fortsätta ge.

Det tar inte mer än tio sekunder för uppväxtens samhälle att passera utanför fönstret. Det lilla sågverkssamhället där jag levde som barn. Socialt en ganska plågsam tid, men något jag också kan börja förstå nu. Börja se på utan att skuldbelägga. Tio sekunder, det var allt.

Ytterligare platser med anknytning finns efter vägen och vid målet. Mer eller mindre kortvariga expeditioner i lustens tecken har gått hit. Bekantskaper som berört men inte på djupet. Som öppnat sinnet inför vad som skulle komma. Som gjort det möjligt utan att själva bryta genom muren.

Jag hinner sova en stund. Drömma mig bort. Hem. För det är där drömmarna bor. I verkligheten.