Inlägg

Visar inlägg från februari, 2011

Nyhetsparasitism

Bild
Dagen har bjudit på inte mindre än tre små funderingar som sprattlat till i den stenhårda lerbanken under den aldrig sinade men ändå sedan länge uttorkade nyhetsfloden. Detta förhållande förklaras enklast genom floden bygger på en luftström (som av kompatibilitetsskäl och för att inte störa den tilltänka publiken kallas "vatten"). En enda evig utandning. Och varifrån kommer oppositionens? En kommentar hos Carl Norberg kanske innehåller en aveny för mental promenad i rekreationssyfte?* [SvD]. Jultomten känns som en etablerad sanning vid jämförelse. Finner vi inte USA-ekonomin snarare väl placerad på huggkubben att så snart husbonden huggit klart veden ta livet av sin ekonomiska offergåva som ett sedan länge fastlagt led i sin något eskalerade strävan? [e24] Vad har hänt med åkaren till höger? Lever hon fortfarande? Är det hon som är Björgen? [SvD igen] Livet är fyllt av mysterier. *) Om någon nu mot förmodan skulle tycka att denna fundering konstituerar något slags latent stö

Obskyritetsjubileum

För 25 år sedan var det här en konstig dag i en elvaårings liv. Alla vuxna var så där lite chockat omtöcknade och visste inte riktigt hur de skulle bete sig. Man såg att de var känslomässigt berörda och att de kämpade med något men själv fick man kämpa från andra hållet för att logiskt försöka begripa vad det känslomässigt kluvna berodde på. Det var inte förrän den elfte september 2001 som jag begrep hur de kände det den dagen. För visst – människor dog. Offrades, kanske man kan säga. Palme var bara en men i det stora äpplet handlade det om tusentals (och talades inledningsvis om tiotusentals). Omständigheterna kring dödsfallet/dödsfallen presenterades med den grumliga kristallklarhet som kännetecknar just denna sorts händelser. Det känslomässiga för de vuxna svenskar som för 25 år sedan gick med en grop i halsen berodde nog inte huvudsakligen på den döde. Det handlade kanske mer om den rädsla som kommer ur att något ohyggligt ur det samhälleliga perspektivet just inträffat under den e

Den hänsynslöse

Det fanns en bland de stora som stack ut. Denna uppstickare hade en rakt motsatt inställning. En aspirerande vektor liggandes i exakt 180 graders vinkel mot de övriga. Dess särart blev dess räddning och dess skrupelfrihet dess främsta tillgång. Och samtidigt kan man ställa sig frågan om det i det längre loppet ändå inte är just detta som kommer att få de övriga att blomstra och uppgå i en.

Dagens outfit

Ett fåtal var klädda efter klimat, känslor och tvättkorgsstatus. Andra var klädda i heltäckande dräkter av ett blått, nanosmart material med långa slitsar utefter silhuetten som balanserade upp organismens kontakt med omvärlden. De som bar dräkten såg kroppsligt bra mycket bättre ut eftersom andningsslitsarna accentuerade precis de linjer som perfekt balanserade den biologiskt betingade attraktionen och de inlärda idealen. Dräkten formade innevånaren till en perfekt människa utifrån sitt eget ansikte. Givetvis var inte alla bärare av dräkten likadana. Var och en kunde välja sin form och kunde köpa till olika program för att utifrån kroppens grundbetingelser gradvis via kontroll av ämnesomsättningen över några veckor förändra sin fysionomi. Dräkten var en inkapsling av den egna – intimaste – biosfären. Ingenting – förutom ansiktet och håret hade kontakt med omvärlden. Frifräsarna – de som bibehållit skicket med traditionella kläder – såg naturligtvis förfärliga ut vid jämförelse. Dessut

Negnitluk

Bild
Om vi tänker oss det omvända för en stund. Att drivfjädern i vårt samhälle skulle vara att ges möjlighet att hjälpa andra så mycket som möjligt istället för att få mesta möjliga ersättning utan mot minsta möjliga insats. Hur skulle det då se ut? Om vi uppnådde den där känslan av nytta direkt utan att gå omvägen via de mest omfattande ekonomiska krumbukter som plockar bort så gott som all effekt av våra göranden. I början skulle det säkerligen ringla kilometerlånga köer av gratisresandehungriga till flygplatserna och de yrvakna skulle sannolikt plundra det som brukat betraktas såsom värdefullt. Men efter att ha konstaterat hur illa en iPhone smakar skulle nog den mest inpiskade hamster greppa läget. På några dagar, faktiskt. Om var och en gör det som känns riktigt i den omfattning som känns bra så kan vi kanske lägga det ekonomiska paradigmet bakom oss. Och istället för att konkurrera om fullständigt konstgjorda resurser hjälpas åt att få det som faktiskt finns att räcka till så många

Tidsutdräkten

I går dök detta alldeles förträffliga ord upp för första gången under min näsa. Det är ju ett alldeles ljuvligt ord. Ett slags äkta svensk variant av engelskans icke-ord "durant". Det enda jag kan beklaga är tidsutdräkten å sökandet efter detta ord. Men bättre sent än aldrig vilket ju ordet i fråga sannolikt ofta kommer att delta i innebördsbyggandet kring.

Ansiktsboksrevolutionen

För den kallas ju så när man till exempel lyssnar på något så välrennomerat som Dagens Eko (vilket ju i sig är ett mer träffande namn än vad som först möter örat). Om man lurar lite på den där så kallade löpelden - omsorgsfullt paketerad i våra mer eller mindre objektiva media och ställd mot våra västerlängska mer eller mindre demokratiska strävanden. Och så lurar man lite på bankvärldens utmaningar. Och oljebranchens. Och alltings ägande. Och så vidare. Och så kommer man att tänka på att man läste något om att "Goldman, Digital Sky invest in Facebook" (2010-01-03) . Så kan det ju vara. Också.

Medial Libysk motsägelse

Bild
Å ena sidan rapporteras det i stor detalj om hur regimen slår ner på det egna folket. Å andra sidan rapporteras det om att pressen inte äger tillträde och att insyn därmed saknas. Så vad är det vi ser? Låter illa om man har planer på att fly. "Landningsbanan har förstörts i våldsamheterna och kan inte ta emot några flygplan", uppger Egyptens utrikesminister. Enligt Reuters. Enligt SvD.

Ilskan, flykten och tålamodet

Förbannade jävla fitt-ilska. Jag hatar att vara arg. Vilket ju gör mig ännu mera arg. En liten jävla tanke – det var allt. Ett litet sketet ögonblick - en reflex. Men reflexens vektor pekade på hålet. Det stora jävla utbombade hålet där den tålmodigaste väntande år in och år ut och alltid bjöd sin optimism utan tillstymmelse till villkor. Fy fan vad tomt. Fy fan. Jag blir arg. Jag blir så inihelvete arg fast jag egentligen inte blir det. Och det drabbar fel person. Det drabbade just precis en liten kille som sökte precis samma sak. Han ville kontrollera kvaliteten på tålamodet. Han ville kolla att det var villkorslöst. Det var det inte. Tålamod kan åstadkomma stordåd. Brist på tålamod raserar de mest lovande uppbyggligheter i ett ögonblick. Mitt tålamod testas. I krypande detaljer och som ett set i en match jag själv valt att spela men där jag inte är på plan. Kanske är det just därför. Jag brister oftare än jag trott att jag kunde vilket sannolikt leder till fler och fler omtestningar

Örikedomar reser sig ur skuldhavet

Island är som första Europeiska land på väg mot ekonomisk frihet. Alldeles strålande att se hur ett örike reser sig ur havet av skulder och beslutar sig för att segla vidare ovan ytan för egna segel. IMF skramlar givetvis med att-dra-in-stödlån-vapnet vilket om man betänker vad de har för ändamål måste ses som en löftesrik hotbild. Mången isländsk paralmentsledamot sover säkerligen inte så gott om natten men från min skeva synpunkt ser det ju ut som om islänningarna gör precis vad alla suveräna stater borde gjort om de inte var marionetterade under den världsomfattande bankkartellen.

Fjonkernas bedrägeri

Fjonkerna hade inte haft det lätt. Man tyckte inte om dem någonstans och de hade gång på gång varit tvungna att flytta från sina hem; fördrivna, hatade och bärandes skuld för allt möjligt elände som inträffat. En liten grupp Fjonker sysslade med gruvdrift. De utvann Möjligheter ur sina gruvor och sålde dem till sin omvärld i utbyte mot saker av traditionellt värde som mat, guld och andra råvaror. Det ställdes frågor kring Möjligheternas värde, men i stort ansågs volymen Möjligheter vara livets mening. När den lilla gruppen Fjonker lyckats utvinna så mycket Möjligheter att all världens mat, guld och andra råvaror inte längre räckte till för att köpa fler Möjligheter sålde de Möjligheterna i utbyte mot Frihet istället. Den lilla gruppen Fjonkers gruvdrivande verksamhet var extremt lönsam, mycket på grund av systemet med Frihetsbaserad handel. Om någon började ställa frågor kring hur Möjligheterna utvanns eller tvivlade kring effektiviteten hos de sålda Möjligheterna tystades denne konsek

Populärpopulationsprofetsior

Bild
Det hävdas med en kamphunds envishet att mänskligheten är för stor. Och att det är mänsklighetens egen förbannade skyldighet att ta och dra ner på sig själv av allehanda hänsyn till först och främst... Hm.. Sig själv. När något framhärdas med den där blinda och mästerligt förkunnande stämman genom alla de kanaler som når individen så vet man att man är ett konstruerat budskap på spåren. Det behövs inte speciellt ihärdigt skrubbande för att finna länkar mellan de intressen som till exempel äger så gott som all livsmedelsindustri som de sammanslutningar "människoälskare" som vigt sina liv till att komma upp med planer för att decimera mänsklighetens numerär. Helt enligt de stora bedrägeriernas mall, alltså. Just i detta ögonblick kan det nog vara så att agendan inom populationskontroll är långt mer aktiv än agendorna inom andra områden som till exempel ekonomi. Känt dig lite trött och hängig på sistone? Lite så.

Stormen före tystnaden?

Bild
De energirika stormvarningarna föder tankar på vågor av mer jordligt ursprung. Det stormar ju lite här på planeten också. Noggrant kultiverad upproriskhet att driva vad som kan vara en sedan länge planerad epidemi av social oro med rötter i den digitala världen. En värld som tystnar inför en alltför stark elektromagnetisk påverkan. I ett läge där de avsedda härdarna – de som inte redan kan kontrolleras – nått erforderlig temperatur men innan de redan erövrade kommit dit. Ett återställande av det tekniska försprånget och ett effektivt utraderande av kommunikationsmedel när det kanske ur det perspektivet syntes behövas som mest. Under den mest lysande av syndabockar. Eventuellt stormig syndabock sedd från en annan genom glaset på en svetshjälm.

Samlarbild

Bild
Det verkar inte riktigt som de har något val, stackarna. Kan inte vara särskilt kul alls. Att veta att man måste driva igenom ett program för kontroll av medborgarna och leva med den där stora, gnagande klumpen i maggropen. Jag tror inte att det jobbigaste är rädslan för att en hämdlysten mobb ska komma och utkräva hämd som är det jobbigaste att bära. Då snarare den där tunga, släpande och sugande känslan av att man gör något som är rakt igenom fel. Frihet börjar med att göra sig kvitt den känslan. Hur kul kan det vara att ha skrivit dessa artiklar? Det undermåliga iscensättandet av lögnen kompenseras på intet sätt av dess enorma proportioner. Det förstår nog var och en vid det här laget. Då måste det ju kännas extra tungt att vara satt att bevaka lögnens intressen och sprida dess budskap enligt nedan. Samlarbild nummer 42351, från propagandans sista sprattlande dagar i fjärrstyrningsdumokratin Sverige.

Ett annat hus

Bild
Ett hus utan hund är ett mycket tomt hus. Hunden bör få återhämtas för vidare återhämtning i nämnt hus på eftermiddagen idag. Utmärkt. Bonushunden.

Vems är felet?

OK, mycket är på tok – det är allt fler överens om. Jag läste i och för sig följande text som kommentar till det påstådda förnyade terrorhotet från Al Qaida mot Sverige och insåg att det fortfarande finns en eller annan grundlurad människa i bloggosfären: ”Gillar inte att al-Qaida riktar nya terrorhot mot Sverige. Att de hyllar aset som sprängde sig och att de i princip vill få oss att krypa för dem. Vill helst säga till dem att yttrandefriheten är vår kultur. Att de ska skita i om vi har trupper i Afghanistan. Att vi klär oss som vi vill här.” Från icke namngiven men desto mer grundlurad bloggare. En volontär på teatern. Vi har fostrats till att finna syndabockar och i den nu uppvaknande massan finns oerhört många som söker just detta. ”Det här är ju åt helvete fel. Vems fel?”. Det är kanske naturligt. Men också ganska naivt. För i ett bedrägeri av det här formatet – är inte var och en bedragen på sitt lilla sätt? Den fattige arbetaren på textilfabriken i Egypten, demonstranten på tor

Effekten av 50 procents ränta

Vi räknar med fem procents ränta på en miljon kronor under tio år. Det blir 50 000 kr i ränta per år. Om bankernas täckningsgrad på detta till äventyrs skulle vara så högt som tio procent (en rejält överdriven siffra) så har banken fått ränta på 0.9 x 1000 000 = 900 000 påhittade kronor. Alltså har 45 000 kr av de 50 000 kronorna i årsränta varit kostnad för att hyra pengar som inte fanns innan jag tog lånet och som försvinner i samma ögonblick som jag amorterat av lånet. Sett inifrån banken som upplåtit på sin höjd 100 000 kr ur den egna reserven så är ränteintäkten 50 kSEK på 100 kSEK, alltså 50 %*. Imponerande siffror och svaret på varför krisdrabbade banker är så vansinnigt lönsamma. Naturligtvis. Vad skulle man annars kalla att ta betalt för att låna ut något som inte finns? Det skulle i så fall vara bedrägligt. Preskriptionstiden för bedrägeri är fem år, förutsatt att det inte är att betrakta som grovt. Då är tiden den dubbla. 45 000 x 5 = 225 000 kr. Och så har vi amorterat en t

Inifråntanke

Om man tänker sig hur det måste vara på andra sidan gardinen. Att sitta med uppdraget att försvara lögnen och alla dess tentakler från något så ofrånkomligt som insikter hos de nedsövda. Det måste vara alldeles förfärligt, faktiskt. Att inse att pendeln håller på att svänga. Att känna hur den sövda patienten vaknar upp, alldeles strax lyfter på ögonlocken och först skådar de skador hon åsamkats för att långsamt höja blicken och möta lögnens försvarares ögon. Ett fasansfullt ögonblick för bägge parter. Ett ögonblick som till varje pris måste skjutas upp till den grad att försvararen numera inte ägnar sig åt annat. Men den nyvakne patienten är trött och svag, även om blicken brann av hat när den mötte sin narkosspecialist. En trötthet som föder en sömnig eftertanke. En springa i hatet. En nyckel att låsa upp positionerna med. För den som satts att försvara lögnen är också den bedragen. Banktjänstemannen, till exempel. År efter år har banktjänstemannen hjälpt strävsamma människor att dra

Dumokratins grundpelare

Det talas mycket om demokratin, bevarandet av demokratin och försvarandet av demokratin. Demokrati och stabilitet är också en populär verbal parhäst. Men. Demokrati är ett koncept – en vision, en utopi. En helig gral för sökande av totalt rationellt medbestämmande och koncensus. Demokrati innebär att folket styr. Och hur jag än vrider och vänder på det så får jag det till att folket styr allt. För om folket inte styr allt så kan man ju knappast tala om en demokrati. Ett absolut tillstånd. En teori som passar alldeles utmärkt när de regerliga enheterna blivit för stora för egentlig tillitsfull koncensus eller ett ledarskap som själsligen kan accepteras av övriga individer. En effekt av en makrostruktur som ingen enskild ”liten människa” någonsin önskat sig utan resultatet av den uppskalning av samhällena som den makthungriga arten ombesörjt. Städernas syfte var ju från början att åderlåta den omgivande landsbygden för att på så sätt lägga de mer godtrogna bönderna under sig. Städer saml

Om revolution och demokrati

”Egyptens folk fick som de ville”. Vår stadsminister talar om en seger för demokratin. Ett uttalande som vid första anblicken låter helt absurt av flera anledningar men som när man grubblar på saken en stund är kylande sant. Egyptens folk ville ha en förändring. Vilket man nu alltså meddelar att de fått. Klart. Nästa, tack! Jag tror att det är extremt skadligt att önska sig ”en förändring”. En naturkatastof av gigantiska mått är då med råge uppfyllande av önskan. Min gissning – baserat på det fåtal observationer jag kunnat göra – är att de revolterande önskade sig kvitt den konstruerade stress på marginalen som världssamfundets ekonomiska trycktank omsorgsfullt pumpat in landet. Detta var ett av många exempel på skapad social oro. En oro där de uppretade massorna sägs vilja ha ”en förändring”. Då ger man dem ”en förändring”. De festar lite, allt lugnar ner sig. Och saker och ting fortsätter ungefär som vanligt. Vem låter sig luras? Varje besjälad människa har en egen fri vilja. Att hål

Det brinner i knutarna

Bild
Om man betraktar olika företeelser som linjer korsandes den yta som konstituerar vår verklighet så finns knutpunkter där dessa linjer möts. Vid dessa knutpunkter har somliga etablerat låsmekanismer samt de mest omsorgsfulla övervakningssystem. Man har befäst knutpunkterna för att kontrollera verkligheten. Utsnitt ur armeringsmatta för en statiskt helgjuten konstruerad verklighet. Ett bedrägligt fundament. Om vi tar detta med energi som exempel så korsar behovet av pengar behovet av energi i en specifik punkt. På denna punkt har man fäst ett patentlås. Innovation som gör det möjligt att erhålla energi utan ett visst mått av ekonomisk insats förhindras genom patentlåsets försorg. Man använder alltså låset för att skapa ett imaginärt behov (det av pengar) utifrån ett verkligt (det av energi). Sedan bygger man ovanpå detta armeringsnät av korsvisa beroenden rent påhittade behov i olika dimensioner för att ytterligare i något som förefaller vara en fackverkskonstruktion låsa fast de befintl

Snart de flesta

Det är nog så att de flesta börjar begripa hur det ligger till. Kanske inte helt uppe i den dagliga, fyrkantiga, inrutade och inlärda övre fraktionen av vad vi kallar medvetenheten - men alldeles under dess tunna yta. Där har vi redan förstått att vi matas med lögner, gifter och distraktioner. Där har vi redan förstått vad det lilla fåtalet pysslar med och att mycket av det vi gör till vardags faktiskt är fullkomligt fel. Vi skyddar sannolikt oss själva genom att inte ta fram alltihopa på en gång. För om vi skulle göra det skulle raseriet bli blint. Och blint raseri är det sämsta tänkbara övergångsparadigm från ett bedrägeri till något nytt. Blint raseri är vad som murar in totalitära styrmekanismer i de mest lovvärda förtsatser. Om vi inte ska bli cykliskt kidnappade den här gången också måste vi ta det lungt och fint. Och det är precis det vi håller på med. Vare sig vi känner till det eller inte.

Högtflygande tankar om rökare

Hemkommen från resa per flyg tillsammans med min rökande hustru ställer man sig på nytt frågan huruvida rökare äger rätt till något som helst människovärde. Baserat på de senaste dagarnas iakttagelser så får jag nog ganska bestämt påstå att inom resandets förtrollade värld förhåller det sig inte på det viset. När jag för ungefär tio år sedan var uppe i mitt mest reseintensiva karriärsmoln for jag jag ibland runt i sällskap med någon puffande kollega eller tillfällig bekantskap. Jag som alltid älskat doften av tobaksrök men som alltid själv (till mitt under stundom ganska stora förtret) blivit rejält dålig vid varje ansats till lite mer regelbunden användning av tobak har vad som kan tyckas vara en lite underlig inställning till rök, rökare och röklukt. För mig har tobaksrök alltid inneburit något positivt. Först var det ju farsan. Han rökte under den stora spiskåpan i köket då och då. Minns inte om han rökte så mycket egentligen. inte någon längre period i alla fall, men alltid de där

Den blå lågan 2.0

Det blev så ohyggligt enkelt. Så lätt. Och det lätta, menade, luftigt jordnära gjorde att den blå lågan inte längre brände. Eller, snarare var det nog så att den införlivades i den flammande helheten. Med frånfällen och förutsägbarheter som kanske inte riktigt gav den chansen att finnas till. Fel – snarare: Med omständigheter som gjorde att jag inte gav den möjligheten att kännas. För slockna kan den nog aldrig, det finns det många levande bevis för. Jag trodde den krävde enslighet och frustration. Jag trodde att den bara kunde finnas om den inte fick finnas. Att den måste få vara källan till värme i den blinda ilskans onämnbart förbjudna och upproriska revansch. Jag hade fel, skulle det visa sig. För lågan är tillbaka. Den brinner med vad som verkar vara samma kraft och intensitet. Den kräver inte längre något utan bidar sin tid som en ytterligare möjlig dimension på en fullkomlig helhet. Den vilar under en lucka i lyckans rum och äger rätten att visa sig när den vill. Det var exakt s

Vid resans fortsatta mål

Bild
Vid resans mål, så att säga. Målet för en resa kan väl knappast vara något annat än den fysiska plats man befinner sig på när resan är över. Eller så utgörs målet av det tillstånd som infinner sig efter genomförd resa. Vilket ju är den icke-fysiska motsvarigheten till den fysiska slutdestinationen. Alltså en definition av resmålet som inbegriper det fysiska vid sidan av det mentala och för oss odefinierbara storheter som också uppfyllts av förflyttningens föränderlighet. Hemmaplan bjuder dessutom på högst njutbara solchanser, dagen till ära. Vad som slår mig är det ljuvliga i att komma hem. I den tillfredsställelse som bor i att återvända till den plats som växt samman med min egen varelse. Det må vara kallt och snöigt. Men här bor jag och här bor också de för mig mest betydelsefulla varelserna. Min fru, hennes lille rödhårige legoexpert. Hundar, katter, får och grisar. Här bor den återfödande tillfredsställelsen. Jag kan inte annat än tappa andan inför den kontrast mitt nuvarande liv

Ovanlig iakttagelse

Uppväxt inom F16:s övningsområde norr om Uppsala så är jaktplan ingen ovanlighet. Och som läsare av denna blogg ju känner till är inte heller omärkta plan av typen ”linjeflyg” inte heller något som höjer ögonbrynen hos undertecknad. Men när två exemplar av den förra typen förefaller ge sig efter ett par exemplar av den senare typen i vad som inte såg ut att vara något annat än en markering eller rentav ett bortmotande - ja då blev det hela lite märkbart i alla fall. Strax därpå var himlen tom på ”linjeflyg” och har så varit timmarna sedan dess. Alls ingen säker iakttagelse – alltför många möjligheter till misstolkning. Men skulle det vara korrekt uppfattat så är det en alldeles synnerligt lovande indikation. En indikation på att vissa saker står långt bättre till än vad man haft anledning att tro samt att uppvaknandet nått försvarliga höjder.

Zoom

Allt är en del av samma helhet. Vad som på håll är oerhört vackert kan på närmare håll förlora lite av sin skönhet. Men jag kan inte sluta titta. För sedan kommer skönheten åter. Som en vacker äng. De halvätna bladen på en blomma är en del av skönheten, dess ekosystem, även om de inte är vackra i sig själva. Och vidare - för just där - i det halvätna lövet - finns de oändligt vackra fraktaler som beskriver samma blads struktur. Dess uppkomst. Och dess mening. Livet. Detta. Skåpmat hösten 2009

Tömd. På tomhet

Ilska - en brunn att ösa ur. Förorättelse, otillfredsställelse, längtan bort och ett slags sorg. Bränslet som fick den blå, skapande lågan att brinna. Ångest, smärta, flykt. Nu har brunnen sinat. Då inser jag hur stor del av mig den utgjorde. Prestation. Skapande. Flackande. Saker som är en del av min identitet. Som med åren blivit jag. Och genom vilka min omgivning identifierat mig. Liksom jag själv. Större än jag trodde. Måste bygga upp på nytt. Och utan brunnen finns stora hål att fylla. Inte därinne, där är hålen borta helt. Men på ytan. Lära. Verka. Som en hel, i grunden tillfredsställd person. Skåpmat, detta också.

Horizon

Bild
To no more hunt for the horizon, to not be breathing out of reach. Is to be here with that one person, is to be both and part of each. It does reward the restless past, it turned around the searching light. A satisfaction deep and vast, to safely climp up any height. When that one turmoil that was me, now resting its most seeking eyes. It might at times be clear to see, what grows in other's inner lies.

Fiska

Sjön här hos oss. Med lika många öar som året har dagar. Med stränder som tar emot solens strålar och omvandlar dem till ett vackert band av reflektioner. Med Gubbens båt kommer vi ut på den och kan fiska. Något jag inte gjort sedan jag var barn. Istället har jag suttit på flygplan världen över och upplevt den där sensationen. Den av att göra något men ändå inte. Att vara del av ett skeende men inte behöva agera förrän något inträffar. Som att någon kommer med en bricka mat eller att turbulens föranleder fastspänning. Att få sitta där. Hänga där. I ett slags viktlöst tillstånd utan krav har varit ett slags sinnets bränsle för mig. Men nu finns exakt samma möjlighet här. En ynka kilometer bort. I vår sjö. Skåpmat - sommaren 2009

Enkelhetens ocean

Förunderligt. Hur hon och jag, så enkelt, helt utan ansträngning harmonierar. Hur vi dras till samma platser, stämningar och uttryck. Får de som finns hos oss att känna sig trygga. Vandrar vidare på den slingriga stigen och väljer samma avtagsvägar utan att blinka. Hur våra sinnen retas av samma intryck. Hur våra kroppar vill ta i varandra. Ovillkorligen förenas. Hur vår njutning kräver att få vara den gemensamma. Hur våra själar bildar något nytt - till fullkomligande av de bägge individerna. Och hur vi söker oss till samma platser. Ytor. Trots att vi tidigare levt så oerhört olika just i fråga om var. Mitt liv har bestått av mycket jakt och lust. Ibland har jag jagat lusten och ibland har den jagat mig. Som för henne. Men harmonin i det som händer nu har plöjt nya fåror. Kopplat samman hav av längtan, åtrå, lust, drömmar, uppriktighet och känsla till en enda ocean. En ocean av två. På vilken vi seglar. Inget land i sikte trots att vi inte lämnar viken. Alls, sannolikt. Skåpmat anno 2

Tydligt värre

Bild
Min fru frågade mig vad det var de höll på med i Egypten egentligen. Denna bild och rubrik svarade omedelbart på frågan: Klartext från SvD.se Det är naturligtvis ingen slump. Inte där. Inte dessförinnan. Och inte när det kommer till ett kvarter nära dig. Börjar närma sig. Den generella insiktströskeln är snart inte längre ett hinder. Man bytte höns mot potatis. Och sedan potatis mot fläsk. Och fläsk mot utsäde. När man sedan började handla med grannbyarna blev det lite ohanterligt och man kom på idén att slå mynt av metall istället. Mynten blev för tunga så man tryckte sedlar. Då kidmappades sedlarna av ett litet gäng med härskarambitioner. Deras efterträdare har nu fört bedrägeriet över absurditetens krön så många gånger att de nog inte riktigt vet vart de ska ta vägen med all sin framgång. När vi skådar bortom bedrägeriet kommer det mesta av det vi lärt oss vara meningsfullt att kännas meningslöst. Det kommer att bli ett hårt slag. Att de saker och upplevelser vi lärt oss sträva eft

Hos frisören

Frisören hade haft stället i ungefär åtta år. Hon jobbade tolv till fjorton timmar per dygn. Sju dagar i veckan. Med en två månaders bebis hemma. Oprutat tog hon 75 spänn för en klippning vilket säkerligen var hutlöst. Jag frågade vad hon brukade göra på fritiden – resa, kanske? Varför inte åka till Europa och gå till frisören för omväxlings skull? Jo, hon tyckte faktiskt att det var lite konstigt även om det var sällan någon frågade. Eller – konstigt och konstigt. Hon tyckte att det var hysteriskt roligt vid närmare eftertanke. Hur de som brukade komma till henne var där för att vila upp sig från sina slitsamma 40-timmarsveckor hemma i Europa. Men, tillade hon – ni verkar faktiskt mer slitna än oss på något sätt, så det kanske stämmer. ”Maybe you hard working on inside in Europe. Maybe all snow and working on computers hard on inside? Maybe inside not very strong (skratt).” som on uttryckte saken. Hm.

Knutpunkt

Dessa platser som jag känner så väl och där jag ofta tyckt mig bo. Flygplatserna - knutpunkterna. Inte där resan börjar eller slutar, utan de man passerar på vägen. De som samlar människor och sedan slungar iväg dem. Hem eller bort. Till eller från. På ytan bor här många stereotyper. Men tittar man en stund så är alla naturligtvis individer. Individer som kämpar olika mycket med att dölja just det. Såsom jag, affärsresenären. Det timmar jag tillbringat med att iaktta människor på ställen som dessa går knappt att räkna. Det, samt fundera på vart jag ska åka härnäst. Lägga upp planer. Till och med fundera lite på hur jag skulle lösa det oöverstigliga. Fortsätta titta på människorna. Ibland har jag samtalat med någon av dem. Och det visar sig ofta att de är ganska vilsna. Stolta, framgångsrika, men därunder vilsna. Jag minns särskilt en kvinna i min egen ålder för något år sedan i Tyskland. Hon hade åkt till Düsseldorf för att laga sina tänder. Tänderna hade hon sabbat i en cykelolycka. H

Brilliant om rädsla, rådande distortion och uppvaknande

Huvudet på spiken av Carl Norberg. Går egentligen inte att beskriva helheten, upprinnelserna och möjligheterna på ett kärnfullt sätt bättre än så. Carl Norberg - KonkludeRing av sitt själv .

Dubbelhet

Finns den inte där samtidigt? Lyckan och insikten av gången olycklighet? Blottar inte tillfredsställelsen också tidigare otillfredsställelse? Som skrattet efter sorgen Som värmen då smärtan gått över Som luften efter regnet? Detta var lite gammal skåpmat. Här finns en förklaring till du just matats med den.

Syn från vinkel

Så var man på besök i Buddha-land där den kontanta pengen regerar. Man kan inte förundras över hur saker och ting envisas med att fungera även där kontrollen över individen och dess legaliserande arm aldrig riktigt lyckats besegra synen på livet, risker och allting i allmänhet. Hur allt vi i vår del av världen byggt upp för att slippa undan ansvar och samtidigt överlåta det i centraliserat makt och hur det utgår från en totalt förvittrad livsåskådning. Sådant tål alltid att tänka på. Och kanske kan det försvaras såsom varandes för var och ens bästa med en mycket fadd klang. Men när man här – i en annan del av världen – möter de från den egna delen som under uppsluppna rop kastar av sig all sin inlärda trygghetstörst och kastar sig ut i floden av farlighet slår de ett gigantiskt hål i det i vår del av världen fastlagda trygghetspusslet. Dess bedrägliga och själsligt dekapiterande natur framstår med ytterligare tydlighet. Jo, det ska erkännas – många är här för att njuta frukterna av sit

Barnet och mamman

Alla barn är unika. Detta mer än andra. Fantasin. Nyfikenheten. Tankarna. Närvaron. det förbehållslösa, vansinnigt medryckande skrattet. Inifrån, naturligtvis. Gener och förutsättningar. Men avgörande. Centralt. Mamma. Alla mammor är unika. Denna med än andra. Hon är kärleksfull, stimulerande, närvarande, trygg, tålmodig, utmanande, ärlig och lite lat. Allt i en omöjlig men enastående kombination. Hon gör det så enastående. Alldeles enastående. Hon låter honom få den tid han behöver. Låter enkelt, men implicerar att livet levs så att detta är möjligt. Kompromisslöst. Hon ser till att han gör själv. Istället för att göra åt honom utmanar och ifrågasätter hon. Språket regerar. Aldrig någonsin otåligt. Hon blir aldrig, aldrig grinig. Ibland arg, vid tydliga överträdelser. Då visar hon det. Åtgärdar och pratar sedan ut om saken. Hon är barn själv. Har inte förträngt barnets lust. Är med och intresserad. Nyfiken som han. Hon orkar och hinner. Känner sina egna begränsningar och använder känn