Högtflygande tankar om rökare

Hemkommen från resa per flyg tillsammans med min rökande hustru ställer man sig på nytt frågan huruvida rökare äger rätt till något som helst människovärde. Baserat på de senaste dagarnas iakttagelser så får jag nog ganska bestämt påstå att inom resandets förtrollade värld förhåller det sig inte på det viset.

När jag för ungefär tio år sedan var uppe i mitt mest reseintensiva karriärsmoln for jag jag ibland runt i sällskap med någon puffande kollega eller tillfällig bekantskap. Jag som alltid älskat doften av tobaksrök men som alltid själv (till mitt under stundom ganska stora förtret) blivit rejält dålig vid varje ansats till lite mer regelbunden användning av tobak har vad som kan tyckas vara en lite underlig inställning till rök, rökare och röklukt.

För mig har tobaksrök alltid inneburit något positivt. Först var det ju farsan. Han rökte under den stora spiskåpan i köket då och då. Minns inte om han rökte så mycket egentligen. inte någon längre period i alla fall, men alltid de där viktiga gångerna. Mycket rökte emellertid min farfar - där har vi en rökare av mått. I taket över hans ljusbruna snurrfåtölj där han alltid avnjöt sina tobaksprodukter fanns en tjock, gul cirkel av tjära. Luktade utsökt.

Så började man bli några år till. Kröka och röka rimmar ju och röklukten kom snart att förknippas med party. Ytterligare senare krogen. Utomlandsresor. Utgång i utlandet (Ausgang, haubtsachlisch) och så vidare.

Men nu till det kanske märkligaste och definitivt politiskt minst politiskt korrekt: Jag har (håll i er nu) alltid tyckt lite bättre om rökare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men de är oftare lättare att prata med, tänker mer som jag och är på något sätt lite friare i sinnet. Visst, det finns hur många undersökningar som helst som pekar på att en högre utbildning leder till minskad sannolikhet att nyttja tobak. Och vänder man på den slanten så visar det ju på själsligt kurage. Att inte låta sig indoktrineras eller skrämmas utan att leva livet utifrån de premisser man själv väljer.

För visst, att röka är farligt. Men det tror jag ingen hade missat. Kanske ligger nerven i rökarnas lite mer tillgängliga attityd i att de faktiskt varje gång de drar et bloss faktiskt väljer att fylla livet med den tillfredsställelsen och inte avstår i fruktan för att livet skulle göras kortare. För hur kul är ett långt och avhållsamt liv jämfört med ett lite kortare liv fullt av de upplevelser man själv valt?


Förra gången blossande frugan och jag var ute och flög lyckades vi finna mer eller mindre fräscha rök-kurer på såväl Arlanda som Frankfurt. I Singapore bjuds rökaren ut i den mest ljuvliga av kaktusträdgårdar där man kan njuta sin cigarett med kall öl och tropisk luft. I Sydney är rökare däremot ett okänt begrepp. Ingen möjlighet i teriminalbyggnaden.

Nu senast blev jag faktiskt lite brydd över vad jag såg på flygplatserna i Doha och Bangkok. I bägge dessa flygplatsers utrikesteriminaler är rökrummen så ohyggligt snuskiga att man tror det är ett sjukt skämt. Taket är långt, långt gulare än min salig farfars fläck. Möblerna är sedan länge utrangerade från flygplatsens övriga interiör. Askkopparna töms någon gång per dygn av en flämtande, suckande och ilsken stackare som skickats dit för att göra skitjobbet (icke-rökare förstås). Flygplatser är i mycket ett sätt för ett land att visa upp sig från sin bästa sida för besökare och genomresande. Rökare bryr man sig inte om. För att de inte ska leva så länge, kanske?


Så. Nu till själva frågan – ett korspejlande av frågorna kring varför rökare a) är jaktbart vilt året om och b) ofta är så oerhört trevliga.

Min teori är att rökare vägrar att vara rädda. Att de lever livet så länge de vill och fyller det med vad de själva vill. Det tänker själva, gör sin riskkalkyl och fortsätter. Vilket är att pissa på precis hela ”jag-är-liten-rädd-och-det-är-synd-om-mig-snälla-ta-hand-om-mig-samhället” som så starka krafter under så lång til varit måna om att etablera. Civilkurage, alltså.


Jo, jag är medveten om att rökning är skadligt och att sjukdomsförloppet för den som drabbas av KOL eller lungcancer inte är så där direkt vansinnigt skitkul. Jag har sett det. Precis som allehanda annat elände man kan drabbas av under sitt liv av vad längd det än må få. Personligen tror jag att mycket av den mat vi köper och stoppar i oss är väl så farlig som rökning. Om man ser sjukvården som förgiftningsindustrins eftermarknad är ju skillnaden mariginell.


Det är farligt att leva - man kan dö.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Rekursivitet