Nils Erik Wallman

Emotionell feedback på utförda handlingar. Materiellt förverkligande av tankar. Mystik och lekstuga. Kärlek. Lust. Sex. Jag älskar livet.

Högre frekvenser, nätverkets 2.4 GHz, telefonens 900 MHz och elnätets brummande 50 Hz. Pulsen, tanken, dagarna, månaderna, åren och liven. Ena sidans frekvenshöjning sänker pulsen på den andra. En frekvens som är så hög att pulserna inte längre kan urskiljas blir till en enda utdragen puls. Omätbar. Död. Skapandet i expansion, från liv och sin lott utåt, uppåt, strävande att inlemma och äga, tukta och styra. Och dess motsats, implosionen. Detaljer, allt mindre och knappt synbara. Känslan i när foten möter gräset jämfört med omvandlingen av en hektar skog till parkeringsplats. Feberdrömmar där ingen skala finns, där tiden är utsuddad och beståndsdelarnas inbördes avstånd är flexibelt, kontrollerat av flyktiga känslomässiga impulser och tankar. Lugna kroppen, höj frekvensen? Trädet känns stillastående och orubbligt i tiden. WiFi-kortet är blixtsnabbt. Varje puls i trädet motsvarar 2 400 000 000 svängningar i nätverksprotokollet. I vilken existens är upplevelsen intensivast? Går nätverke...

Blickar ut lite mot bubblans utsida och försöker se skådespelets betydelse. Att ordet sjukvård är mer korrekt betraktat som vård av sjukdomen än vård av den sjuke i syfte att tillfriskna är ingen nyhet. De flesta som jobbar inom sjukvården är emellertid genuint samaritiska själar som verkligen vill bota. Sjukvården som system finns kanske främst för att hålla dessa själar sysselsatta på ett sätt som inte äventyrar sjukdomarna. Vilka i sin tur är redskap för oss som finns här på jorden att i detalj uppleva kombinationer av energi som är omöjliga att observera därifrån vi kom. Lidande är en del av livet precis som allt annat man kan uppleva här - om man bara fokuserar tillräckligt på det. Både egna och andras. Vilket ju egentligen är samma sak. Så när jag kommit hit, gått genom "tratten" och fåtts att tro att jag måste göra något mer än att vara jag för att få finnas. Att jag måste göra rätt för mig, vara duktig eller rentav bäst. När jag söker det syfte jag fått mig själv att ...

Visdom kommer ur de mest oväntade källor. Längst ner i ett spam-mail från ett företag som ville blåsa mig på femhundra dollar för en ingentingsökordstjänst fanns ett citat: "The first responsibility of a leader is to define reality. The last is to say thank you. In between, the leader is a servant." - Max Depree Mycket användbart en dag då jag vaknade upp med insikten att jag inte behöver blåsa upp mig eller äga, jag gör bäst i att vara jag, jag.

1:"Vilken tur för dig att människan skapat en massa problem. Du tycker ju om att lösa dem" 0:"Men jag kan ju inte lösa andra människors problem?" 1:"Varför?" 0:"Om jag löser deras problem tar jag bort meningen med deras liv och missar samtidigt närvaron i mitt eget." 1:"Sant" (Tystnad) 1:"Vilken tur för oss att människan skapat en massa problem, inte  sant." 0:"Ja, då finns det ju en massa lösningar. Som ett världsomspännande soduko, ungefär. Jag gillar ju att plocka fram mönstren." 1:"Ja, men vi ska inte hitta lösningarna. Vi ska bara försöka belysa något som reda problemen. Saker som gör förnuftet kan hitta de lösningar som finns inmurade i alla problem." 0:"Inga problem ;)"

Jag har gjort fel. Jag antar att det gör mig mänsklig. Den mänskliga faktorn, var det inte så det kallades när det blir fel? 

Efter att relativt tyst ha följt vägen med en påse tennisbollar i handen några dagar flög de många orden över mig. Jag blev illamående och drabbades av ett rätt giftigt självförakt. Efter att lite oroligt ha sovit på saken känns det bättre. Jag för möta mina monster (de verbala inklusive) i sammanhang där de inte gör så stor skada. Så vet jag och kan fortsätta på vägen med min kasse tennisbollar i handen.

Jag tackar mig själv som ser till att se mig själv allt tydligare genom de situationer jag skapar för mig själv att uppleva. Tack ska du ha. Och stort tack till alla som behagar delta i situationerna. Ni är hela världen för mig. En innovationsprocess, sådär bara. Det blir allt tydligare för mig själv hur jag fungerar. Tackar, tackar. "Logic will get you from A to B. Imagination will take you everywhere.”  Albert Einstein (1879 – 1955) Genom att kombinera de bägge förhållningssätten blir allt inte bara möjligt utan också en möjlig verklighet.

Smidigt verktyg. Inte så avancerat som det kanske låter, men det är min ödmjuka åsikt. http://fifthwiseman.com/ En promenad i parken, rentav. Det kan ju inte vara så svårt ;)

När det inte blir som man tänkt sig beror inte det på att det blir fel. Det beror snarare på att man tänkt för mycket. Rätt blir det ju alltid. 

Då var det gjort; tog inte mer än fem minuter att genomföra rent praktiskt fastän startsträckan givetvis varit längre än så. Listan på Facebook-vänner är kortad med ungefär 60% eftersom jag fattat beslutet att inte samla kontakter för sakens skull. Det är ingen hemlighet att olika människor kan ge varandra olika saker och unfriendandet är absolut inget som ska ses som kritik mot de personer som unfriendats. Det är bara det att jag vill se utbytet och ömsesidigheten visavi de jag har omkring mig. Jag har alltså nu officiellt lämnat klubben för villkorat ömsesidig beundran för att med full kraft ängna mig åt den betydligt mer progressiva värld där ömsesisigt utbyte får hålla de aktiva trådarna levande i enlighet med önskan, behov, kärlek eller nyfikenhet. Det är ingen klubb utan en löst sammansatt skara som hela tiden är i förändring. En skara utan fasta platser och revid där rädslan inte har något existensberättigande. En skara som mitt i vad som ansågs orubbligt formar sin egen verklig...

Avgång från plattform sex. Dörrarna öppnas. Passagerarna strömmar in och ut ur den varma kabinen. Rörelsen är obeveklig. Detta är det gränslösa utforskandets resa och det kittlar i varje fiber av existensen.  Vi stod där länge på perrongen, var och en för sig. Så började vi prata med varandra, upptäcka varandra och njuta av varandra. Vi kom att bygga ett helt universum av kärlek för att finna oss själva tillsammans. Med ankaren obevekligt fast i varandras hjärtan upptäckte vi så att vi faktiskt stod där på en perrong - plötsligt redo att gemensamt stiga ombord.  Resan har inget mål - den är likt livet ett kontinuum av upplevelse känd, smakad och erfaren genom nuets öga. Det är en mustig historia fylld av kött, njutning och känslor - vars puls sprider sig långt bortom ytorna för dess utövande vidare i allt vidare cirklar av livet och berördas liv i en njutningens och äventyrets rippeleffekt, födande en tsunami av kärlek som inget i världen kan värja sig mot.

Once you learn that, you'll never be the same again. Det vet ju jag om någon.

Jag tycker om att få insikter som låter mig tänka nytt kring saker jag tänkt mycket på. Jag har så läge jag kan minnas varit motståndare mot allt vad auktoriteter, dominans, makt och maktutövande hetat. Jag har sett dominans som ett svaghetstecken och lätt spårat osäkerheten i de som försökt framstå som auktoriteter. För att inte tala om utövandet av våld. Flockars rangordning; människor som klättar på varandra i hierarkier – all den där skiten. Jag är full av förakt. Det är inte så svårt att se hur detta med trollkarlar uppstod. Barnen – som ju är naturligt magiska – måste fås att tro att allt osynligt är bluff. Enter trollkarl och bluffmakeriet kan med viss möda "genomskådas" av barnet som därmed lägger den egna äkta magin på hyllan. Smart tänkt, där. Av den osäkra ledares upphov, tvivelsutan. Rädslans genius. Samma mönster som där den osäkres maktutövande har kopplats till ledarskapet för att alla som tycker sig ha något att komma med ska rygga tillbaka. Den hierarkiska vä...

Jag är mitt i nu. Det sylvassa, kreativa rakbladet är tveeggat. Jag fattar det mellan tummen och pekfingret. Remsorna är idéer. Idéerna föds fram i njutning. Vävs samman i enlighet med visioner. Det är bara vi som ser dem. Visionerna. Vi trollkarlar. Mugglarna skrattade åt remsorna. Förstod dem inte. Försökte elda upp dem. Försökte göra vifta bort eller slå ihjäl vår entusiasm och övertygelse som en fluga. Mugglare förstår inte att visa tacksamhet. Mugglare vänder kappan efter vinden och slår resolut vakt om sin omedvetenhet. Det är inget jag kan ändra på. Den förverkligade visionen ger upphov till fler idéer. Idémonstret. Jag väljer – precis som med mugglarna – om det ska få komma åt mig eller inte. Att erkänna sig besegrad av idémonstret är att snubbla efter att ha försökt springa om sig själv. Jag har gjort det alltför många gånger. Alternativet är att gå åt höger. Jag står där och ser mina egna snubblande steg åt vänster. Andas och knyter händerna kring det ljus de är kapabla till....

Det var en tuff vecka, den gångna. Om jag på förhand hade vetat hur tuff den skulle bli så hade jag definitivt fegat ur på förhand. Men livet är så snitsigt konstruerat att det inte låter oss förhandsgranska upplevelserna innan vi går in i dem. Istället låter det oss stå där och häpet titta tillbaka på vad det är vi lyckats åstadkomma. Gapandes och lite utmattade. Men väldigt nöjda. Nu är jag ju inte riktigt där än. Ungefär halvvägs kommen fram till milstolpen på min sisyfosvandring mot målet "frihet" finner jag mig redan befriad. Underbara och rätt självklara paradox då det är tanken som skriver i känslans verklighet. Och denna vecka var en viktig etapp. Avgörande. Jag blev rädd, nämligen. Sådär ordentligt rädd som jag inte kan minnas att jag varit sedan jag var barn. Skrämselhicka, som någon valt att uttrycka det. Jag känner inte igen mig själv när jag blir rädd så jag sprang och gömde mig. Det gör jag när jag blir ledsen också. Faktum är att jag nog egentligen inte kan ski...

Egentligen borde jag nog inte skriva så mycket. Fingrarna säger ju ifrån. Mellan beställningen av böckerna och dess ankomst flöt en diger våg. När väl böckerna kom, vilket konstruktionen förtjänstfullt uppsköt, hade elden brunnit ut. Det var sökandets blå låga som brann och den brann intensivt den där gången. Jag undrar varför jag söker, vilket ju blir lite parodiskt eftersom frågan i sig implicerar ett sökande kring sökadet. När farsan dog tog jag vägen rätt in i sökandet. Innan dess hade jag varit lugn sedan jag fann Henne. Och Henne fann jag i ett utstuderat sökbeteende. Som jag letat – hela mitt dittillsvarande liv. Så stod Hon där och vände Universum rätt. Jag älskade Henne på en gång eftersom jag alltid har älskat henne och alltid kommer att göra det. Jag blev lugn, hela vägen från tanken ner i själen då. Hennes kärlek löste upp knutar och gjorde det lätt att andas. Jag stod i begrepp att lämna sökandet bakom mig och klurade över förändringar i min föring av livet som skulle kunn...

Hemma i skogen luktar det underbart. Solen försvinner bak träden på en helt annan plats än mitt i sommaren men den värmde gott innan den drog sig ner och fortsatte över atlanten där borta. Fåren smaskar på gräsmattan och hästarna lufsar runt och äter hö i hagen. Jag har satt i mig nästan ett halvt kilo nötkött och barnet har borstat tänderna utan invändning och krupit upp i sin säng efter höstterminens första skoldag. "Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck. Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar m...

Att börja med. Om vi räknar tiden lite bättre. Såhär till exempel. Tretton månader och varje är 28 dagar (alltså precis fyra veckor). Varje år har en extradag som bara inträffar en gång (jag skulle rekommendera dagen efter nyår för då behöver man den ofta) och vart fjärde år har man två sådana dagar. Då stämmer det precis mot den kalender vi har nu, så det så. Och så tar vi och kallar månaderna vad de är. September (sept betyder sju) ska inte vara den nionde, det är bara skitdumt. Symmetri, tack. Här finns lite inspiration till månadsnamn. (Och nej, det är ingen frimurarhemlighet - det tog mig sex minuter att räkna ut med hjälp av Excel, sorry!) (I många europeiska länder tillämpar man lite här och var en trettonde månadslön, förresten. Brukar betalas ut före jul som regel. Någonstans finns det där trettonmånadersåret inbäddat i vetskapen.) Egentligen är det nog bäst att inte räkna tid alls utan att bara hänga med. Då vet man till exempel inte hur gammal man är och slipper känna press...

Plötsligt blev det lite stopp i sökandet. Det var som om jag såg samma sak vart än jag tittade. Jag är lite trött i ögonen och mönstren är ju desamma vart än jag vänder blicken. Sökandet gick ut på att se nya saker och när det inte längre förhåller sig på det sättet så blir jag istället lite trött. Trött har jag också blivit på saker som är andra saker än de förefaller vara. Mitt slagsmål med vattnet och båten som pågått i rätt precis två år i ett akutare skede men som egentligen är ett tjugotreårigt fenomen har gått över sin klimaxpunkt och tagit åtskilligt med energi med sig i sin hantering. I förrgår hamnade jag i samtal med en pappa vars son sannolikt inte har långt kvar i livet. Och jag får gradvis – via andra texter – avsluta samtalet med min egen farsa. Det känns milt uttryckt tillfredsställande och tankarna får helt enkelt åka med när känslorna kommer först. I går kom någon hit och pratade om vad som händer efter livet. Det var såväl den förste som siste jag väntat mig komma me...