Inlägg

Visar inlägg från januari, 2009

Knutpunkt

Dessa platser som jag känner så väl och där jag ofta tyckt mig bo. Flygplatserna - knutpunkterna. Inte där resan börjar eller slutar, utan de man passerar på vägen. De som samlar människor och sedan slungar iväg dem. Hem eller bort. Till eller från.
På ytan bor här många stereotyper. Men tittar man en stund så är alla naturligtvis individer. Individer som kämpar olika mycket med att dölja just det. Såsom jag, affärsresenären.
Det timmar jag tillbringat med att iaktta människor på ställen som dessa går knappt att räkna. Det, samt fundera på vart jag ska åka härnäst. Lägga upp planer. Till och med fundera lite på hur jag skulle lösa det oöverstigliga. Fortsätta titta på människorna.
Ibland har jag samtalat med någon av dem. Och det visar sig ofta att de är ganska vilsna. Stolta, framgångsrika, men därunder vilsna. Jag minns särskilt en kvinna i min egen ålder för något år sedan i Tyskland.
Hon hade åkt till Düsseldorf för att laga sina tänder. Tänderna hade hon sabbat i en cykelolycka.…

Den där känslan

Den har funnits i mig förut - jag känner igen den. Men det var mycket, mycket länge sedan. Som barn.
Nu drabbar den obarmhärtigt igen. Hjärtat förtvivlat. Själen får en pulserande, blålila smärta som vill bli till tårar men nöjer sig med att paralysera allt i min existens. Helt eller delvis.
Men den är ändå varm, känslan. Het, faktiskt. Lika het som den intensivaste lusten när den smälter oss samman.
Önskar att jag sparat den där mekanismen. Den som var aktiverad allt oftare, till slut ständigt. Den som lät mig existera utan att leva.
Söker den förgäves. De vrår i vilka jag kunde söka upphört att existera. Den yrkesmässiga prestationen. De laddade mötena. Jakten. Sökandet. Revanchen. Skapandet. Borta.
Jag fann den så lätt där i ångestens brunn. Men ingen ångest finns. Ingen alls.
Den smärta som hemsöker mig är den av att vara ifrån sin älskade. Att inte få känna hennes värme, njuta av hennes ögon och lyssna till hennes röst. Att inte få känna hennes händer mot min hud och höra henne …

Reflektion

När kroppen är i rörelse kommer sinnet efter. Så mycket enklare att fånga tanken när åker tåg istället för bil.
Längst spåret finns några punkter. Beröringspunkter.
Starten. Den stora, stora staden. Den där jag nästan alltid arbetat. Den jag beundrat, flytt till, älskat och hatat. Den jag känner ytligt men väl. Den vars innevånare tycks jaga mest. Vars rastlöshet genomsyrar och vars dragningskraft helt upphört att verka på mig. Men ändå ett slags hem - om inte annat yrkesmässigt. Och trots allt - denna stad är ärlig i sina avsikter och krav.
Universitetsstaden. Under många år mitt hem. Staden där jag föddes. Den centralstation varifrån nästan alla resor börjat. Den jag så ofta jäktat hem till - inte för att jag ville, utan för att jag kände mig tvungen. Platsen för de gnagande känslorna av obehag inför återinträdet i det liv som inte fungerade. Vägen in i den känslomässiga avstängdheten. Jag vill knappt se åt denna stad. Jag kan inte med dess tunga mantel. Den tillrättalagda prestati…

Vår till våren

Den blev vår. En stor yta med utrymmen att besätta. En ny plats att leva på, inte så långt från den - för mig ännu nya - här i viken.
En triumfalisk känsla. Men ändå, en lugn sådan. Det som tagit sin början tar sin fortsättning. Givetvis. Utan åthävor.
En plats att känna regnets doft. Låta det fylla oss av ro och marken av växtkraft.

Till våren blir den vår. Lagom i tid för att bränna en rejäl majbrasa. Att inlemmas i den eld som av någon anledning bränner allt hetare.

Den som väntar...

Väskan är packad. Väntar bara på att det gröna ljuset ska tändas så att steget kan fullföljas. Det har gått precis en vecka sedan vi var där. Sedan det grep oss. Sedan det stod klart.
Inget vi direkt frågat efter. Något vi knappt hunnit söka. Men något vi vetat att vi förr eller senare kommer att drabbas av.
Som inför en strapatsrik resa - de där tonerna finns där. De varierande, kittlande, eggande. Förväntansfull rastlöshet. En yta, inte en förflyttning. Luktar inte trygghet just nu - men den finns där, naturligtvis. Doften är äventyrets. Varm, fuktig jord. Levande material. Kärleksfullt arbete. Levande väsen. En synnerligen eggande basgång. Fullkomlighet kan det vara.
Resan tar oss inte mer än några kilometer. Men ändå är den oändlig på sitt sätt. Ett utrymme för kärlek och lust. Att besätta och låta bli en del av skeendet. Att kopplas samman med de djupt liggande punkterna. Att bli en del av nervsystemet. Det gemensamma.
Frustrerande väntan.Vi är ensamma kvar. Men ännu vet vi inte…

Menat - avslöjad

Ingen som helst tvekan längre. Alla osannolikheter. Alla vansinniga harmonier i vad som skett. De tunna, osynliga trådarna som blivit till trossar att bära upp en hel verklighet. Det tysta, pulserande men oerhört verksamma som alltid finns där. Godisfacket som blivit till en grop i vilken två hela världar ryms.
Detta var menat. Hon är menad för mig. Så in i minsta detalj. Och jag för henne. Varenda linje i hennes ansikte har en reflektion i mitt begär. Varenda erfarenhet någon av oss gjort har en motsvarighet i de korsvisa behoven. Uppväxterna, lusten och dess ibland besynnerliga utövande. Allt har en mening och det syns först nu.

Ödet har fått jobba en del för att rigga vårt möte. Det har pressat oss, var för sig och tillsammans. Uppbådat frustration av nya dimensioner. Det har öppnat och stängt dörrar i takt och otakt. Dolt möjligheter, uppskjutit insikter och ställningstaganden. Närt lusten.
Och när det slutligen blev av. Då vi slutligen fick mötas. Då drabbades ödet av lite överm…

Enkelhetens ocean

Förunderligt.
Hur hon och jag, så enkelt, helt utan ansträngning harmonierar. Hur vi dras till samma platser, stämningar och uttryck. Får de som finns hos oss att känna sig trygga. Vandrar vidare på den slingriga stigen och väljer samma avtagsvägar utan att blinka.
Hur våra sinnen retas av samma intryck. Hur våra kroppar vill ta i varandra. Ovillkorligen förenas. Hur vår njutning kräver att få vara den gemensamma. Hur våra själar bildar något nytt - till fullkomligande av de bägge individerna. Och hur vi söker oss till samma platser. Ytor. Trots att vi tidigare levt så oerhört olika just i fråga om var.
Mitt liv har bestått av mycket jakt och lust. Ibland har jag jagat lusten och ibland har den jagat mig. Som för henne.
Men harmonin i det som händer nu har plöjt nya fåror. Kopplat samman hav av längtan, åtrå, lust, drömmar, uppriktighet och känsla till en enda ocean. En ocean av två.
På vilken vi seglar. Inget land i sikte trots att vi inte lämnar viken. Alls, sannolikt.