Menat - avslöjad

Ingen som helst tvekan längre. Alla osannolikheter. Alla vansinniga harmonier i vad som skett. De tunna, osynliga trådarna som blivit till trossar att bära upp en hel verklighet. Det tysta, pulserande men oerhört verksamma som alltid finns där. Godisfacket som blivit till en grop i vilken två hela världar ryms.

Detta var menat. Hon är menad för mig. Så in i minsta detalj. Och jag för henne. Varenda linje i hennes ansikte har en reflektion i mitt begär. Varenda erfarenhet någon av oss gjort har en motsvarighet i de korsvisa behoven. Uppväxterna, lusten och dess ibland besynnerliga utövande. Allt har en mening och det syns först nu.

Ödet har fått jobba en del för att rigga vårt möte. Det har pressat oss, var för sig och tillsammans. Uppbådat frustration av nya dimensioner. Det har öppnat och stängt dörrar i takt och otakt. Dolt möjligheter, uppskjutit insikter och ställningstaganden. Närt lusten.

Och när det slutligen blev av. Då vi slutligen fick mötas. Då drabbades ödet av lite övermod. Gjorde bort sig en smula, kanske till följd av otålighet. Det röjde det sig. Gjorde det omöjligt att inte spåra dess närvaro.

Avslöjad! Men tack.