Inlägg

Visar inlägg från februari, 2013

Lägerskolan

I går var vi ute och drack lite drinkar och skakade rumpor med några som vi kommit att lära känna genom åren vid stranden. Ett par tjejer i min egen ålder som till yrket ger folk massage på stranden. De jobbar tio timmar per dag. Sju dagar i veckan. De kommer inte från ön. Väldigt få av de som bor och jobbar här gör det. De bägge vi spenderade gårdagskvällen med kommer från samma by i nordöstra Thailand. De har ett respektive tre barn därhemma och sina respektive makar med sig här nere. De åker hem ungefär en gång per år och stannar hemma i ungefär en månad när det är lågsäsong på ön på grund av värmen. För att ta sig hem spenderar de 24 timmar på en buss.

Ok. Det där visste jag ju redan. Men samtidigt var det ju så att jag i förrgår läste ut Graebers bok om skuld. Det handlade i de inledande kapitlen om hur man från början värvade slavar till imperiebyggen och hur man med hjälp av skuldsättning och andra trasslerier fick byar att börja skicka slavar som kunde skicka pengar tillbaka t…

Lost and Found

Bild
Jag hade egentligen tänkt att skriva om rädsla idag, men jag tror det blir en annan gång. I går krafsade jag ner alldeles för många ord på temat rädsla och förtröstan, något som ju är ganska naturligt när man är där jag är. Jag menar – skillnaden är markant. Sättet man ser på livet och hela – ja, ni vet.

För varje gång jag kommer hit känner jag mig mer hemma. Den här gången är verkligen inget undantag. Tredje gången gillt är sannolikt ett väl begagnat uttryck av en anledning. Jag tror inte ens att jag tänker ge mig in på varför utan snarare konkludera att den som känner mig begriper.

Vi tänker slå oss ner här när Den Lille blivit större. Om vintrarna. Visst – det är bara löst snack och en vag plan – annars hade det ju knappast varit någon tjusning. Alls. Men jag vet. Sådetså.


I går hade jag nöjet att uppleva en av de där sakerna som man hittar under kategorin ”sådant som aldrig händer”. Ni vet purpurfärgade enhörningar, flygande elefanter, talande buskar som brinner, hav som delar sig, …

Like

Det är en sak jag förbisett alla år som jag sysslat med e-learning och dess varianter. Det här med energitransaktionen och samspelet. Oavsett om det handlar om att hjälpa någon med att lösa ett vardagsproblem (support) eller att hjälpa någon att lära sig ett nytt sätt att se på livet så handlar det om ömsesidighet.

Visst, jag ger kanske inte så mycket för de institutionaliserade utbildningsvägarna där man monterar rigida tankeställningar i huvudet på sinnen som kommer att spendera resten av sina liv med att försöka få bort dem – om de är kloka nog. Men det är desinformation, människoförakt och härskartekniker vilket egentligen inte har något alls med vare sig hjälp eller lärande att göra.

Den som spelar in en film – en guide – för att hjälpa någon och gör denna tillgänglig för en okänd massa människor; hur skiljer sig energispelet i det scenariot från vad som händer när man hjälper någon via telefon eller på plats en människa till människa? Och så vidare, och så vidare.

Att prata rätt ut…

Galaxer av kärlek - ur ett godisfack

Bild
Jag tänker göra något så olifantligt vanligt som att lägga upp en låt här på min kära blogg. Dess kvaliteter behöver egentligen inte beskrivas närmare utan det är texten jag fastnat för. Den är en så oerhört vacker beskrivning av en distinkt känsla. En känsla som jag till punkt och pricka kan relatera till, nämligen när kärleken – den rent ljudande och vibrerande kärleken med alla dess nyanser från hjärtats, själens och hela vägen ut i köttets begär tar och bestämmer sig för något i stil med:

”Nu du gubbe lille så ska du få se något riktigt spännande. Nu jävlar ska du få se vad kärlek är och vad det kan göra med ditt liv, sörru.”

Hände mig för inte alls så länge sedan egentligen. Jag stod där med en fot och en hel referensram i en värld jag trodde var verklig och med ens lyste ljuset så starkt att jag tappade balansen och faktiskt trampade utanför vad jag trodde begränsade existensen – rakt i den oändliga yta som är en mer verklig upplevelse av verkligheten.

Just där – i mellanläget, med…

Om vad man stoppar i sig

[Varning: dåligt språk. Men eftersom innehållet kunde varit mer utförligt låter jag det vara som det är - så att det håller samma nivå, så att säga]

Som LCHF-ätare sticker man ut en smula i Sverige. Förvisso har LCHF blivit en trend och har därmed fått synlighet. Men på våra breddgrader upplever jag egentligen inte att detta är något nytt utan snarare då en återgång till något vi för en tid provat att vara utan.

Jag märker direkt att jag får ett sämre allmäntillstånd – även här i tropikerna – om jag råkar sätta i mig av en omelett som måste ha varit gjord på mjöl och margarin. Med socker på. Jag märker att jag är funtad att gå på fett, helt enkelt. Min kropp säger det till mig med all sin makt och jag kan inte riktigt ta miste på dess uttryck.

Så ser man sig om och inser hur jävla annorlunda man äter. Ingenstans i världen finns mat som överensstämmer med min kropps behov. Vid första anblicken kan man då tvingas in i tankefällan att det 1) är mig det är fel på eller att det 2) är fel på a…

Nollpunkterad

Så. Då var det nollat. Efter en planlös dag vid havet och en kväll buren till natt på de mullrade dansgolven vaknar jag upp i ett stillastående tillstånd. Sinnet som i går fortfarande myllrade av – förvisso avklingande – propulsion är i dag helt tyst och planlöst.

I går hittade jag några verkligt fullkomliga symmetrier. Saker som funnits där under näsan sedan Hon klev in. Sådant jag egentligen vetat men inte varit medveten om. Sådant som enbart vad man i brist på mer korrekta benämningar brukar kalla slumper och sammanträffanden. Symmetrier, alltså. Jag gillar dem.


Ner från höjden av tankemässigt orienterat byggjobb. Ut på den blanka ytan och ner i det salta vattnet. Allt finns där. Omfamnar. Havets rörelse ändrar aspekten och ljusen i söder tänds ett efter ett. Allt jag har att göra är att andas. Det är precis allt. Och känna det jag skapat släppa taget, vandra ut i havet för att sedan skaka de sista resterna från mina lemmar tillsammans med människor från hela världen.

Mot slutet av et…

Att sitta en bit bort

Vi är duktiga på att bestämma oss, min hustru och jag. Först bestämmer vi oss för en sak och sedan är vi jätteduktiga på att bestämma oss för att vi ska ändra oss. Enhälligt bägge gångerna. Smidigt, inte sant?

Kanske det den senaste grejen i vårt semestrande är att flyttar vi andra dagen. Tror att den kan ackompanjeras och potentiellt ersättas med en vana att under semestern ta en titt på kommande möjliga boenden redan innan hemresan. Det skulle i så fall innebära ett visst mått av långsiktighet. Även det en märkbar trend.

För en sak är säker; hit kommer vi alltid att komma tillbaka. Det här stället är hemma, det också. Till och med sinnet är med i matchen och kan på något sätt se den parallella tidslinjen under de elva månader som vi varit härifrån. Vi har sisådär tio år på oss att hitta vinterboendet och fan vet om det inte är i år vi ska börja leta. Per vessla, helst. Lite fartvind har aldrig skadat.

Och när vi ändå är inne på det där med långsiktighet. Under årets hittills avklarade …

Önskan

Bild
I dag hade jag verkligen velat haft en sådan här mojäng. Det hade sparat på krafterna lite. Men i brist på en slik åker jag gärna flygplan en god stund. För nu har det slagit stopp i det mentala maskineriet och enbart hög luftfuktighet, salt vatten, kallt vin och ett perfekt dansgolv kan reda upp den kreativa överdos jag utsatt mig själv och min omgivning för den senaste tiden.

Om jag inte skriver något här på en dryg vecka så betyder det att avkopplingen från sinnet fungerar. Annars - ja. Ni förstår säkert.


Minecraft-GPS

Högskoleprovet

I går var sista stationen på den mellansemeseriala kompressionen. En dragning av Social Avkastning, SmartAss och [med betoning på] The Scape Bay på högskolan i Gävle. Det var lite av ett högskoleprov, första gången de aggregerade projekten i sitt sammanhang och i full längt fick träffa mer än en eller två trumhinnor samtidigt. Jag gick intrycket att det gick väldigt bra och ser fram emot en fortsättning.

Samtidigt får jag tydligt illustrerat för mig hur kul jag tycker det är att prata inför folk. Att hänga sin kavaj på lärarstolens ryggstöd i lektionssalen och skapa kontakt för att sedan plöja på genom den förutbestämda materian var på många sätt en ny upplevelse. Dels eftersom dessa var vana med lektioner (vilket ju kan vara dubbelriktat) och dels eftersom de var på väg ut i ett yrkesliv och en bransch som jag varit i väldigt länge. Jag fick känslan att jag hade mer att säga dessa än jag brukar ha att säga.

Ganska intressant eftersom jag så mycket slagits mot olika former av utbildning…

Själen har skälen

Bild
I dag är jag på hugget, känner jag. Underbart att ha fått upp en första enkel sajt för TSB (thescapebay.com). Om två dygn står jag i incheckningskön på ARN med destination BKK. Inte heller det är fel. Att klämma in två semestrar på två månader innebär att tiden mellan de bägge semestrarna blir rätt hårt formatterad. Packad, rentav. Jag tror att det har varit nyttigt. Eller rättare sagt är.

I morse kom ett mail från iTunes store med kvittot på det in-app-purchase jag gjort om 659 kr. Hade det stått 75, 49 eller 120 så hade jag inte reagerat, men 659 var en rejält summa. Och så kollade jag mitt iTuneskonto och kunde finna ett svin i storleksordning 1400 kr de senaste veckorna. Den Lille har i en eller annan situation kommit att begagna det lösenord som förtrotts honom och det ska bli intressant att ta reda på varför och hur.

Fick mig att tänka lite på min vana att sätta folk i den där situationen. Att helt enkelt ge dem förtroende. För-troende. Det hörs ju på ordet att man måste ge det i …

The Great Escape

I går morse hade jag beslutat mig att dra ihop säcken kring projektet som numera heter The Scape Bay (se Learning by Doing) och få på plats ett slags övergripande presentationsformat. Det gick sådär. På agendan fanns också en hel del pyssel av administrativ art och eftersom morgonen den genomtrevliga lördagkvällen till tack startade ungefär klockan 13 var det hela lite av en utmaning.

Jag vaknade med en tydlig bild av vad jag ville åstadkomma. Men likförbannat satt jag och började känna hur jag krympte mitt eget sinne eftersom jag ”ville få ut något”. In i tunneln, alltså. Där blir inget bra så jag gjorde något jag väldigt sällan har gjort förut. Jag bad om hjälp. Min blivande kollega och i nästan löjligt hög hastighet närmande vän fick inte helt oväntat min förfrågan.

Knappt hade jag upplevt hans mottagande av förfrågan förrän jag kände hur trycket släppte och jag kunde hänge mig åt de administrativa sakerna. Energin för detta var god och det hade säkerligen sin anledning i att nämnda…

Ilska, energi och polskifte

I går blev jag sådär asaförbannad. Det har hänt en gång tidigare sedan jag började mitt nya liv. En enda gång. Och den gången var det en gräsklippare jag blev ilsken på. Det var ju ganska ”safe” att bli ilsken på en gräsklippare – den kan ju inte slå tillbaka. Trodde jag i alla fall. Just denna gräsklippare gav mig faktiskt en rak höger mot tinningen och ilskan var så att säga komplett.

Den gången var det bra. Jag hade varit arg och frustrerad en hel sommar. I grund och botten var det vad man kanske får kalla en ganska rejäl kreativ kris som låg där. Jag kände hur idéerna och ambitionerna kokade och bubblade i mig och jag försökte med alla de makters medel jag inte ägde att behålla locket på idéburken påskruvat. Istället blev jag en ilsk gammal gubbe med reumatiska besvär.

Bataljen med gräsklipparen var bra, för att inte säga rent avgörande. Några sekunders inte särskilt respektingivande utbrott på gräsmattan senare satt jag i bilen på väg att inköpa en ny gräsklippare. Från den dagen h…

Bekräftelse och drömmar

Kattens intensiva jamanden trängde vanan trogen genom drömmarna. Jag har sovit lätt en period. Vaknat tidigt. Katten och idéerna står att tacka för detta. Vad var det jag drömde egentligen när Trassla jamade loss? Jo, så här var det:

Diskussionen var livlig kring huruvida man skulle låta ungarna åka förstaklass till Köpenhamn med flyget. ”Jag kan cykla så kan de åka framför skynket”, sa någon. Bussen stannade vid vägkanten. Det var slaskigt och trottoaren var inte bred. Fort in i porten så att inte de förbiflygande föremålen kunde skada oss. När vi väl fått in alla eleverna i skolan drog vi för banden som markerade gränsen. Ingen fick passera den förrän det var slut för dagen. Eller kanske terminen. Eller livet. Oklart.

Det fanns två stängsel. Det ena var av rött garn och det andra var av en lite halvdålig träimitation i plast. Den senare hade lite dålig passform i kylan och vaktmästaren beklagade sig när jag försökte hjälpa honom att låsa knutpunkterna i detta yttre skalskydd för att h…

Otidighet istället för senskräck

Fortsätter det fullskaliga experimentet att komma i tid med alla dess bakåtpropagerande presekvenser i dagligt tal kallat förberedelser. Att vara ute i tid, helt enkelt. Det må låta som en banal sak men för mig är det i stort sett outforskade domäner. Att experimentera med detta är lika delar spännande som skrämmande. Dels tvingas jag möta mitt eget agerande och konfrontera mig själv med frågor kring varför jag aldrig tidigare varit ute i tid. Och dels får jag njuta tjusningen i att ha gott om tid, slippa jäkta och istället komma fram strax innan och hinna hitta såväl parkering som en genomarbetad andhämtning.

I går var jag i väldigt god tid. Lite drygt ett dygn i förtid till ett lunchmöte, visade det sig. Eller – vid genomläsning av den inför mötet föregående mailkorrespondensen – jag var faktiskt på utsatt tid, det var min mötespart som missat en dag. Hallå där – det är ju precis så där jag brukar göra. Smaka på min egen medicin, tvivelsutan. En eller annan tanke kring karma letade s…

Andorlundare

Bild
Jag vill verkligen inte vara som alla andra. Verkligen inte. Jag tror bestämt att jag tycker om att synas och det är lättare att synas om man inte ser ut som alla andra. Men nu har även jag gått över till ”The iSect”. Det jobbiga är att det verkligen fungerar. Det är jobbigt eftersom jag tänker på alla timmar och åter timmar jag lagt på att få mina numera antika Nokiatelefoner att göra alla de där saker som äpplena gör helt av sig själva.

Fan.

Ibland när något är vanligt och utbrett så kan det ju vara det eftersom det faktiskt är bra också. Eftersom det fungerar. En välförtjänt framgång bland alla de köpta och övermarknadsförda. Det är jobbigt att ha fel. Men utvecklande.

I dag är det alla hjärtans dag. Då ska man som partner uttrycka sin kärlek till sin partner. Eftersom det är påbjudet och marknadsfört drabbas jag av reflexen att verkligen, verkligen inte visa mina känslor just den här dagen. Av den enkla anledningen att alla andra ju gör det.

Det känns som om mina känslor är mycket st…

Newsflash

Bild
Jag är ju skeptisk mot det mesta som skrivs i mainstreammedia. De senaste åren har jag mer eller mindre slutat följa med i vad som avhandlas eftersom det i det inte bara är ointressant utan lite lätt löjeväckande, sådär att följa vad som av en stackars liten kärlekslös skara anses vara ”väsentligt”.


Blixtar och duner.

Löpsedlarna finns ju där ändå och när man ser en bild på blixten som slår ner i självaste Vatikanen och överhörde något om att Påven den Helige faktiskt abdikerat häromdagen så vetehundan om det inte luktar samband. Jag menar – bägge informationsbitarna kommer ju från det signalstarka medialandskapet och oavsett om de bägge är konstruerade eller inte så är ju storyns utveckling intressant.

Det händer ju grejor här i världen och bortom. Jag är av uppfattningen att det vänt. Att polariteten skiftat och att vi färdas mot vårt eget bästa istället för att färdas ifrån det. De där pengarna som tidigare hägrade på ett så brännande vis har nu bytt riktning. Det ansamlade kapitalet …

Många hövdingar och få indianer

Bild
Jag skrev 1222 ord på planet mot Luleå igår kväll på temat att gräva där man står. Det blev inte helt lyckat inser jag när jag nu i väntan på planet hem igen skummade texten. Men jag ritade ett par bilder i går som jag är väldigt nöjd med. Inte så mycket för dess artisiska fulländning utan eftersom de är användbara.

Bild ett:

Visar hur stora organisationer kapslar in och ökar avståndet mellan de som verkligen begriper vad de sysslar med.

Bild två:

Visar hur man med några enkla förändringar skulle kunna öka effekten ohyggligt avsevärt men inte utan att trampa mången okunnig tjänsteman på foten.

(Men visst ser det egentligen ut som något hemstickat och varmt?)

I övrigt har dagen varit intressantare än väntat. Inte helt oväntat har den givit upphov till nya infallsvinklar och kontakter som med all sannolikhet blir till gagn för det projekt som infunnit sig i den absoluta fokalpunkten för samtliga hittills pågående inriktningar.

Syfte

Jag ställer mig frågan i ljuset av mitt eget svar på frågan om vad jag önskar – vad gör jag vaken klockan fem om morgonen för att hinna in till storstaden innan köerna slår till? Jag befinner mig bakom den tankemässiga fiendens linjer, bakom storstadens enkelriktade tullars luftslussar innanför boxens väggar. Men jag hör inte hemma här. Det är därför jag grunnar på varför jag gick upp så tidigt denna morgon. Vad är det som är så viktigt?

Vad är det som kortat min sömn och gjort tankegångarna obevekliga? Potentialen i projekten är fantastisk och mellan polerna nu och senare utvinns energin att färdas till den punkt i tiden där allt detta är verklighet. Sambanden blir allt mindre lösa. Det handlar om lärande. Om system, plattformar och arenor för lärande. Om lärandets ekonomi som slår rot i askan efter finansens svedjebruk. Upp växer något som börjar med smart, givetvis. Njutningen i att se hur det slår ut allt det som skapats för att se vad vi är apabla till. Att se individer blomma upp…

Finans

Skillnaden mellan ekonomi och finans är nog nyckeln till förståelsen av vad som behövs innanför boxen. Jag citerar mig själv, faktiskt:

”Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem.

I en ekonomisk värld skulle alltså pengar vara ett sätt att fördela sysslor och tillgångar mellan människor. Låter inte så dumt. Men varför har det blivit så snett? Varför har pengarna som sådana blivit viktigare än sysslorna och tillgångarna?

Svaret finns i det lilla och svårdefinierade ordet finans. Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så.”


Finans behöver en tydligare definition, faktiskt. Ett sätt att benämna tejpfällan för vad den egentligen är. Från gårdagens kökssoffesamtal kommer här en ny definition:

”Finansiel…

Utmärkt

Bild
Jag gillar människor, utveckling, sex, vatten, trä, utmaningar, vin och att skriva.

Genom

Bild
Ökningen av hastigheten ökar med konstant ökande hastighet, förefaller det. In i och igenom nollpunkten, ut på andra sidan. Att finna skogen där och samtidigt se alla träden till följd av det egna, oinskränkta tänkandet vilket översätts alltmer omgående till det egna och oinskränkta skapandet. Det blir precis som vi tänker. Hela tiden. Och med den takt tänkandet byter polaritet är vad som händer precis just nu inget annat än ett totalt paradigmskifte.


Nollpunkt och skärningspunkt.

Du kan se träden från bägge sidorna av nollpunkten. Det är i hur du upplever dem som skillnaden ligger. Deras mening.

Diken och toppluvor

Jag testar konceptet på de jag möter och som jag bedömer kan bemöta det. Sådana som verkligen kan. IT-ässen. Jag får inte direkt någon dålig feedback, tvärtom. Man vill vara med och höra hur det går, kan komma sig att eventuellt komma och prata lite om det blir av och så vidare. Den samlade kompetensen vill se den nya kompetensen växa fram. De jag frågar är sådana som verkligen kan något. Och gemensamt för dessa är att de lärt sig det helt och hållet själva. Av intresse. Ett intresse som fortsatt att växa och som gör att dessa människor går till jobbet med ett leende i ansiktet de allra flesta dagar.

Nu är jag ute på teoretisk mark eftersom jag insett att jag saknar inblickar. Alltså gissar jag, baserat på observationer från sidan och andras återberättade insikter. "Toppluvorna" – de där egentligen vansinnigt kunniga personerna som är kung respektive drottning i sina respektive spelvärdar. Som inte räds för att svänga ihop en mod och som har ett sinne riggat för vinst. I spel…

Det finns hur mycket pengar som helst

Jag har ju skrivit en hel del om pengar, jag. Ämnet har intresserat mig eftersom pengar styr så mycket av hur vi västerländska människor tänker. Pengar genomsyrar allt överallt och ändå finns de ju inte. Jag menar – visst kan man höra klirret från mynten eller prasslet från sedlarna men den kontanta andelen av penningmängden är ju försumbar och eftersom pengar faktiskt skapas ur tomma intet av våra kära banker dagarna i ända kan man väl ändå få tvivla lite.

Det är ju så att jag sagt det ganska ofta: "Pengar finns inte". Och tjurskalligt har jag skrivit om mina egna motiv så att jag ska kunna lura i mig själv att jag inte gör saker för pengar utan att jag gör dem eftersom jag verkligen vill dem. Ofta är det så, men det är klart – jag sätter mig till exempel och fakturerar på grund av att jag behöver pengar. Det kan jag inte neka till. Samma sak när jag knatar in på banken för att låna lite till huset. Jag kan ju inte förneka att jag gör det. Alltså finns pengarna även i min vä…

Projekt: "Bay Inspired"

Som i "be inspired", men med "bay" för viken. Sandviken, alltså.

Introduktion
Det finns en blind fläck i utbildningssystemet. Framkanten inom IT bygger enbart på ett brinnande intresse. Syftet med detta projekt är att attrahera dessa eldsjälar – varav många kanske idag inte attraheras av arbetsmarkanden överhuvudtaget. Vi ger dem en samlingspunkt och möjligheten att glänsa. En samlingsplats för morgondagens utvecklingsstjärnor, helt enkelt.

Rent praktiskt – ett öppet kontorslandskap mitt i Sandviken med femtontalet "arbetsplatser", bilijardbord och föredragningshörna. Vi "raggar folk" via samhällets stödinsatser och via skolan. Rotar oss in i gamercommunities och låter ordet sprida sig.
Hit kan den som vill lära sig något komma och lära sig det själv med tillgång till mentorer. Hit kan den som har en IT-relaterad idé komma och se den förverkligad. Hit kan den som har kunskap men inte den formella meriten överbrygga gapet.Hit kan den som vill jobba…

Learning by doing

Tittar man alldeles i början av kundregistret i det företag som är stommen i min försörjning så ser man följande: Kundnummer 0001: Learning by Doing ApS. Letar man efter en numera nerlagd blogg vars upphovskvinna fullkomligt förändrat mitt liv till det utopiskt underbara så bär den samma namn. Även företaget är nerlagt. Men ändå.

Tittar man vid en godtycklig tidpunkt i min karriär så hittar man samma och åter samma gamla gnat; informellt lärande, upplevelsebaserat lärande, användarstöd, EPSS, just-in-time training – you name it. Det är vad jag pysslat med så gott som sedan jag lämnade det formella lärandet bakom mig – skolan alltså.

Kan det vara så att jag har lite av en fetisch? Eller att jag kanske inte älskade skolan av hela mitt hjärta? Universitetet vet inte hur jag ser ut. De tio poäng matte och statistik jag faktiskt lyckades ta mig igenom får utgöra det glänsande undantaget. Just den gången blev det nästan lite fånigt.

Jag fick jobb direkt efter gymnasiet. Min farsa fixade in mig…