The Great Escape

I går morse hade jag beslutat mig att dra ihop säcken kring projektet som numera heter The Scape Bay (se Learning by Doing) och få på plats ett slags övergripande presentationsformat. Det gick sådär. På agendan fanns också en hel del pyssel av administrativ art och eftersom morgonen den genomtrevliga lördagkvällen till tack startade ungefär klockan 13 var det hela lite av en utmaning.

Jag vaknade med en tydlig bild av vad jag ville åstadkomma. Men likförbannat satt jag och började känna hur jag krympte mitt eget sinne eftersom jag ”ville få ut något”. In i tunneln, alltså. Där blir inget bra så jag gjorde något jag väldigt sällan har gjort förut. Jag bad om hjälp. Min blivande kollega och i nästan löjligt hög hastighet närmande vän fick inte helt oväntat min förfrågan.

Knappt hade jag upplevt hans mottagande av förfrågan förrän jag kände hur trycket släppte och jag kunde hänge mig åt de administrativa sakerna. Energin för detta var god och det hade säkerligen sin anledning i att nämnda vän tagit över det tankemoln jag slagits med och tog saken vidare på egen hand utan att jag egentligen ”visste om det”. Jag bara kände att det drevs framåt och att jag inte behövde bekymra mig. Trevligt.

Framåt kvällen började jag bli klar med det administrativa och hann tänka en halv tanke på mitt tankemoln. Givetvis ringde telifånen i det ögonblicket och tankebäraren förhörde sig om tillgänglig kaffemängd. Någon stund senare fick jag en knivskarp bild av tankeområdet, systematiskt genomtänkt och vi kunde tillsammans slipa fram huvuddragen i det budskap som ska förmedlas.

Det är vad jag kallar samarbete. Att kunna ta tankemolnet framåt tillsammans och dessutom kunna i diskussionsformat spalta upp saker med ett gott mått inspiration men utan att låta inspirationen hänföra och skena utan att faktiskt få något ut av diskussionen genom att hålla ett vettigt tempo och ett klädsamt fåtal ord. Ja, jävlar. Det här kommer att bli så mycket bättre än vad jag har kunnat begripa.


Så inför själva byggandet av budskapet funderar jag på namnet The Scape Bay. TheScapeBay. thESCAPEbay. Ordet flykt finns med där avsiktligen. Jag känner inte riktigt att jag kan förklara varför. Men kanske är det så att jag önskar att de som deltar i projektet faktiskt ska vilja fly in i det.

Det är lätt att fly. Att lämna något man inte vet fungerar utan att riktigt veta vart man tar vägen – för det får väl ändå vara så man definierar flykten. Att gå från något känt till något okänt under parollen ”vad som helst är bättre”.

Jag har flytt ganska mycket i mitt liv. Systematiskt, rentav. Inte sällan har jag fått höra hur fel det varit av mig att fly. Och inte bara jag – alla får vi lära oss hur fel det är att överge saker vi inte trivs med för att helt enkelt låta ödet föra oss dit vi vill. Ordstävet ”bättre fly än illa fäkta” verkar inte kulturellt applicerbart på till exempel dåliga relationer, jobbiga projekt, trasiga tankemoln och så vidare. ”Bättre illa fäkta än fly” gäller där. Annars är man en quitter.

Vi måste nog tänka ett varv till på det där. Är det inte ganska bra att ta en liten rast från saker som inte fungerar? Att rentav be om hjälp istället för att envist dunka vidare själv? Jag har hamrat sönder åtskilliga programvaror när jag i min envishet inte har kunnat släppa dess källkod med blicken än mindre be någon annan hjälpa mig.


”Jag vill inte att ni tycker synd om mig!”. Orden kom innan gråten från någon som låter sitt sinne vistas i gränslandet mellan att bryta sina mönster eller låta dem fortsätta ta för sig av henne. Valet är helt och hållet hennes. Livet har placerat henne där hon är för att hon ska ta ställning och ingen kan hjälpa henne utom hon själv. Det handlar egentligen inte om att någon tycker synd om, det handlar om att många vill hjälpa till. Och många kommer också att göra det när hon väl hjälpt sig själv. Hon behöver bara sluta slåss. Sluta fäkta. Sluta tänka att andra ska tycka synd om henne och ta hjälp istället. Hon behöver ge upp. Hon behöver fly. Kasta sig ut utan att veta vad som händer men ändå göra det. Ett styrkeprov, helt enkelt. Alla som klarat den övningen - att visa att man står upp för sig själv - har fått ett helt nytt liv. En ymnig belöning för sin flykt. Och inte sällan kaskader av insikter om meningen med det sin inte fungerat.


Kanske är det så det fungerar – att man låser sig mot en utmaning så att man nästan blir ett med den tillsynes ogenomträngliga tegelvägg man bankar huvudet mot. Om och om igen för att såsmåningom antingen falla död till marken eller ha skallat hål i väggen och se ljuset på andra sidan. När det egentligen är så enkelt att vi kan passera helt smärtfritt genom väggarna om vi bara lär oss bemästra vår egen materia. Tittar man på avstånden mellan de subatomära partiklarna är det ju egentligen helt obegripligt att vi inte kan gå genom väggar. Det sitter ju inte i materian utan i vårt sätt att se på saken. Det är vårt sätt att se på saken som formar materian eftersom den inte är något annat än vad vi upplever att den är vilket i sin tur till helt och hållet styrs av vad vi tänker att den är*.

*)Jo, jag inser att den där meningen var lite svårsmält. Men smält den. Ta dig tiden. Stoppa in den i tanken och låt den sjunka genom kroppen så ska du se att du begriper något som i alla fall jag anser vara ovärderligt. Kanske är det värt en tio-15 minuter, vem vet?

Vi skapar vår egen upplevelse här i livet. Genom att tänka. Och vi känner eftersom det är vår kompass på hur vi mår bra av att tänka. Meningen med livet är att vi ska uppleva hur energier känns. Vi har tanken som styrmedel för att skapa precis de upplevelser vi vill för att kunna känna på energierna på mest uttryckligt möjliga sätt. Det är därför alltihop det här finns. Man kan säga att livet är en skola för utforskande av nyanserna av det vi verkligen är. Att skapa med vår egen energi. Att se hur det som verkligen, verkligen är vi kan materialiseras.

Där kom det, också. Hoppsan. Lite klartext bland allt dravel.

Att inte tillåta sig att fly ger en viss typ av upplevelser. Om och om igen får man uppleva hur man fastnar i saker och slår sin panna blodig utan att ändra mönstret. Samma sak för den som flyr vid minsta motgång – ett tilltagande mått av otillfredsställelse för varje iteration uppstart-flykt man går igenom. Där är ju själva vitsen – att man ska lära sig något. Man får hålla på tills man gör det, helt enkelt.

Vad jag tror att jag menade med thESCAPEbay och dess inneboende flykt är att de jag söker som deltagare i projektet faktiskt ska vara redo att fly som kontrast till sitt nuvarande stångande mot tegelväggen. Jag tror att man kan och brinner för en massa saker och att man vill bort från det dödläge väggen ställt till med. Kanske lever man för en sak och tvingas leva av en annan. Spel- och utvecklingshjälte privat men arbetslös fas-3-are till yrket.

Det bor enorma krafter i att få vara sitt sanna jag oavsett sammanhang. Det är det här vi vill släppa fram med thescapebay. Att tillhandahålla en plats dit man kan fly in i sitt brinnande intresse och se hela sitt liv omformas för att kliva ut som den glänsande, suveräna stjärna man är och fortsätta skapa utav all sin kraft.

Jag vet att vi kommer att få se det. Det finns inga begränsningar. Inga alls. Det finns precis hur mycket pengar som helst. Hur mycket verktyg, idéer och energi som helst. Det enda som krävs för att vi ska nå vår sanna potential är att vi tror på vad vi gör. För att göra det måste vi tro på oss själva. Och för att kunna göra det måste vi vara oss själva. Tillsammans med varandra, oavsett vilka de är eller varför. Vi är en. Var och en. Och behöver man fly för att finna denna enhet så må det väl vara hänt. Påbjudet, rentav.

Därför escape, visade det sig. Inte så dumt i alla fall, kanske.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter